Det handlar om “ett långsamt, motsägelsefullt och utdraget förfall”. Så skriver bloggaren Konflyktlinjer i ett tre veckor gammalt inlägg, som i sin tur bygger vidare på en kommentar som postades här på Copyriot ytterligare tre veckor dessförinnan.
Jag gillar takten på den här konversationen. Jag gillar även att Konflyktlinjer letade fram en gammal artikel av Peter Englund: “När föll Rom? När föll vi?“. Vår bild av Romarrikets fall – som brukar dateras till år 476 – är djupt präglad: “Det skall vara rök på kaotiska gator, där togaprydda personer skrikande myllrar kors och tvärs genom sammanstörtande pelargångar, allt medan bredskäggiga barbarer dekapiterar folk och fä.”
Men för de som levde i Romarriket år 476 utmärkte sig inte detta år nämnvärt jämfört med de år som kom före eller efter. Saker hade sin gilla gång. Peter Englund sammanfattar:
Det är “Business as usual”. Detta blev än mer tydligt efter det att goterhövdingen Teoderik [år 493] tagit både makten och livet av gamle Odovakar: i staden är äretitlarna och ämbetena de samma som förr, där förekommer samma processioner och samma utdelande av bröd och kött, samma musik, pantomimer och gladiatorspel som förr. Kanske bara lite malätet och varje år ett litet grand mindre och sämre än det föregående. Men vem bryr sig?
Med detta i åtanke är det än mer tänkvärt vad Konflyktlinjer skriver om att datera kapitalismens epok:
jag tror det kan vara bra med en viss ambivalens när det gäller stora civilisatoriska frågor – för kanske lever vi redan i effekterna av kapitalismens slut? Kanske borde frågan vara: När föll kapitalet? Eftervärldens eventuella historiker kommer kanske att hävda att vi, på det tidiga 2000-talet, redan bebodde kapitalets ruiner. Vi vänjer oss ju vid det mesta, så kanske vill vi bara inte erkänna faktum, utan hellre låtsas som om nästan ingenting har hänt och leva i fiktionen?
Det finns också ett pedagogiskt problem med krisdiskussioner då föreställningen om en föregående guldålder och det nära förestående fallet är en uråldrig europeisk tankefigur.
En tänkvärd essäist i dessa ämnen är även “ärkedruiden” John Michael Greer – alldeles oavsett alla invändningar man kan vända mot tragiska kristeorier i allmänhet, eller mot hans ekomysticism i synnerhet. För få har som Greer funderat över de olika sätten att tänka “kollapsen”. I en av hans senaste bloggposter kritiserar han några vanliga bruk av sammanbrottsteorierna: exempelvis som ursäkt för passivitet, eller som projektionsyta för utopiska fantasier.
Själv tänker sig Greer “en kärv men levbar framtid, där en kraftigt reducerad världsbefolkning återvänder till agrara eller nomadiska levnadssätt på de delar av planeten som inte förgiftats av radioaktiva eller giftiga utsläpp, eller som blivit obeboeliga till följd av långvarig torka eller andra följder av klimatförändringarna”. I denna framtid tänker han sig även att en stor del av vår tids teknologiska landvinningar åter kommer att ha gått förlorade för alltid. Än en gång: det finns massor att invända mot Greers analys av samtiden, mot hans förutsägelser av framtiden och mot den outtalade politiken i hans sammanbrottsteori. Men hans psykologiska observationer kring kris- och sammanbrottsförnekelse är likväl värda att brottas med. Föga förvånande tar även han upp Romarrikets fall:
it’s very easy, and very common, for a society in the dissolution phase of collapse to insist that nothing has changed and pretend to turn back the clock. Depending on just how traumatic the collapse has been, everybody involved may play along with the charade, the way everyone in Rome nodded and smiled when Augustus Caesar pretended to uphold the legal forms of the defunct Roman Republic, and their descendants did exactly the same thing centuries later when Theodoric the Ostrogoth pretended to uphold the legal forms of the defunct Roman Empire.
/…/
The process that’s going on around us is the decline and fall of industrial civilization. Everything we think of as normal and natural, modern and progressive, solid and inescapable is going to melt away into nothingness in the years, decades, and centuries ahead, to be replaced first by the very different but predictable institutions of a dark age, and then by the new and wholly unfamiliar forms of the successor societies of the far future.
För att vara övertydlig, vill jag gärna påpeka för tredje gången att jag tror att John Michael Greer har fel i sin förutsägelse av framtiden. Men jag lutar åt att han har rätt i att vi lever mitt i ett pågående förfall och att vi i princip är oförmögna att inse dess omfattning. Frågan är vad som faller.
7 kommentarer ↓
Brukar också läsa hans poster. Jag har dock känslan av att vi bara slösar bort 95% av alla resurser idag.. utan att egentligen få nåt speciellt värdefullt tillbaka. Snarare tvärt om. Tror det finns oerhört mkt vi skulle kunna göra.
Den där strävan att hålla förfallet borta ur blickfältet — eller somligas självbevarelsedrift, ihopgift med en strävan att undvika kognitiva dissonanser – den får också stöd av att många samtida historiker, rutinmässiga statsvetare och tyckare fokuserar på de formella strukturerna, formella rättigheter och beslutsvägar snarare än på verkliga maktförhållande, verklig (men informaliserad) kontrol, mentaliteter osv. Det är ju fullt möjligtatt tänka sig ett system som formellt är demokratiskt – lika rösträtt i varje fall för de flesta, hyfsad tryckfrihet, tillåtna partier – men som inte medger de flesta någon verklig möjlighet till inflytande på de politiska besluten eller på viktiga saker i sina egna liv. England är på väg mot ett sådant läge, Ryssland är väl redan där.
En demokrati som ger upp tanken att det finns något värde i social mobilitet, eller i en vaken och diskuterande offentlighet, för att istället prioritera att saker kan göras snabbt och lönsamt inom de egna kretsarna, den upphör med tiden att vara demokrati, men detta måste i så fall döljas för att undvika de politiska och sociala konvulsionerna. Så kan man se på förfallet inom svensk “gammelmedia” och svensk politisk debatt de senaste 20 åren: från levande demokrati och ansvar har det svängt mot partier som primärt är valmaskiner, samt tidningar och tv som sysslar med reklamartade övertalningstexter och enklare underhållning, men i stort sett inte med verklig politisk eller kulturell debatt.
Jag tenderar också att tänka att vi nått kapitalismens slut, och att detta inträffade med Lehman Brothers konkurs 2008 efter en stagnationsfas från ca 1970. Men “förfallet” sammanfaller ju med att nya – bättre – institutioner uppstår! Att se de senaste årtiondena – det som kallas nyliberalismen/globaliseringen/finansialiseringen/posmoderniteten/whatever – är också något jag som vänsterist är van vid att betrakta som något allt igenom negativt, med ökade klassklyftor, nedmonterad välfärd och massarbetslöshet etc.
Med vid lite eftertanke så är ju detta ett otroligt snävt västvärldsperspektiv. För de allra flesta har det blivit bättre och bättre i det mesta. Fråga vem som helst utanför västvärlden och pratet om “krisen”, vilket i denna bloggserie är så självklart, blir totalt obegripligt. Även här i väst har ju kommunikationstekniken öppnat enorma möjligheter liksom “förfallet” inom så väl kärnfamiljsideal som arbetsmoral ur vänstersynpunkt borde ses som något positivt.
När jag försöker vara lite hoppfull så ser jag inte förfall, utan snarare att teknikutvecklingen sprungit ifrån kapitalismen som system. Tendensen mot ökad mekanisering – en tendens som pågått sen åtminstone 1700-talet – har inte avtagit, produkters värde fortsätter att falla. Detta är i grunden något positivt, även om det – som alltid – är en ständig kamp om hur denna produktivitetsutveckling ska användas. Att partier, “gammelmedia” och patriarkala strukturer faller i takt med profitkvoten borde vi fira!
Istället för krismedvetande borde vi skaffa oss ett revolutionsmedvetande. Det är möjligt att framtidens historiker kommer betrakta vår tid som att vi “bebodde kapitalets ruiner” men jag vill mer betrakta vår tid som Världsrevolutionen. Jag föreslår den 17:e december 2010 – då Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i Tunisien – som dagen då Världsrevolutionen startade!
Tack för kommentarerna! Frågan kommer att plockas upp på nytt.
Det kom ytterligare en lång kommentar som jag tyckte var väldigt intressant, men kommentatorn kände ändå efter en stund att kommentaren inte varit tillräckligt genomtänkt och bad mig radera den, vilket jag då gjorde. Hoppas att den återkommer i någon form!
[…] ← K 198: När föll Rom? När föll vi, eller vad? […]
[…] K198: När föll Rom? När föll vi, eller vad? […]
Kommentera