- Copyriot - https://copyriot.se -

Låten – den streamade musikvarans atom

Kulturens inträde på en marknad innebär alltid dess atomisering, i mycket konkret bemärkelse. Någonstans måste det finnas ett fäste för prislappen. En kulturens minsta enhet, ekonomiskt odelbar. Vilket atom som gäller kan variera över tid och mellan medier.

Musikens atom var under en lång tid skivan. På skivan satt prislappen. Att köpa enskilda låtar gick inte för sig. Under ett halvsekel präglades populärmusiken av sin trygga inramning i album och singlar, även om hemkopiering på bandspelare innebar en begynnande upplösning av denna ordning.
Parallellt med detta sändes musiken under 1900-talet även i radio och tv samt strömmade ur högtalare på offentliga platser. Även dessa bruk kom, med hjälp av upphovsrättslagen, att inordnas i varuformen (vilket jag skrivit om utförligt i min avhandling). Musikens varuform fick i dessa sammanhang en annan atom: minuten, eller rentav sekunden. Ersättningen för radiomusik har alltid utgått per tidsenhet. En lång låt ger mer betalt än en kort låt.

På 2000-talet har denna ordning rubbats. Först kom nedladdningsbutikerna, med Itunes i spetsen, som satte prislappen på enskilda låtar. I allmänhet gällde samma standardpris ($0.99) för varje inköpt “atom” – oavsett om låtens längd var en minut eller en timme. Skivbolagen gnällde lite över att ha förlorat albumets lukrativa atomstatus, men anden var liksom ute ur flaskan.

Sedan kom streamingtjänster som Spotify, vilka kan ses som en hybrid av nedladdningsbutik och radiokanal. När det gällde att fästa en prislapp på musiken fanns alltså ett val mellan två mediehistoriska kontinuiteter. Skivbolagen valde att gå på den förstnämnda; att befästa samma princip som fastslagits av Itunes. Den streamade musikvarans atom är alltså inte minuten, utan låten.

Spotify alltså i princip samma ersättning för varje spelad låt, oavsett låtens längd. Låten registreras som spelad efter 30 sekunder. Vad lyssnaren gör därefter spelar ingen roll.

Den nya ordningen skapar bestämda incitament för kommersiell musikproduktion:

  1. Korta låtar lönar sig bättre än långa. Särskilt om man kan förmå lyssnaren att lyssna på hela album, blir det viktigt att maximera antalet spår hellre än antalet minuter. Om det är möjligt att dela upp en låt i två spår bör detta göras – det kan ge dubbel ersättning från Spotify.
  2. Låtens början är det absolut viktigaste. Huvudsaken är att behålla lyssnarens uppmärksamhet i 30 sekunder. Därefter säger kassaapparaten pling och pengarna trillar in, oavsett om lyssnaren då tröttnar och skippar vidare till nästa spår.

Hur stor betydelse har dessa incitament för vilken musik som produceras idag? Det är mycket svårt att säga, men att det har viss betydelse står utom tvivel. Jag har hört en del anekdoter om musikproducenter som på ett ganska cyniskt vis strukturerar sina låtar så att allt krut läggs i de första 30 sekunderna, då lyssnaren måste hållas kvar – resten av låten är mest upprepningar. (Jag är mycket nyfiken på att höra fler anekdoter.

Den här utläggningen var från början mest tänkt som en introduktion till ett inlägg som skulle handla om Amazons nya ersättningssystem för e-böcker, där boksidan blir varuformens atom – med diverse lustiga följder. Men det får vänta till i nästa inlägg.

8 Comments (Open | Close)

8 Comments To "Låten – den streamade musikvarans atom"

#1 Comment By Christopher Kullenberg On June 24, 2015 @ 5:52 pm

Låt mig konfrontera med en motsättning inom Låtens libidinala ekonomi.

Inom så kallad “arenahouse” (Swedish House Mafia, Aviiccii, Tiestö etc.) arbetar man ofta med väldigt långa sektioner av “cliffhangerelement” innan man “drops the bass”. Jag är tyvärr ganska obildad inom denna genre, men jag tänker att denna “fördröjda njutning” framstår som just en kontrast till denna 30-sekundersfördröjning. Kan det vara så att Baudrillard helt enkelt hade fel när han talade om en förtida njutning. Kanske är det så att njutningen idag är fördröjd av kapitalmotsättningen? (bara den som kan hålla uppmärksamhet länge får “tillbaka” värde i “ekonomin”)

#2 Comment By staffan On June 24, 2015 @ 6:40 pm

Idén taget till sin extrem: [1]

#3 Comment By Anders Bananders On June 24, 2015 @ 7:01 pm

Samma grej med 30 sekunders uppmärksamhetsmaximering har man i Youtube-reklamen, där man ibland gör en grej av att man kan skippa efter 10 sekunder.

#4 Comment By Peeter On June 25, 2015 @ 10:57 am

Ett intressant sätt att utnyttja de första 30 sekunderna finns på [2]
Man undrar ju hur Spotify och motsvarande tjänster ska komma runt liknande spelrobotar. Måste det vara en människa som lyssnar på musiken för att den ska generera pengar?

#5 Comment By kjell On June 25, 2015 @ 2:50 pm

…det Peeter beskriver är intressant, går det att “robotisera” ?

Om nöjesindustrin är så rädda om “egendomen” musik o film,
Varför skyddar inte “industrin” sina produkter med Bank-ID?
Endast behörighet tillåts tillträde.
Där inne skulle funktionen “kringla C” vara borttaget, eller?
Våra privata besparingar handhas på detta sätt, utan
“kringla C”.

#6 Pingback By COPYRIOT | Boksidan – den streamade textvarans atom On June 25, 2015 @ 3:49 pm

[…] ← Låten – den streamade musikvarans atom […]

#7 Comment By Khaled Mardam-Bey On June 27, 2015 @ 9:57 am

Christopher Kullenberg: Nej, det har inte med 30 sekunders streaming att göra. Det är ett arv från den dansmusikskultur som arenahousen kommer från att istället för ABABB struktur på låtarna så är det Intro Buildup Breakdown Drop som gäller. Sorry =(

#8 Comment By Khaled Mardam-Bey On June 27, 2015 @ 9:58 am

Men det finns exempel att se i dansmusiken. DJ-mixar som förr släpptes på spotify var antingen inte updelade alls dvs kunde vara en timme lång låt, för att sedan bli updelade i låtar, nu ser man oftare att dom är uppdelade i 30sekunders segment med continious transitions, sen Spotify införde stöd för det.