Låten – den streamade musikvarans atom

Kulturens inträde på en marknad innebär alltid dess atomisering, i mycket konkret bemärkelse. Någonstans måste det finnas ett fäste för prislappen. En kulturens minsta enhet, ekonomiskt odelbar. Vilket atom som gäller kan variera över tid och mellan medier.

Musikens atom var under en lång tid skivan. På skivan satt prislappen. Att köpa enskilda låtar gick inte för sig. Under ett halvsekel präglades populärmusiken av sin trygga inramning i album och singlar, även om hemkopiering på bandspelare innebar en begynnande upplösning av denna ordning.
Parallellt med detta sändes musiken under 1900-talet även i radio och tv samt strömmade ur högtalare på offentliga platser. Även dessa bruk kom, med hjälp av upphovsrättslagen, att inordnas i varuformen (vilket jag skrivit om utförligt i min avhandling). Musikens varuform fick i dessa sammanhang en annan atom: minuten, eller rentav sekunden. Ersättningen för radiomusik har alltid utgått per tidsenhet. En lång låt ger mer betalt än en kort låt.

På 2000-talet har denna ordning rubbats. Först kom nedladdningsbutikerna, med Itunes i spetsen, som satte prislappen på enskilda låtar. I allmänhet gällde samma standardpris ($0.99) för varje inköpt “atom” – oavsett om låtens längd var en minut eller en timme. Skivbolagen gnällde lite över att ha förlorat albumets lukrativa atomstatus, men anden var liksom ute ur flaskan.

Sedan kom streamingtjänster som Spotify, vilka kan ses som en hybrid av nedladdningsbutik och radiokanal. När det gällde att fästa en prislapp på musiken fanns alltså ett val mellan två mediehistoriska kontinuiteter. Skivbolagen valde att gå på den förstnämnda; att befästa samma princip som fastslagits av Itunes. Den streamade musikvarans atom är alltså inte minuten, utan låten.

Spotify alltså i princip samma ersättning för varje spelad låt, oavsett låtens längd. Låten registreras som spelad efter 30 sekunder. Vad lyssnaren gör därefter spelar ingen roll.

Den nya ordningen skapar bestämda incitament för kommersiell musikproduktion:

1. Korta låtar lönar sig bättre än långa. Särskilt om man kan förmå lyssnaren att lyssna på hela album, blir det viktigt att maximera antalet spår hellre än antalet minuter. Om det är möjligt att dela upp en låt i två spår bör detta göras – det kan ge dubbel ersättning från Spotify.
2. Låtens början är det absolut viktigaste. Huvudsaken är att behålla lyssnarens uppmärksamhet i 30 sekunder. Därefter säger kassaapparaten pling och pengarna trillar in, oavsett om lyssnaren då tröttnar och skippar vidare till nästa spår.

Hur stor betydelse har dessa incitament för vilken musik som produceras idag? Det är mycket svårt att säga, men att det har viss betydelse står utom tvivel. Jag har hört en del anekdoter om musikproducenter som på ett ganska cyniskt vis strukturerar sina låtar så att allt krut läggs i de första 30 sekunderna, då lyssnaren måste hållas kvar – resten av låten är mest upprepningar. (Jag är mycket nyfiken på att höra fler anekdoter.

Den här utläggningen var från början mest tänkt som en introduktion till ett inlägg som skulle handla om Amazons nya ersättningssystem för e-böcker, där boksidan blir varuformens atom – med diverse lustiga följder. Men det får vänta till i nästa inlägg.