Från Klarna till Kina – om sambandet mellan skuldsättning och övervakning

Nu när jag just har skrivit lite om övervakning och lite om skuldsättning, får vi tillfälle att titta på hur dessa två saker hänger samman, vilket nästan aldrig uppmärksammas. Övervakning och skuld diskuteras som separata frågor, trots att de är intimt sammanbundna.

Hur uppstår en skuld? I allmänhet genom att någon beviljar kredit åt någon annan. Kredit (av latinets credo) handlar om att tro; att långivaren tror att låntagaren i framtiden kan återgälda sin skuld. Först av allt sker alltså en bedömning av låntagarens kreditvärdighet. Ju lägre kreditvärdighet, desto högre ränta tas ut för att täcka kreditrisken. Detta gäller i princip oavsett om låntagaren är Greklands regering, ett företag som ska investera i nya maskiner, en bonde som behöver köpa utsäde, ett hushåll som vill köpa ett hus eller en student som ansöker om studielån. Samma sak när vi köper något på nätet mot faktura, skriver på ett hyreskontrakt eller tecknar ett abonnemang med bindningstid – även detta är kreditförhållanden, dit vi får tillträde eftersom vi bedöms ha tillräcklig kreditvärdighet (även om tröskeln i vissa fall kan vara mycket låg).

Det kan framstå som att kreditvärdigheten vore en inneboende egenskap hos varje ekonomisk aktör, ungefär som att varje föremål har en vikt som kan mätas via vägning. Så är det inte.

Att avgöra kreditvärdigheten hos någon – en stat, ett företag, en individ – kallas för kreditupplysning. Det handlar faktiskt om att förutsäga framtiden; ett spekulativt bestyr.
Kreditupplysningen är inte något analytiskt omdöme utan en syntes. En samling av disparata uppgifter om hur ett subjekt har betett sig i det förflutna förs samman till en förutsägelse av vad man kan vänta sig från subjektet i framtiden. Vad som räknas är dock inte det enskilda subjektet, utan hur stora avvikelser från det normala som kan väntas när en större mängd framtider slås samman och prissätts. Kreditupplysningen resulterar alltså i en uttalad eller outtalad kvantifiering av en risk.

På vad grundar sig denna spekulation? Det beror på det samhälle där kreditförhållandet upprättas. För 100 år sedan var det ännu vanligt att arbetare i Sverige handlade “på krita” i sin lokala livsmedelsbutik, för att återgälda skulden när lönen kom. Men alla bedömdes inte som kreditvärdiga. Butikspersonalen kunde lätt hålla koll på vilka familjer som var dåliga på att betala och var säkert mer tveksam till att bevilja kredit åt någon som just blivit arbetslös. Detsamma gällde när någon ville hyra en bostad. Kreditupplysningen grundades alltså på renommé. Man höll koll på varandra i lokalsamhället och om den utböling som kom på tillfälligt besök kunde knappast räkna med kredit.

Urbaniseringen skapade ett samhälle av främlingar. För många innebar det en befrielse från en typ av övervakning. Men det innebar också större svårigheter att bedöma människors kreditvärdighet. Butikspersonalen var inte längre personligen bekant med kunderna. Krediten försvann visserligen ur svensk dagligvaruhandel till följd av KF:s framgångsrika kampanj, men samtidigt lanserades nya varor för masskonsumtion: cyklar och bilar, radio och tv, disk- och tvättmaskiner. Prislapparna kunde motsvara åtskilliga månadslöner för en arbetare, så för att få fart på produktionen krävdes det kredit, oftast i form av avbetalning. Detta tvingade fram nya system för ekonomisk övervakning.

Ännu på 1950-talet var det vanligt att detaljhandlare på egen hand försökte avgöra kundernas kreditvärdighet. Även i storstäderna kunde det finnas ett visst mått av personlig renommé. Även i storstäderna fanns en radiohandlare i varje förort, som rentav besökte folks hem för att utföra installationer och reparationer – vilket även gav viss insyn i människors personliga förhållanden, vilket i sin tur kunde vägas in i den informella kreditupplysningen. Men i takt med att detaljhandeln rationaliserades och centraliserades till större enheter, förlorade den också tillgången till den övervakningsresurs som lokalsamhället utgjorde.
Att televisionen kring 1960 fick ett oerhört snabbt genomslag i Sverige, jämfört med andra länder, hängde samman med att här fanns en förhållandevis god tillgång till konsumtionskredit. Men genom radiohandeln drog en våg av kreditförluster. Det krävdes nya tekniker för kreditupplysning och en förbild hittades i tyska Schufa. År 1959 gick ett antal kreditupplysningsbyråer, finansbolag och affärsbanker samman för att bilda Kreditregister AB. Där upprättades ett kartotek som snart rymde miljontals personakter, med information om alla löpande avbetalningskontrakt och varje försummad betalning. En butik som ville sälja på avbetalning kunde nu få en kreditupplysning via telefon på bara några minuter.

Utan tvekan bidrog denna övervakningsmaskin till att avbetalningshandeln i Sverige kunde expandera rejält under 1960-talet. Eftersom risken reducerades, kunde räntorna pressas. Efter att kunden undertecknat ett avbetalningskontrakt i butiken, förvandlades kontraktet till ett värdepapper som såldes vidare på finansmarknaden. Snart hade svenskarna den högsta nivån av avbetalningsskuld i Europa. Detta är en del av folkhemmets konsumtionshistoria som ofta har glömts bort.

Men omkring 1970 blev “personlig integritet” på allvar till en politisk fråga. År 1973 stiftades en kreditupplysningslag som bl.a. satte stopp för bankernas och finansbolagens utbyte av information om människors skulder. Lagen förbjöd också registrering av betalningsförsummelser som inte blivit fastställda av myndighet. Detta innebar ett rejält steg tillbaka för kreditupplysningsväsendet i Sverige. Visserligen hade vi offentlighetsprincipen som gjorde det lätt att kontrollera uppgifter om människors inkomst. Men när inte längre gick att kontrollera deras utestående skulder, ökade åter risknivån i kreditgivningen till privatpersoner. Det fanns ingen egentlig spärr mot att överskuldsätta sig genom att skaffa ett flertal olika kreditkort, vart och ett med kreditutrymme motsvarande 10 procent av årsinkomsten.

Detta är bara några lösryckta exempel, hämtade ur forskning som jag ännu inte publicerat. De tycks peka på en olösbar spänning mellan integritetstanken och kreditförhållandet.

Utan övervakning, ingen skuld. Ju mer effektivt människors privatliv kan övervakas, desto mer noggrant går det att kvantifiera deras kreditvärdighet. I teorin leder alltså övervakning till en minskad risk för kreditförluster samt till lägre räntor. Och vice versa: ett skydd av privatlivet leder till att kreditgivningen blockeras eller blir både dyr och riskabel.

* * *

Att jag tar upp detta är nog mest på grund av att Kina alltså håller på att inrätta ett “Social Credit System“. Detta system, skrev jag i Expressen, skulle göra Jeremy Bentham grön av avund.

a credit information system that covers all of society has not yet been formed, /…/
the cost of breaking trust tends to be low, /…/ a social atmosphere in which agreements are honoured and trust are honestly kept has not yet been shaped, especially grave production safety accidents, food and drug security incidents happen from time to time, /…/ sales of counterfeit products, /…/ academic impropriety

De kinesiska myndigheterna konstaterar att marknadsekonomin är en kreditekonomi. Ekonomisk tillväxt och “optimal resursallokering” kräver alltså en fortlöpande standardisering av kreditförhållandena. Men det stannar inte där. Kineserna verkar faktiskt ta kreditupplysningstanken till en helt ny nivå. Det handlar inte längre bara om kredit, eller ens om ekonomi. Syftet är i stället att skapa en “ärlighetskultur” i hela samhället; “carrying forward sincerity and traditional values“, “reducing social contradictions“, i linje med de målsättningar som fastslagits i tolfte femårsplanen och vid 18:e partikongressen.

Nyckelordet är alltså sincerity, som upprepas 131 gånger i dokumentet, medan däremot solidarity alls inte nämns.

Nästan varje tänkbart samhällsområde radas upp. Allt ska integreras i den nya poängsättningen av Kinas medborgare, inklusive hälso-, kultur- och socialpolitik. Ingenting nämns om någon möjlighet att överklaga beslut.

strenghten the cerification of conditions for applications in policies concerning people’s livelihoods, strengthen dynamic management for social aid and supervision and management for the use of social housing, and put individuals breaking trust and violating regulations on a credit blacklist.
/…/
establish and complete credit information databases of cultural enterprise subjects, employees and cultural products such as entertainment, performance, artworks, online culture, etc.
/…/
Establish online credit evaluation systems, evaluate the credit of the operational behaviour of Internet enterprises and the online behaviour of netizens /…/
forcefully promote the broad application of online credit information in various areas of society. Establish online black list systems, list enterprises and individuals engaging in online swindles, rumourmongering /…/ and other grave acts of breaking trust online into black lists

Som sagt: jag tror att vi bör följa det som sker i Kina, för det är inte osannolikt att deras system för “social kreditupplysning” inom tio år kommer att stå som förebild för västvärlden.

Jag tänker också på Rudolf Hilferding, vars bok Das Finanzkapital (1910) utövade ett starkt inflytande på den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Han menade att kapitalismen rörde sig mot en allt högre grad av monopol, vilket skulle underlätta övergången till socialism – det var liksom bara för staten att ta över “finanskapitalet”, alltså bankerna.
Visserligen var det länge sedan Kinas statsparti talade om att avskaffa kapitalismen. Men kanske går det ändå att ana en parallell till den strategi som föreslogs av Hilferding. Det handlar fortfarande om att ta kontroll över den finansiella planeringens centralorgan. Men nu handlar det inte längre om bankerna, utan om kreditupplysningsväsendet.

* * *

Annars finns ett mer närliggande exempel, när vi talar om sambandet mellan övervakning och skuldsättning. Jag tänker på Klarna AB, det svenska bolaget som nu hyllas som framgångsrik “enhörning“, vilket betyder att det värderas till över en miljard dollar. Deras affärsidé handlar, något förenklat, om att förmedla krediter till konsumenter som egentligen inte behöver någon kredit. Då kan Klarna kamma hem extra intäkter genom sitt eget inkassobolag Segoria. Som Klarnas ena grundare uttryckte saken: “Den bästa kunden är den som inte betalar direkt, men som får en påminnelse och sedan inkassokrav.”
Uttalandet ledde till upprörda reaktioner, varpå företagets andra grundare förtydligare: “Även om ordvalet inte var det bästa så är Niklas och Klarna öppna med något som gäller för hela bank- och finansbranschen, teleoperatörer och elbolag, nämligen att en kund som betalar sent skapar extra intäkter.”

Balansgången är delikat. Den bästa kunden är den som köper på kredit och betalar för sent. Att ta över kreditrisken från nätbutikerna är en central del av Klarnas affärsmodell. Risken blir lönsam genom att kvantifieras i en riskmodell.

olika typer av data från köpprocessen slås samman och analyseras genom Klarnas algoritmer. Baserat på utfallet från analysen kan man bedöma vilka köp som ska godkännas och inte. Geografiskt läge, tidpunkt och hur data matats in vid köptillfället är exempel på parametrar som sägs påverka utfallet av analysen.

Förvånansvärt lite har skrivits om detta i pressen, bortsett från en artikel i The Economist. Där framgår att Klarna jobbar med att kombinera så många typer av data som möjligt, för att få en bild av köparen. Bland annat noteras om köparen skriver in sitt namn och sin adress manuellt, vilket ska ge en något högre kreditvärdighet än att kopiera in uppgifterna. Den som har för vana att nätshoppa mitt i natten räknas tydligen som mindre trovärdig än den som shoppar på dagtid.
För allt detta finns givetvis en stabil statistisk grund, som blir större för varje år som går. Enligt en inlaga till Datainspektionen “är det Klarnas utgångspunkt att alla uppgifter från Klarnas tjänster ska sparas i tio år räknat från det datum då transaktionen genomfördes.”

Samtidigt förs i Sverige en politisk diskussion om “överskuldsättning”, där strängare kreditprövning framhålls som en given lösning. Snabblåneföretag pekas ut som oansvariga när de beviljar lån utan att först ta en ordentlig kreditupplysning. Lösningen på skuldproblemet anses alltså ligga i att anlita företag som specialiserat sig på att övervaka människors ekonomiska beteende. Ju större skuldproblem vi får i samhället, desto större blir den politiska acceptansen för övervakning. Om tio år kanske det rentav blir obligatoriskt för att anlita Klarna, eller motsvarande företag. Sannolikt kommer kreditupplysningarna då att väga in betydligt fler aspekter av vårt nätbeteende än vad Klarna kommer åt i dag. Och det förefaller väl inte helt osanolikt att hela verksamheten kommer att kontrolleras från Kina.

18 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 18 May 2015 at 12:07 pm

Det här är verkligen superintressant!

För det första kan man ju spekulera i vad som händer om Facebook köper Klarna. Har vi inte redan då (nästan) ett Social Credit System a la Kina?

Om modeller av typen Klarna kopplas till sociala nätverksplattformar som Facebook får man ju en väldigt intressant form av social nätverksanalys. För det är ju inte omöjligt att algoritmerna upptäcker samband av typen att risker går att förutsäga baserat på vilka ens vänner är.

Om jag är “friend” med personer som inte betalar sina fakturor är det ganska sannolikt att jag också är en “sådan person” som är sen med betalningarna. Att sälja sådan information till hyresvärdar tänker jag är hårdvaluta, eftersom de kanske vill ha vissa “klientel” som hyresgäster, och andra inte.

Att handla på “krita” för 100 år sedan innehöll ju redan dessa komponenter på en kvalitativ nivå. Men, denna form av meta-data (ex. “han där umgås med folk som inte betalar”, “det där gänget gillar att festa”, “hon är bekant med människor som läser politiska texter”) kunde ju inte kvantifieras (i mass-skala) innan internet. Schufa tog det till en ny maskinålder (dvs. tele-fon) och Klarna tog det till “Panspektron“, som Bentham nu är avundsjuk på.

Det gäller nog att även uppmärksamma effekten av andra sensorer och upplevelsen av stadsrummet. Exempelvis råkade jag köpa en SL-biljett via “app” för en månad sedan när jag glömt mitt SL-kort i GBG. Betalade gjorde jag på klarna-faktura (dvs. jag åkte på krita). Beroende på var (GPS) och hur (andra ihopkopplade nätövervakare, ex. Google) biljetten köps går det att neka transport.

Alltså, en “ultra-snabb form för kontroll i det fria”.

#2 Anders Bananders on 18 May 2015 at 2:02 pm

“om köparen skriver in sitt namn och sin adress manuellt” är ett märkligt kriterium när moderna webbläsare har auto-ifyll.

Men som sagt: superspännande!

#3 Geraldine on 18 May 2015 at 2:32 pm

inte kontant är nästa horisonten för ekonomisk övervakning. Och Sverige är som vanligt bäst!

#4 rasmus on 18 May 2015 at 2:36 pm

Vad gäller “det kontantlösa samhället”, kan jag dock konstatera att de som grundade Kreditregister AB år 1959 verkade rätt övertygade om att kontanterna skulle ha försvunnit inom 10-20 år. Så blev det inte. Det har gjorts många förutsägelser om kontanternas försvinnande men ingen har slagit in. Därmed inte sagt att det inte kan ske.

#5 Puck on 18 May 2015 at 4:38 pm

Mycket intressant. I fallet Kina kan det vara värt att ha i åtanke att Folkrepubliken till ganska nyligen hade ett effektivt system för lokal övervakning i form av kontroll via “work units” eller danwei. Dessa fanns också vid skolor och andra institutioner i städerna. Detta möjliggjorde kontroll av de anställda genom personliga kontakter och mer eller mindre detaljerade personakter. Löner, matkuponger och andra förmåner (inklusive matvaror och andra konsumtionsvaror) passerade via dessa danwei. Deras roll blev successivt allt mindre i takt med att distributionen i allt högre grad skedde via marknaden och att mer flexibel arbetskraft efterfrågades allt mer.

Hushållsregistrering eller hukou utgör än idag ett sätt för myndigheterna att veta vem som har tillgång till sånt som socialförsäkring, attraktiva jobb och skolor. Systemet har gett upphov till billig arbetskraft bestående av migrantarbetare som kommer från landet till städerna för arbete utan att ha rätt till alla de förmåner som förknippas med livet i staden. Men när nu staten vill skynda på urbaniseringen har hukou-systemet pekats ut som ett av problemen och man planerar därför att fasa ut det.

Kina är fortfarande ett land där en betydande andel av befolkningen lever på landsbygden, men för att realisera den omställning mot en mer konsumtionsdriven ekonomi som staten eftersträvar är det nuvarande förhållandet mellan stad och landsbygd ett betydande hinder. Den utveckling som sker idag har nog en hel del paralleller med det du beskriver i samband med det svenska folkhemmet.

Danwei- och hukou-systemet (som på landsbygden motsvarades av folkkommuner med arbetslag som delade ut arbetspoäng efter hur värdefullt man bedömde arbetet som utfördes) kan kanske ses som ett sätt genom vilket man skapade sammansättning även i städerna och kunde undvika staden som ett “samhälle av främlingar.”

Så är inte längre fallet. Vi kan kanske tänka oss att detta “Social Credit System” är ett sätt för kommunistpartiet att hitta ett alternativ till det tidigare övervakningssystemet som fungerar bättre med den statligt kontrollerade marknadsekonomin som gäller idag.

#6 Olof on 18 May 2015 at 6:34 pm

Genialt, snygg obsevation Rasmus. Fungerar din hypotes på McCarty eran i USA? Skedde en expansion av krediter samtigt som komunistjakten var het?

#7 rasmus on 18 May 2015 at 9:27 pm

Olof: Även om kreditgivning förutsätter övervakning, betyder det inte att all övervakning handlar om kreditgivning.
Visst expanderade konsumtionskrediterna i USA på 1950-talet men jag skulle inte koppla detta till McCarthyismen. Även om det alltid är intressant att leta efter den ännu större bilden där samband trots allt kan framträda.

#8 Daniel on 19 May 2015 at 8:27 am

Håller med de andra. Mkt, mkt intressant.

Skrämmande. Det du nystar fram här är skrämmande. Men det mest skrämmande av allt är väl när saker blir så komplexa att det är omöjligt att nysta fram något alls. Då blir det omöjligt att kritisera “nationer”, “företag” och andra saker däremellan.

Och ibland känner jag att vi redan är där, ett kompakt nystan där du inte på något vis kan hitta trådstumpen.

#9 Swedish Dissident on 19 May 2015 at 10:51 am

Substantiell, informativ och värdefull text. Tack.

Ska försöka sprida detta, och relaterade inlägg, till alla möjliga vänner och bekanta – inte minst de till synes okritiska kapitalismapologeter i ens omgivning som ser finans-, kredit- och skuldsättningsmekanismer som common sense (eller kanske snarare common nonsense, eftersom de aldrig förefaller ha reflekterat över vad som händer och hur allt detta hänger samman).

#10 S on 19 May 2015 at 4:56 pm

Det finns ofta anledning att återkomma till de resonemang som förts tidigare här på bloggen om eventuella likheter med Sovjetunionen.

#11 Anon on 19 May 2015 at 5:59 pm

Är inte dagens vurm för mobilappar med “mikrotransaktioner” och dylikt ett sätt att uppnå samma sak?

#12 A on 20 May 2015 at 9:50 am

Angående Klarna,

Deras system fungerar bara i Sverige än så länge, eftersom deras “analys” inte spelar större roll, Klarna tar ingen risk när de ger kredit.

Vad händer för Klarna när de ger kredit som inte betalas tillbaka? För Klarna kostar det ca 600kr att skicka in ärende till Kronofogden, efter deras Segoria/andra-inkasso hot – sen sköter pappa Staten allt, och ser till att Klarna får sina pengar.

Hur ofta köper folk saker för mindre än 600kr och _inte_ kan betala tillbaka det _även_ när Kronofogden kommit igång? Klarna kan ju inte förlora alls!

Klarna tar absolut ingen risk alls när de ger ut kredit. “Risken” de tar garanteras av staten ska bli betald.

Därför har Klarna problem i länder där en liknande myndighet inte finns.

Så just det exemplet i artikeln, att Klarna skulle samla in information och analysera och bedöma om du skulle få köpa vara eller inte, är skär lögn från Klarnas sida, deras affärsmodell och affärssystem är enkel – ge ut “kredit” – invänta sen betalning – intäkt, profit – ibland får de vänta lite extra att få betalt. Sen tar de även ut en en % avgift för alla nätbutiker som vill använda sig av deras “tjänst”, så Klarna tjänar enormt lite även om person betalar tillbaka i tid.

#13 Simon Winter on 20 May 2015 at 11:00 am

Mkt intressanta resonemang. Jag är ingen sociolog, men tänker ändå på övergången Gemeinschaft->Gesellschaft där man väl kan hitta liknande fenomen inom andra områden?

#14 De digitala förmedlarnas tidsålder: Några metodologiska anteckningar » Jonas Andersson Schwarz on 25 May 2015 at 12:57 pm

[…] Vi ser drömmen om ett kontantlöst samhälle realiseras. Dessa utvecklingar sammanfaller med en historiskt ojämförbar tillgång på kredit och sker parallellt med att digitala mellanhänder och internetplattformar strävar mot att lägga […]

#15 en Ingemar on 28 May 2015 at 8:30 am

http://paleofuture.gizmodo.com/1970s-researchers-predicted-debit-cards-would-be-great-1699216972

#16 COPYRIOT | Mer om övervakning och skuld: när blir Facebook ett kreditupplysningsföretag on 1 June 2015 at 2:04 pm

[…] Från Klarna till Kina – om sambandet mellan skuldsättning och övervakning […]

#17 Alex Rowe on 6 June 2015 at 12:41 pm

Kul att parallelläsa den här texten med Veckans Affärers idolporträtt av Klarnas grundare. http://www.va.se/nyheter/2015/06/05/klarna-sveriges-framsta-entreprenorer/

#18 Adam on 22 June 2015 at 2:57 am

Superintressant! Jag som bor i Kina och regelbundet följer olika kinabevakare har ändå hört häpnadsväckande lite i frågan.

Tror även som Puck är inne på att det handlar om ett övergripande försök att anpassa hela den kinesiska övervakningsapparaten under massiv urbanisering.

Det känns passande att e-handel har vuxit till att bli enormt populärt bland den breda kinesiska medelklassen ungefär parallelt med en stor åtstramning av censur och kontroll av internet. Vad som brukade vara ett livligt, fräckt och roligt samtalsklimat har nu blivit alltmer slätstruket och de flesta av mina kinesiska vänner har migrerat till appar för slutna vänkretsar, appar som även de utvecklar avancerade e-betalningssystem.

En av de största flugorna kring senaste kinesiskt nyår var att dela paket med krediter i sina vängrupper, paket som slumpmässigt delades upp i olika summor bland vännerna i nåt slags lotteri.

Kommentera