K199: Om jordbrukets mekanisering, Bordiga, “fullständig” kapitalism och frågan om vad som förfaller

Förra inlägget strandade, som många inlägg i den här serien, vid frågan om vad som befinner sig i ett utdraget förfall. Ordet kan tyckas laddat med värderingar, men borde egentligen kunna användas mer neutralt. Givetvis lever vi mitt i sammanbrottet, såtillvida att en massa faller samman hela tiden, samtidigt som andra saker träder fram.
Att lista de olika förfallen leder i sig ingenstans. Tänkandet börjar med misstanken om att olika förfallsfenomen hänger samman, att de har en gemensam grund. Att det inte bara är enstaka institutioner eller populationer som faller, av olika skäl, utan att de alla hör till en gemensam totalitet som har passerat sin historiska kulmen.
Någon påstod att det skulle vara “den industriella civilisationen” som befinner sig på fallrepet, men det finns goda skäl att vara skeptisk till allt tal om civilisationer, särskilt i ett underförstått plural.
Vi återkommer ständigt till hypotesen om att det är kapitalismen – en singulär historisk process – som rör sig mot (eller genom) sitt sammanbrott. Så vad är, eller vad var, kapitalismen? Citerar ånyo ur en bloggpost på Konflyktlinjer:

På en väldigt allmän och civilisatorisk nivå handlar krisen ytterst om att kapitalismen historiskt var en industriell revolution i ett agrart samhälle, varför kapitalismen på så sätt kan sägas vara synonym med industrialisering. Men när kapitalismen sedan 1970-talet har utvecklats bort från den allt mindre lönsamma industriella varuproduktionens realekonomi, till finanskapitalismens spekulationsekonomi, har det varit en övergång utan ekonomisk bärkraft och stabilitet. Vi tvingas därför att leva på lånad, och därmed skuldsatt tid, i väntan på en ökad tillväxt som det så kallade fiktiva kapitalets köpande och säljande inte kan generera. Allt som börsrobotar, och andra i gebitet, kan generera är spekulationsbubblor i aktier, fastigheter eller obligationer som, när de spricker, måste ersättas med nya, ännu större bubblor.

Vad som sticker ut här är talet om det agrara. Jag uppfattar det som en outtalad hänvisning till den italienske kommunisten Amadeo Bordiga (1889–1970). För denne stod “den agrara frågan” i centrum för definitionen av kapitalism. Det väsentliga består i skapandet av ett system för varuproduktion där de breda massorna inte längre behövs i jordbruket, utan blir tillgängliga för andra industrier.
Det kan uttryckas som att kapitalismen är synonym med den agrararevolutionen, som tog fart i Västeuropa från slutet av 1700-talet, men som på många håll tog lång tid. Det kan också uttryckas som att kapitalismen är synonym med den industriella revolutionen.
Loren Goldner skriver att “för Bordiga var kapitalismen alltså först och främst den agrara revolutionen, det vill säga kapitaliseringen av jordbruket”. Ett svenskt författarkollektiv kokar ner påståendet ytterligare: “Kapitalism är industrialisering”.
På samma tema skriver Motarbetaren att den agrara revolutionen ojämna hastighet förklarar de socialistiska staternas karaktär. Dessa tog helt enkelt på sig uppgiften att genomdriva en ovanligt våldsam industrialisering, först och främst av jordbruket. “De socialistiska staterna var därför, enligt Bordiga, inte statskapitalistiska länder utan länder som utvecklades mot kapitalism. Detta innebär förstås att vi måste omvärdera hela vänsterns historia.”

Men bidrar en sådan analys verkligen till att klargöra varför kapitalismen når en historisk gräns? Skulle denna gräns då vara synonym med en inneboende gräns för den agrara revolutionen? Visst, någonstans går det inte längre att frigöra lika stora massor av arbetskraft från jordbruket. Men nu är det väl knappast brist på arbetskraft som får kapitalismen att kollapsa?

Jag förstår nog hur “den agrara frågan” (Bordiga) kan spela en nyckelroll i att förstå den kommunistiska rörelsens roll i 1900-talets världshistoria. Men jag har svårare att greppa hur den hänger samman med idén om kapitalet som “processerande motsättning” (Marx), eller vad den konkret betyder för förståelsen av sammanbrottstendenser under 2000-talet. Och där blir jag inte ens värst mycket klokare av att läsa Loren Goldner.

Men genom att bygga på Bordiga, lyckas Goldner ändå formulera en definition av vad som utgör ett “fullständigt kapitalistiskt” samhälle. Det handlar om att kapitalet växer “intensivt” (snarare än “extensivt”), vilket kan knytas till det som Marx kallade arbetets reella (ej blott formella) underordning.

låt oss fokusera på den intensiva ackumuleringen, som är sammankopplad med minskandet av den agrara arbetsstyrkan till 5-10 procent av befolkningen, som definitionen av ett ”fullständigt kapitalistiskt” samhälle. Ett fullständigt kapitalistiskt jordbruk är därav en ”amerikansk” mekanisering av jordbruket. I sådana fall löstes inte den ”agrara frågan” i Frankrike 1789 utan mellan 1945 och 1973. Sambandet mellan jordbruk och intensiv ackumulation i industrin är reduceringen av kostnaden för mat procentuellt till en liten del arbetarnas konsumtionskostnader, vilket gjorde att köpkraften för varaktiga konsumtionsvaror (som bilen) blev centrum för nittonhundratalets massproduktion.

Ur sådan synvinkel, skulle Sverige alltså ha blivit “fullständigt kapitalistiskt” först omkring år 1970! Det var då som sysselsättningen i jordbruket började gled under 10 procent av befolkningen. Händelsevis var det även då som tillverkningsindustrin sysselsatte som flest i Sverige. Det var även 1970-talet som markerade starten för vår rådande epok av finansialisering, kriser, bubblor och skuldexpansion. Men jag är fortfarande osäker på hur omedelbart detta skulle kunna ses som en följd av jordbrukets produktivitet eller livsmedelsprisernas utveckling. Någon får gärna försöka sig på en förklaring – med eller utan hjälp av Bordiga.

2 kommentarer ↓

#1 EN VÄRLD BORTOM FABRIKEN « motarbetaren on 18 August 2015 at 10:33 am

[…] är skriven av en kamrat i Kämpa tillsammans! och kan läsas som ett svar på de frågor som ställdes på Copyriot om relationen mellan kris och industrialisering. Texten kommer att publiceras i en något utökad form i nästa nummer av Kris och kritik, där […]

#2 en motarbetare on 18 August 2015 at 10:46 am

På länken ovan, eller direkt via den nedan länkade pdf-filen, kan den som är intresserad ta del av ett försök att direkt eller indirekt besvara Rasmus frågor om förhållandet mellan kris och industrialisering.

Mycket nöje:https://motarbetaren.files.wordpress.com/2015/08/en-vc3a4rld-bortom-fabriken.pdf

“Vi har sett att kapital är lönearbetare som i samverkan med andra arbetare, samt maskiner eller annan utrustning, anställs för att framställa fabrikat, halvfabrikat eller tjänster vilka kan och ska säljas som varor. Alexey Stakhanov, den sovjetiska mönsterarbetaren, blir på detta sätt sinnebilden för den duktiga proletären i alla civilisationer som bygger på den enkla motsättning som Marx menar utmärker varje kapital: tiden för merarbete och mervärde och tiden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Endast de arbetare som arbetar hårt och effektivt är produktiva och nödvändiga för företagen i den meningen att de genom att utföra arbetet snabbt och skickligt pressar ned tiden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden och därmed tillför merarbete. Detta blir speciellt tydligt i kristider och perioder av hård konkurrens då arbetare aktivt måste bidra till att reducera värdet och kostnaden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden och därmed, direkt eller indirekt, försöka göra sig själva mer anställningsbara.”

Kommentera