K197: Nedslag i IT-bubblan

Vi välkomnar sommaren 2015 med att lufta frågan om detta ska bli den nya IT-bubblans sista sommar. Inte för att besvara frågan. Vi är inga investerare, vårt intresse ligger inte i att förutspå när bubblan – övervärderingen av nya teknikföretag – kommer att spricka. Vi sätter fingret i luften för att känna efter vad som rör sig just nu. Hur olika röster som själva står mitt i en flodvåg av riskkapital uttrycker sin syn på framtiden och på vad som kan hända om flödet upphör.
Kanske blir just nu vi inte så mycket klokare av dessa anteckningar. Men i efterhand kanske de kan bidra till en förståelse av hur trycket såg ut i IT-bubblan just denna sommar.

1 juni. En vecka kvar till Apples åtbörd, liksom till början av den vecka där “världens kreativa huvudstad” hyllar sig själv.

Nästa vecka verkar alltså bli någon typ av milstolpe för Spotify, som ju är Sveriges stora bidrag till IT-bubblan. Å ena sidan förväntas Apple lansera sin konkurrent. Å andra sidan ordnar Spotifys grundare Daniel Ek en elitkonferens i Stockholm, där han hade tänkt dela solglans med Mark Zuckerberg (Facebook) och Elon Musk (Uber). Dessa två uppgavs ha blivit inbjudna, men syntes inte till i programmet – som nyss dök upp på sajten bara för att åter tas ner. Där återfanns 15 namn, vara 10 män.
Enda internationella gästen på programmet var sångaren Wyclef Jean, som tidigare gjort grejer för Spotify och nu ska delta i ett panelsamtal. Men var är företrädarna för globala “enhörningar” och “tiohörningar”? Kommer man som utlovat att locka “världens främsta politiker” och “internationellt ledande tänkare”? Prins Daniel i all ära, men det går att ana ett antiklimax.

Så några nedslag i hur IT-bubblan på sistone diskuterats i USA. En sansad och läsvärd analys har gjorts av riskkapitalisten Paul Cohn. Enligt honom är det självklart att en teknikbubbla har blivit uppblåst, vilket bara kan sluta med att den spricker. Men när den spricker är ännu en öppen fråga. Det kan dröja flera år.

Många är överens om att den andra IT-kraschen kommer att skilja sig från den förra, som sprack år 2000. Då handlade det om börsnoterade aktier i internetföretag. Nu handlar det om företag som ännu inte blivit börsnoterade, utan bara fått allt större injektioner av riskkapital – de “enhörningar” som värderas till över en miljard dollar. Nu uppges det finnas över hundra sådana i USA, varav flertalet inte är i närheten av att uppvisa någonting som liknar en vinst. Värderingarna drivs i höjden av förhoppningar om att hitta ett nytt Facebook. Bubblans drivmedel består av de allt större riskkapitalinvesteringar som görs i det “sena skedet”? Paul Cohn:

The bubble will burst when some Unicorns are rebuffed by the public market or go public at valuations that are lower than their last round of private valuation. /…/ Like the dotcom bubble bursting this will lead to many Unicorns and other private companies shutting their doors as they won’t be able to raise more capital with their bloated capital structure and their huge infrastructure. The more nimble companies that can cut costs rapidly to get at or near profitability will survive but many will not.

Att “enhörningarna” står utanför börsen kan innebära att den andra IT-kraschen får begränsade följder, jämfört med den första. Detta menar åtminstone en annan riskkapitalist, Mark Cuban. Men han tillägger att det såklart kan finnas enskilda hedge- eller pensionsfonder som går på en smäll. Vilka som är lagt alla sina ägg i bubbelkorgen brukar inte stå klart förrän efter att den spruckit.

Det kommer inte att bli riskkapitalisterna som får ta notan i nästa IT-krasch, skriver Manish Goyal & Bharat Ramnani på Techcrunch. “Anställda och grundare kommer att ta smällen.”
Riskkapitalfonderna sitter nämligen på ett triumfkort. De har i allt högre grad lyckats villkora sina investeringar med särskilda klausuler om att de ska få stå först i kön att återfå sina pengar om företagets värderingen inte håller. Det kallas “liquidation preferences” och innebär en drastiskt försämrad position för de aktiägare som inte är riskkapitalfonder (läs: grundarna), liksom för optionsägarna (läs: de anställda).

Grundarna av Uber och Airbnb återfinns nu båda på listan över dollarmiljardärer. Men deras tillgångar har då kalkylerats på grundval av att de skulle kunna sälja sina aktier till ett värde som motsvarar företagets nuvarande pappersvärdering. Inom loppet av ett halvår steg Uber från 17 till 40 miljarder dollar – men en sådan värdering bygger just på liquidation preferences som innebär att vissa aktieägare kan förlora allt bara för att andra aktieägare ska få sin insats garanterad. Det är som om grundarna har gått i borgen för riskkapitalisterna.

Och de anställda? När de tog sitt jobb, accepterade de ofta en lägre lön än vad de kunnat få annorstädes, i utbyte mot optioner i företaget.

The 12.5 million (and growing) Americans employed in VC-backed companies see stock options as the key motivation to invest significant part of their lives working in a start-up. This is in anticipation of the big payday at exit, based mostly on the long-term futuristic growth prospects of these companies. Goyal & Ramnani skriver:

The situation created by betting on more powerful stakeholders in the ecosystem may leave employees, and perhaps founders staring down at the wrong end of barrel. The 12.5 million (and growing) Americans employed in VC-backed companies see stock options as the key motivation to invest significant part of their lives working in a start-up. This is in anticipation of the big payday at exit, based mostly on the long-term futuristic growth prospects of these companies.

I alla dessa spekulationer saknas en kategori: användarna. Vad händer med all den data som miljoner användare har “investerat” i företag som kan vara borta om ett år? MMN-o bloggar dystopiskt om digitala luftslott: “Alla tweets, alla låtar i Spotifys arkiv, allt försvinner.” Varför fortsätter folk att använda dessa molntjänster, frågar MMN-o, trots att en ekonomisk krasch kan få “katastrofala följder för informationsflödet på nätet”?
Kanske för att många helt enkelt inte längre bryr sig om att lagra allt. Är tanken på att förlora tillgången till diskussionstrådar och spellistor självklart en skrämmande tanke? Personligen skulle jag svara ett rungande JA, men jag misstänker att jag tillhör en minoritet. För en bred majoritet kanske flödeskulturen har trängt undan lagringskulturen? Jag undrar om det gjorts några attitydundersökningar av hur folk värderar sin personliga “datainvestering” i de stora molntjänsterna, som Facebook och Spotify.

Men det finns en ytterligare aspekt – den säkerhetspolitiska. Detta framhölls av Bahnhofs utspel om “digitala sprängkistor”, som följde på snacket om att installera sprängkistor i Gotlands hamnar så att de kan förstöras vid en rysk ockupation. Så tänk om Ryssland skulle inta serverhallar i Sverige, där stora mängder trafikdata lagrats i enlighet med lagen om tvångsdatalagring.

Om det värsta skulle hända behövs en ”kill switch” som förintar datalagrade uppgifter.
Om detta låter som science fiction kan vi bara ta lärdom av historien. Nederländerna är det land i Västeuropa där flest judar mördades under andra världskriget. En av anledningarna var den väl utbyggda holländska byråkratin – med ytterst noggranna befolkningsregister över medborgarna. Den tyska ockupationsmakten fick helt enkelt ett färdigt verktyg att använda i Förintelsen.

Utspelet är intressant som tecken på att integritetsfrågan har ändrat karaktär. Kanske börjar frågan om personlig integritet att glida in i skuggan av en hänsyn till nationell integritet.

Hotet mot “den nationella integriteten” i fråga om användardata kommer inte nödvändigtvis från militärt håll. Att utländska soldater tränger in i serverhallarna förefaller trots allt mindre sannolikt än att riskkapitalet drar sig ur dem. Och när riskkapitalet drar sig ur – när bubblan spricker – kommer vissa nätföretag att inse att användardatan är deras största tillgång. En tillgång som kanske efterfrågas av andra köpare än man ursprungligen tänkt sig. Köpare som kanske befinner sig i exempelvis Kina.