Hedengrens bokhandel, som funnits på Stureplan sedan 1897, kan tvingas stänga. Det är skittrist, men knappast förvånande. Bokhandlarna kläms mellan fastighetsägare och nätjättar, mellan höjda butikshyror och pressade bokpriser.
När jag utgav min första bok gladdes jag enormt över att Hedengrens valde att skylta med den. Men jag noterade också att den var dubbelt så dyr där som vid beställning direkt från förlaget.
Hedengrens ägare förklarar att butiken blivit mer och mer av ett “showroom”, dit folk kommer för att upptäcka böcker, bläddra lite och avgöra om de är värda att köpa. Om det blir något köp, sker det i nätbokhandeln. Där är ju priset ofta en hundralapp lägre.
Även jag har gjort exakt så. Även om jag köpt en hel del böcker på Hedengrens, har det bara varit på rea. Jag hör alltså inte till dem som frivilligt betalar hundra spänn extra per inköpt bok bara för att ge mitt stöd till en butik på Stureplan, eller i Götgatsbacken. Och jag har aldrig så bråttom att jag inte kan vänta en vecka på att få hem en bok.
Varför bryr jag mig ändå om Hedengrens överlevnad? Det handlar alltså inte om min möjlighet att konsumera, eller ens att använda bokhandeln som “showroom”. Och det definitivt inte om att kvalitetsbokhandlar “skänker atmosfär” som “bidrar till att lyfta staden”. Däremot är det väl klart att varje vettig människa blir förbannad vid tanken på att en bokhandel ska tvingas lämna plats åt ännu ett H&M eller ett strömlinjeformat kafé.
Jag tror faktiskt att vi måste erkänna bokhandelns betydelse just som “showroom”, även om detta uppvisande nu tenderar att tappa sin koppling till själva försäljningen. Nätbokhandlarna erbjuder ju ingen provbläddring av böckerna de säljer, vilket är en stor brist. För övrigt är det inte bara böcker som visas upp, utan även författare: Hedengrens hör till de bokhandlar som jobbar aktivt med författarsamtal.
I det större perspektivet handlar det om att förankra ett urval i det fysiska rummet. Jag skrev en massa om detta i Boken & Biblioteket – då mest om bibliotek och antikvariat, men allt jag skrev gäller även för en bokhandel som Hedengrens. Litteraturutredningen (2011) argumenterade klokt för att bokhandlar fortfarande kan fylla “en viktig funktion i det litterära systemet”.
Så hur ska Hedengrens räddas? Det vanligaste svaret tycks lyda: konsumentmakt. “Ta ansvar, köp böcker”, skriver ett upprop som fått drygt tusen anhängare på Facebook. “Folk måste lära sig betala“. (Folk?)
På samma nivå lägger sig DN:s kulturredaktör Björn Wiman: “enda sättet att rädda bokhandeln är att vi börjar göra det igen” (handlar böcker på Hedengrens alltså).
“Enda sättet?” Kulturredaktören borde veta bättre. Självklart finns det andra sätt att rädda bokhandeln än att “vi” gemensamt beslutar oss för att donera en extra hundralapp varje gång vi köper en bok. Ärligt talat, tror nån att det kommer att hända? Att det är en hållbar metod i längden?
Under loppet av 1900-talet genomfördes en lång rad kulturpolitiska räddningsaktioner för olika kulturyttringar. Kanske fanns det då någon Björn Wiman som menade att “enda sättet” att rädda symfoniorkestrarna skulle vara att “vi” fortsatte att betala allt högre priser för konsertbiljetter. Dessbättre fanns det då andra som hade större visioner. Symfoniorkestrarna överlever i dag till stor del på statsbidrag, vilket jag misstänker att Björn Wiman ser som en självklarhet.
Vore det en klok idé med kulturpolitiskt stöd till bokhandlar? Saken är åtminstone värd att diskutera. Stödet kan ta sig en rad olika former.
En möjlighet är att ge direkta stöd till bokhandlar vars verksamhet hålla särskilt hög klass. Någonting sådant har redan införts i liten skala, på förslag från Litteraturutredningen: ett stöd till litterära evenemang i bokhandeln.
En annan möjlighet är att återinföra de fasta bokpriserna, vilket i ett slag skulle förändra konkurrensen med nätbokhandeln. Visst skulle det betyda högre snittpriser på böcker, men också en möjlighet för bokhandlare att inte bara överleva, utan upprätthålla ett brett utbud. Erfarenheterna är tydliga och bekräftas av forskning. Sverige har tidigare tillämpat systemet. Bland de länder i Europa som fortfarande har fasta bokpriser finns Tyskland, Frankrike och Norge. Där kryllar det av kvalitetsbokhandlar i storstäderna. Faktiskt. Så visst går frågan att lösa även utan att moralisera över att bokköpare i dagsläget väljer bort att betala en hundralapp extra.
22 kommentarer ↓
Att folk handlar sina böcker på nätet är inget vi ska moralisera över, alla väljer själv var de vill lägga sina pengar. Att du (och många andra) inte verkar ha några moraliska kval över att använda bokhandelns butiker som visningsrum är bara värt förakt. Du skriver att det är “skittrist”, men vill inte göra en insats utan hänvisar istället frågan till någon annan att lösa. Så jävla 2015! Så jävla patetiskt!
Björn
Ja det är så jävla 2015 att tro att världen inte styrs
av påhittade fantasier
Offentligt finansierade, privata bokhandlar påminner formmässigt om privatiserade bibliotek. Verksamheterna skiljer sig men syftena är snarlika. Skulle bokhandlarna kunna göras om till en form av experimentella bibliotek?
Björn: Jag vill be dig utveckla vad i mitt beteende som, enligt din mening, är värt förakt.
Jag har ju knappast satt i system att använda bokhandeln som visningsrum. Låt mig förtydliga vad jag skrev:
1) Jag hör till den minoritet som öht besöker riktiga bokhandlar. (Värt förakt?)
2) När jag besöker bokhandlar händer det att jag bläddrar i böcker utan att köpa dem. (Värt förakt?)
3) Det kan ha hänt att någon av de böcker jag bläddrat i ändå har blivit köpt av mig, efter några månader eller några år, på bokrean eller i en nätbokhandel. (Värt förakt?)
Där har ni något att bita i, alla hobbymoralfilosofer!
Kristoffer Nolgren: Jo, det är viktigare än någonsin att prata om hur bokhandlar och bibliotek ska förhålla sig till varandra. Kanske kan faktiskt Litteraturutredningen funka att ta avstamp i där.
Jag noterade också att nån twittrare raljerade över min bloggpost. Enligt twittraren kunde mitt budskap sammanfattas så här: “Bokhandeln borde vara statsunderstött showroom för litteratur och författarsamtal, inte nödvändigtvis sälja böcker.” Det låter onekligen väldigt likt bibliotekets roll.
Men det var inte vad jag skrev. Jag skrev ingenstans att bokhandeln borde vara statsunderstödd, däremot att olika former av bidrag är en väl beprövad möjlighet för att rädda hotade kulturverksamheter – vilket Björn Wiman inte verkade fatta.
Förslaget om fasta bokpriser är en betydligt mer realistisk lösning. Det tillämpas redan i halva Europa och förordas i Sverige av Författarförbundet. För den som är intresserad av hur fasta bokpriser funkar i Europa finns det en forskningsgenomgång i Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift (ska vara open access, fast jag kommer inte åt själva artikeln just nu).
PS.
Bokhandeln är redan föremål för ett (indirekt) statsunderstödd, eftersom staten har valt att momssubventionera böcker i allmänhet. Den är dock en subvention som funkar dåligt, med gränsdragningsproblem som aldrig går att lösa på tillfredsställande sätt. Jag är inte säker, men jag tror faktiskt att fasta bokpriser skulle funka betydligt bättre.
Om man samtidigt slopar momssuventionerna för att i stället höja litteraturstödet samt bidragen till Författarfonden, då skulle det litterära klimatet kunna få ett rejält lyft.
Gör om dom till friformsbibliotek. Utlåning, bokbytning, bortskänkning och terminaler där man skulle kunna köpa på nätet.
Det är lite synd att *alla* bibliotek är så mallade. Skulle vara trevligt med oberoende bibliotek. Kanske nått för nästa ockupation?
…vi har redan gått igenom en åderlåtning av Antikvariaten, då var det få eller inga som snyftade. Idag handlar vi begagnat på nätet. En del kämpar vidare med författarafton vid bokrealeser. Biblioteken har under en lång tid hållit författarsamtal, många författare har levt på detta ca 3000:-/kväll. Skulle nu bokhandeln ta efter och söka bidrag för liknande aktivitet, känns det långsökt.
Rasmus; “Bokhandeln är redan föremål för ett (indirekt) statsunderstödd,”
…inte bara momsen, så gott som den mesta “kvalitetslitteraturen” erhåller redan ett statligt utgivningsstöd.
http://www.kulturradet.se/bidrag/litteratur/Litteraturstod/
Hur funkar “fasta bokpriser”? Förlaget sätter priset på varje bok, och alla handlare, inklusive nätbokhandlar, måste hålla sig till det (eller låta bli att ta in boken)?
Antar att det blir svårt för svensk kulturpolitik att reglera annat än svenska förlag och svenska bokhandlar, men det kanske räcker?
kjell: Ja, bidragen till litterära evenemang i bokhandeln är en liten rännil. Men kolla listan på mottagare som jag länkade. Det är inte utan betydelse för ställen som Rönnells eller Aspuddens bokhandel (för att nämna två exempel i Stockholm).
Och du har rätt i att litteraturstödet (som jag nämnde i kommentar #5) är viktigt för den svenska kvalitetslitteraturen. Men dessa böcker utgör nog en rätt liten del av bokhandelns samlade försäljning.
Niels Möller: Ja, fasta bokpriser handlar om att förlaget sätter ett pris som sedan är det som gäller under en viss tidsrymd efter bokens utgivning. Därmed tvingas bokhandlarna att konkurrera på andra sätt än med pris, t.ex. med utbud och kunskap. Det får uppenbarligen positiva effekter: kolla bara på utbudet av bokhandlar i ett land som Tyskland. En baksida är förstås att bokpriserna överlag kan bli högre.
Hur det funkar i detalj är jag ingen expert på, men se studien jag länkade i kommentaren ovan.
…det är inte enkelt, men vi får skilja på Antikvariat med en backlist och Bokhandeln med ingen eller väldigt liten backlist (där är väl Hedengrens ett undantag). Jag önskar att ev. bidrag går till antikvariaten med dess författaraftnar. Nu lär inte dessa bidrag “rädda” Antikvariatet Rönnels, det är hyreshöjningen som i så fall får dem att ge upp. Vi skulle hamna i “träskmarker” om Bokhandeln skulle “skyddas” med statliga bidrag till författaraftnar, ett gungfly. Det där sköter Biblioteken mkt bra. En kombination, som Eva skriver om är värt ett försök, är inte Biblioteket i Nacka “privatstyrt?”
Jag har länge tyckt att bokhandeln borde få kulturpolitiskt stöd för sina aktiviteter.
Frågan hänger också ihop med biblioteken, framför allt om vi lämnar Stureplan eller Götgatsbacken. Vilket du pekat på tidigare.
För övrigt får jag en känsla av att du och jag blogg-/länkdiskuterat detta tidigare, för ca fem år sedan, och att jag skrivit på Kulturekonomi.se. Men hittar inget i all hast.
Tobias: Du har rätt i att vi diskuterade detta redan 2009! Hittade länken först efter att jag postat detta inlägg.
kjell: Gränserna är inte alltid skarpa; Rönnells är ju t.ex. inte bara ett antikvariat utan också en viktig kanal för ny litteratur från småförlagen. Rolig hänvisning till “träskmark” förresten, tänkte du måhända på Kristian Petris Träsket som handlar ju som trakterna kring Rönnells/KB/Hedengrens?
Haha, roligt att se, Rasmus. Bra bloggtider de där, för mig. Hatten av för att du har fortsatt.
Fysisk bokhandel passar sig bättre som en utställning på ett historiskt museum.
Det är väl ändå läsning som borde premieras inte bokhandlar?
Och billigare priser innebär att man har råd med fler böcker.
Författarsamtal kan ske på biblioteken och bokköp kan ske på nätet. Jag inser fortfarande inte vad bokhandeln har för metafysisk laddning?
Tycker du att det är lika synd att Zalando på sikt kan hota fysiska klädbutiker?
Varför har, förresten, inte Adlibris öppnat showrooms i de tre största städerna? De borde ta efter Webhallens affärsmodell.
Knyttet: Bokhandeln har ingen “metafysisk laddning”. Om du har läst inlägget ovan, ser du att jag argumenterar mot dem som uttrycker en sådan bokhandelsromantik. Vad jag talar om är den litterära offentligheten som ett system, där bokhandlarna sedan länge spelat en del. Det är möjlighet att kombinationen av nätbokhandel och bibliotek kan fylla det tomrum som butikshandeln lämnar efter sig, men då i så fall bör vi prata om hur det ska gå till. I dagsläget har ju t.ex. inte biblioteken den allra nyaste litteraturen.
Fast när du sen jämför bokhandlar med klädbutiker får jag intryck att du kanske är intresserad av någonting helt annat, nämligen av marknadsliberala dogmer där böcker till varje pris ska handlas med på samma sätt som alla andra varor.
[…] Bokhandlarna kommer inte att räddas av konsumentmakt […]
Jo, jag såg att du var kritisk mot “metafyisker” som Wiman och co. Men jag har fortfarande svårt att se vari förlusten ligger om bokhandeln försvinner? Du skriver att det är “synd”, men varför, om man nu inte har metafysiska dispositioner?
På en varumarknad så känns det konstigt att behandla kläder och böcker annorlunda. Eller menar du att bokmarknaden och klädmarknaden är diametralt annorlunda? Är det metafysisken som spökar igen?
Låt bokhandeln dö, och satsa mer pengar på biblioteken istället.
(Angående ditt “antagande” så känns det som ett stort problem, att så mycket av dagens argumentation utgår ifrån vad som inte sägs och att svar tenderar att adressera det som man tror att den andra kommer att skriva härnäst, snarare än det den skrivit osv. Inte för att jag förordar någon aningslöshet blåögdhet i debatten, men när “misstankens hermeneutik” leder till att du svarar på vad som antyds och det du tror att jag kommer att skriva härnäst, så kan jag tycka att balansen blivit lite skev. Inte mins blir det lite parodiskt att du antyder att jag skulle ledas av nyliberala dogmer, tvärtom så tycker jag inte man ska ge privata aktörer på en bokmarknad konstgjord andning med skattepengar, lägg dessa istället på kommunala bibliotek, som jag skriver ovan!)
Visst kan man ha fasta bokpriser, som alltså skulle gälla både i den fysiska bokhandeln och på nätet – du antyder att det är så i t ex England – men i dagens onlineverklighet är det ändå rätt oundvikligt att dessa priser delvis blir en chimär. På Amazon kan man utan vidare köpa även böcker som kom förra året eller så för en spottstyver, om man tittar under “new” på “used and new” hos tredjepartssäljare. tredjepartsäljare. Där finns alltså de som köper upp restupplagor eller relativa hyllvärmare och sedan säljer dem till vrakpriser, även när det handlar om högklassig fack- och skönlitteratur som med det “vanliga” priset kostar 10-20 pund. Själva det faktum att en bok gått ut i stora upplagor säkrar ofta att det sedan går att få tag i den tokbilligt, även i nyskick eller nästan nyskick – det finns t ex hur många som helst som säljer Hilary Mantels böcker för en till tio penny plus frakt (för att inte tala om eh, Fifty Shades eller Stieg Larsson). ;)
Jag köper ofta böcker på det sättet från Amazon UK eller Frankrike, och därmed har själva prismekanismen helt vräkts åt sidan – både större utbud i tid och rum och potentiellt mycket lägre priser än man någonsin skulle kunna få i de flesta fysiska bokhandlar. Den enda anledningen att vi inte har den sortens ständiga dumpning i svensk nätbokhandel (eller skivhandel) är att marknaden och upplagorna är mycket mindre hos oss, det finns ingen långsiktig ekonomi i att köpa upp t ex restex av nationalupplagan av Strindberg, Henrik Berggrens Palmebok eller Kerstin Ekmans och Henning Mankells romaner och sedan sälja dem för 50-60 kronor styck inklusive frakt. Men med böcker på de stora världsspråken är det inget problem.
Edit: åtminstone för några månader sedan när jag tittade så var det mycket lätt att få tag på “Wolf Hall”, “The Girl with the Dragon Tattoo” eller böcker av t ex Beevor, Mailer eller Chatwin för 1-10 penny i nyskick på Amazon UK, plus frakt (via third party sellers). Nu har de kanske gått upp mot ett pund, men prisdumpningen är ett solklart faktum och den är ju inget som Amazon kommer att göra något åt. Varken Hilary Mantel, E O James eller Stieg Larssons släktingar har heller någon anledning att bränna krut på att försöka stoppa den sortens handel med sina titlar, de klarar sig fint ändå ;)
Kommentera