Monopol eller monopsoni? Hur kan Spotify och de andra nätjättarna vinna kontroll över sina marknader?

Förra veckan bloggade jag om Spotifys utsikter till lönsamhet, vilket inledde en bra diskussion som gärna får fortsätta.
Frågan var vilka “stordriftsfördelar” som Spotify skulle kunna få genom att expandera ytterligare. Varje ny användare innebär ju också nya utgifter; typ 70 % av Spotifys intäkter slussas vidare direkt till skivbolagen. Det är svårt att se hur stordriftsfördelar i själva verksamheten – musikdistribution – skulle kunna vända förlusten till vinst.
Då återstår i princip två möjligheter för Spotify att expandera sig till lönsamhet: att öka intäkterna som monopolist eller att sänka utgifterna som monopsonist.

Ett monopol innebär ju att det bara finns en säljare men många köpare. Säljaren får då en möjlighet att höja priset utan att förlora kunder. Om priset för ett premiumkonto kunde dubbleras från 100 till 200 kronor per månad skulle Spotify givetvis förbättra sin balansräkning rejält, även om skivbolagen skulle fortsätta att kamma hem en merpart av intäkterna. Men en monopolposition förutsätter att Spotify lyckas oskadliggöra alla konkurrenter, t.ex. genom att erbjuda nya funktioner som är svåra att kopiera. Och om Spotify har något som inte enkelt kan kopieras, så är det “big data“. Utmaningen blir alltså att skapa olika musikflöden som är anpassade för vad en enskild användare gör i ett visst ögonblick. Företagets senaste satsningar, exempelvis “Spotify Running“, går några steg i den riktningen. Men bara några.

Jag tror att det på lite sikt finns två möjligheter för Spotify: att bli en monopolist eller gå under. Enda mellanvägen – kanske det troligaste alternativet – är ett uppköp som leder till att Spotify införlivas i en annan musiktjänst. Men för en sådan musiktjänst finns också bara två möjligheter: att bli monopolist eller gå under. Det är vad jag tror.

Det fanns dock röster som spekulerade i att Spotify skulle kunna bli lönsamt genom att sänka sina utgifter. Alltså att de skulle kunna tvinga skivbolagen att acceptera lägre ersättningar för musiken. Då skulle Spotify agera som en monopsonist.

Monopsoni betecknar ett tillstånd där det bara finns en köpare av en vara, men många säljare. Som om det finns ett flertal olika skivbolag, som alla är beroende av att få sin musik distribuerad genom en enda streamingtjänst. Det låter ju inte helt otänkbart. Men huruvida det verkligen är fråga om monopsoni i strikt mening, beror på hur vi förstår musiken som vara.
Här gäller det att tänka på att streamingtjänster faktiskt inte säljer enskilda låtar. De säljer tillgång till “all musik”. Om ett av de stora skivbolagen drar sig ur, är produkten ofullständig. Skivbolagen sitter på ett betydligt starkare monopol/oligopol än Spotifys eventuella monopsoni. Som sagt:

Hm. Jag är inte helt övertygad om att Spotify skulle kunna använda sin monopsoni gentemot skivbolagen för att pressa kostnaden för rättigheterna. Skälet är att de tre stora skivbolagen fortfarande är ett oligopol. Om de säger nej till att sälja sin produkt under ett visst pris, kan Spotify inte vända sig till en annan leverantör för att få en motsvarande produkt. För produkten är ju “all musik”, alltså hela bakåtkatalogen av inspelningar som redan kontrolleras av de tre stora skivbolagen.
Jag tror inte man ska underskatta skivbolagens oligopolmakt gentemot Spotify.

Däremot är monopsonin central för en del andra nätjättar. Jag tänker då särskilt på Amazons ställning som bokhandlare. Ingen kan beskylla Amazon för att ha missbrukat en monopolposition genom att driva upp priserna på böcker. Tvärtom har de bidragit till att pressa priserna – på bekostnad av förlagen, särskilt de mindre förlagen och dess författare. Amazons makt på bokmarknaden bör alltså inte beskrivas som ett monopol utan som en monopsoni. Mer om detta senare.