Jag skriver i Expressen om bokhandlarnas eventuella fortlevnad. En lätt redigerad version av mitt blogginlägg från i måndags. Texten utmynnar i ett förslag om att seriöst överväga fasta bokpriser som kulturpolitiskt redskap även i Sverige. Jag påstår inte att det är en idealisk lösning, men det är förvånansvärt svårt att finna hållbara motargument – bortsett från den marknadsliberala dogm som säger att böcker måste betraktas som vilken annan vara som helst.
Jag har noterat att vissa missförstått min artikel. De tror att mitt syfte är att till varje pris försvara Hedengrens bokhandel, som efter 118 år på Stureplan har svårt att överleva. När kulturartiklar delas via Twitter och Facebook finns det alltid de som bildar sig en uppfattning efter att bara ha läst ett fåtal rader. Visst råkar jag nämna just Hedengrens i början av texten, men det var ju bara en aktualitet att ta avstamp i.
Egentligen är jag inte så intresserad av just Hedengrens, framför allt inte av dess placering på Stureplan. Vad saken handlar om är existensen av oberoende kvalitetsbokhandlar – inte bara i Stockholm, utan över hela landet.
Vad menas med en kvalitetsbokhandel? Många skulle nog säga att det är en bokhandel med ett stort utbud av kvalitetslitteratur, vad man nu lägger i det begreppet. Jag tänker lite annorlunda. En kvalitetsbokhandel är en bokhandel vars utbud och skyltning grundas i en självständig bedömning av litterär kvalitet – i motsats till bokhandelskedjorna, där det går ut centrala direktiv om vilka böcker som ska marknadsföras.
Är det helt säkert att sådana kvalitetsbokhandlar är ett nödvändigt inslag i en litterär offentlighet? Nej. Det går att tänka sig andra lösningar, där nätbokhandlarna får ta över all försäljning, samtidigt som det skapas nya möjligheter till provbläddring, antingen i visningsrum eller via digital simulering. Det går att tänka sig att bibliotekens uppdrag vidgas radikalt. Jag skulle älska en visionär diskussion om sådana saker. Att kasta fram förslaget på fasta bokpriser är för mig bara ett litet steg i en sådan riktning.
36 kommentarer ↓
“Projektet” Bibliotekets bokbazar och Poesibazaren på Stockholms stadsbibliotek handlar i mångt och mycket precis om det du skriver om. En del av biblioteket som ett showroom för ny litteratur med en möjlighet att sen köpa böckerna via en dator. https://biblioteket.stockholm.se/inspiration/poesibazaren/bibliotekets-bokbazar
“En kvalitetsbokhandel är en bokhandel vars utbud och skyltning grundas i en självständig bedömning av litterär kvalitet…”
Detta får mig att dra paralleller till “spellistan”, och den framväxande vurmen för “curating”.
Minns jag helt fel eller låg Hedengrens en bit upp på Kungsgatan innan gallerian öppnade 1990? Isf ingen Stureplansfråga.
Knyttet: Förr var det ju oftast så att inget ens kom ut till allmänheten om det inte hade passerat någon som höll på med “curating”. Då var det väl svårare att vurma för det. Nu är funktionerna mera separata, och därmed syns värdet.
Magnus A:
Ja, det har du givetvis en poäng i.
Men själv så tycker jag att hela curating-grejen mest verkar vara ett sätt att skapa hittepå-jobb åt medelklassens barn, “personal-shopper” osv.
Någon borde starta en bokhandel som bara säljer robotböcker, som installation.
Finns det en framtid för den fysiska boken? En given tes är att allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras.
Sen undrar jag om bokhandlarna framhöll kvalité? Bokhandlarna drivs som företag, och de vill vinstmaximera. Böckerna som står i skyltfönstret är väl baserat på att handlaren tror att köparen vill ha de böckerna?
Gustav:
Jag tror att digitaliseringen av förlagsbranschen, genom att den fysiska boken försvinner till förmån för e-boken, utgör lite av ett “damned if you do damned if you don’t”. I alla fall såtillvida att det kommer att förändra bokbranschen på samma sätt som musikbranschen. Den kommer inte längre att vara en varumarknad utan en prenumerationstjänstmarknad. Och på samma sätt som Itunes misslyckades med att sälja musikfiler, kommer man att misslyckas med att sälja enskilda e-böcker. Om branschen inser detta avgör om övergången kommer att bli lika brutal som för musikbranschen. I synnerhet i frågan om illegal nedladdning av e-böcker.
Förtydligande:
Hade Spotify kommit ganska snabbt som en reaktion på Napster, så hade branschen inte kastat bort de där åren, ur ett rent ekonomiskt perspektiv alltså.
Frågan är om bokbranschen lärt sig den läxan, eller om E-bokens genombrott på bred front, som ännu inte kommit, kommer att leda till Bok-Napster, eller om Bok-Spotify kommer mer eller mindre direkt.
Kan hålla med Knyttet om att hela branschen kring att lansera och “prata om” kulturella varor, kulturella snackisar och namn har tagit hårdare häng på diverse konjunkturer, och därmed har det så att säga blivit svårare att driva en kritisk diskussion (eller diskurs) som står fri från kommersialisering och moden – och få ett tydligt genomslag för denna.
För att uttrycka det rakt av: 1972 vann antibandet Philemon Arthur en grammis (de tilldelades den av juryn, det handlade inte om försäljningssiffror eller kreddighet) och den efterföljande debatten ledde till att Grammisgalan lades ner. PA& The Dung blev därmed i princip de som såg till att ABBA inte kunde vinna en enda grammis i sitt hemland under sin aktiva karriär, trots att de kommersiellt stod i en klass helt för sig som svenskt musikunder. Folk från England och USA brukar häpna när jag berättar det, men så var det. Philemon Arthur förkroppsligade dessutom en slags motkultur som inte hade någon koppling alls till den kommersiella musikbranschen, de kunde i princip ha spritt sin musik och blivit omtalade helt utan curating, utan någon kontakt med de större bolagen. Idag hade motsvarande genomslag ut mot det bredare kulturlivet för ett sådant band, och för den slags “anti-kultur” de representerade varit nästan otänkbart, i varje fall här i landet. För att slå igenom idag måste du nästan passa in i vad t ex DN Kultur, TV4:s talangjakter, P3 etc redan har bestämt sig för är inne, eller i en trend som redan är stor utomlands. och de nämnda informella “curating boards”, DN och så vidare, har hela tiden ett tydligt öga dels på de mentala och mediala konjunkturerna, dels på vad som säljer.
Utomlands är det här kanske inte lika tydligt, men i lilla Sverige med dess mediala koncentration och oligopol – Bokia, Bonniers, ett fåtal kulturmagasin på tv etc – är det mycket tydligt. Här är det bara en eller två trender i taget, och den kulturella diskursen (och marknadsföringen) släpar efter dessa.
Mangan:
Ett ord som borde användas mycket mer är “mediala maktstrukturer”.
Kommentera