Historikerna och kapitalismen

Svenska historiker undviker i allmänhet begreppet “kapitalism”. Så har det inte varit alltid, men säkert i några årtionden. Givetvis finns det undantag, men jag tror ändå att historikernas vedervilja mot kapitalismbegreppet kan beläggas genom en studie av det innevarande seklets årgångar av Historisk tidskrift. (När jag här talar om historiker syftar jag i första hand på forskare verksamma i de två disciplinerna historia och ekonomisk historia.)

Annorlunda är det i USA, där history of capitalism på senare år börjat trenda som historievetenskaplig inriktning. En massa forskning har börjat bedrivas under etiketten och framför allt fungerar history of capitalism som en veritabel studentmagnet, som fyller föreläsningssalar och doktorandseminarier. Intresset för historiska studier av kapitalismen har vuxit både som respons på finanskrisen 2008 och som reaktion mot “postmodernismen” i allmänhet. Möjligen har en pendel vänt tillbaka från kultur- och socialhistoriens intresse för aktörers fria handlande och åter i riktning mot strukturer och institutioner. Men det kopplas inte till något nyväckt intresse för ekonomikritisk teori. Vad de nordamerikanska historikerna menar med begreppet “kapitalism” förblir oklart.

Detta framgår av ett tiohövdat samtal i Journal of American history. Där säger t.ex. Julia Ott:

The “history of capitalism” identifies capitalism as “the thing,” whose existence needs to be explained. As historians, we embrace agency and contingency. Capitalism cannot be taken for granted as an organic expression of human nature. But we are also attuned to the significance of power relations for structuring economic life, for privileging certain forms of economic knowledge, and for shaping economic outcomes.

Samtalet mellan de tio historikerna rör sig på en metanivå. Det handlar inte så mycket om kapitalismens historia, utan mer om forskningsfältet history of capitalism. Inte minst om dess förhållande till angränsande fält: företagshistoria, arbetarhistoria, konsumtionshistoria, ekonomisk historia och (amerikansk) political economy.

Det framkommer att history of capitalism i stort sett enbart handlar om USA:s historia efter självständigheten. De involverade forskarna verkar i stort sett alla vara amerikanister i grunden. Framför allt förefaller det vara två historiska episoder som man intresserar sig för. Den ena är slaveriet i USA under 1800-talet; det pågår en livlig debatt om dess eventuellt kapitalistiska karaktär. Den andra är New Deal som respons på 1930-talets depression, som väcker frågor om periodisering och om skillnader mellan olika “varianter av kapitalism”.

Slaveriet är kanske den enda historiska sakfråga där en verklig skiljelinje lyser igenom i diskussionen. Vissa av historikerna tänker sig att kapitalism är när pengar investeras i produktion i syfte att uppnå en vinst – detta i motsats till samhällen där där styrande använder allt överskott till gåvor (mutor) i syfte att befästa sin egen makt. Då råder inget tvivel om att slaveriet var kapitalistiskt, särskilt som slavar var ett investeringsobjekt flitigt användes som säkerhet i kredittransaktioner, med följden att bankerna de facto ägde en stor del av alla slavar. Därtill kommer såklart det ovedersägliga faktum att slavplantagerna framställde bomull åt världens industrikapitalistiska centrum, England.

Andra invänder bestämt att slaveriet inte var kapitalistiskt. Vissa idéhistoriker har pekat på hur sydstaternas politiska filosofer såg sig som antikapitalister, i det att de varnade för den destruktiva potentialen i att göra arbetskraft till en vara, vilket för dem blev ett skäl att försvara slaveriet.

Slaveriet kan omöjligen ses som en kapitalistiskt om man med “kapitalism” menar det kapitalistiska produktionssättet – ett produktionssätt som bygger på existensen av vad Marx kallade för den dubbelt fria arbetaren:

För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig /…/
En sak är dock klar. Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker.

Om slaveriet inte var kapitalistiskt, väcks följdfrågan om hur man i stället ska förstå slavplantagernas förhållande till kapitalismen. En fråga som går att vända på: i vilken mån var och är kapitalismen beroende av en “utsida”. Tanken är central i Rosa Luxemburgs imperialismteori, som även bildar den teoretiska basen för geografen David Harveys marxistiska urbankritik. Mitt intryck är dock att de nordamerikanska historiker som sysslar med history of capitalism är föga intresserade av att över huvud taget förhålla sig till ekonomikritisk teori. (Nog är det lite lustigt att Marx i den samtida akademin är en teoretiker för geografer snarare än historiker.)

Vissa av historikerna framstår som smått teorifientliga. Louis Hyman påstår rakt ut att kapitalismen inte bör definieras:

Simply defining capitalism is a bad idea. It is too deductive. We should instead trace its transformations, taking a few sets of qualities (labor, investment) and seeing how they vary over time in importance. Inductive reasoning is the foundation of our discipline.

Enligt detta synsätt skulle alltså historievetenskapen följa en enkelriktat induktiv kunskapsväg, att generalisera från det partikulära. Detta är orimligt och innebär att historikernas uppgift bara skulle vara att samla anekdoter, utan hänsyn till större frågeställningar. Scott Marler påpekar, i polemik mot Louis Hyman, att den som vill studera kapitalismen åtminstone måste försöka definiera sitt studieobjekt. Han fortsätter:

In a more speculative vein, I think an insistence on inductive logic partly reflects most historians’ ongoing preference for agency over structure. If we’re going to analyze capitalism satisfactorily (especially in terms of causation), it would behoove us to strike a better balance between the two, a project best captured in Marx’s oft-quoted line from The Eighteenth Brumaire of Louis Napoleon: “Men make their own history, but not of their own free will; not under circumstances they themselves have chosen but under the given and inherited circumstances with which they are directly confronted.”

(Fast jag blir bara så trött varje gång historiker snöar in i motsatsparet agens/struktur, vilket de/vi ständigt tenderar att göra.)

I vilket fall är det intressant hur de nordamerikanska historikerna konstaterar att “kapitalism” på bara några år har börjat framstå som ett acceptabelt begrepp – efter att de i många år hellre valde att tala i termer av en “marknadsrevolution” eller liknande. Trots de många och oklara definitionerna av vad kapitalismen är, innebär själva begreppet att den rådande samhällsordningen pekas ut som historiskt partikulär och inte som given. De vill bara inte fälla detta påstående i formen av “teori”.

Att svenska historiker sällan talar om kapitalismen beror nog mest av allt på det tyngande arvet från 1970-talets marxism. Nej, svenska historiker är i allmänhet inte marxister. Inte heller är de antimarxister, utan kan i princip acceptera att andra historiker använder sig av Marx som teoretiker. Problemet är att historikerna i allmänhet sätter likhetstecken mellan Marx och den ortodoxa marxismen med dess tal om “bas” och “överbyggnad” och dess idiotiska “historiematerialism” som innebär en schematisk följd av slaveri, feodalism, kapitalism och socialism. Först när Marx har befriats från historiematerialismen kan hans ekonomikritik åter bli användbar för historiker – framför allt för dem som är i behov av att avgränsa begreppet “kapitalism”.

9 kommentarer ↓

#1 neutrino in silicon valley CA on 3 May 2015 at 11:02 pm

rsms! <3 you!

/amoeba-love!

#2 Mats Deland on 3 May 2015 at 11:59 pm

Fast om jag får krångla lite är det väl snarare Rolf Torstendahls weberska kapitalismbegrepp som svenska historiker förhåller sig till?

#3 Christopher Kullenberg on 4 May 2015 at 8:05 am

Fast jag blir bara så trött varje gång historiker snöar in i motsatsparet agens/struktur, vilket de/vi ständigt tenderar att göra.

Instämmer. Här känns det som att vissa historiker är fast i samma träsk som många sociologer.

Men, i en mera generell mening skulle jag vilja försvara en “induktivistisk”, eller åtminstone en “antropologisk” form av kapitalismstudier.

Då tänker jag att det blir lättare att förstå (det amerikanska) slaveriet som en sida av bomullskapitalismen på samma sätt som vi kan förstå obetalt arbete i hemmen som en sida av lönearbetet. Kopplar vi dessa får vi slaveri->bomulls->Borås->investeringar->mekaniserade fabriker->arbete->kläder->oavlönat arbete->mode osv. Vi får en kedja av relationer som hänger samman trots att plantageägarna var “antikapitalister” i “ideologisk mening” och arbetarna i Borås var kommunister. Är det inte precis denna heterogenitet (som är omöjligt att fånga deduktivt) som har gjort kapitalismen möjlig som globalt förhållande?

#4 kjell on 5 May 2015 at 6:22 am

“Vissa av historikerna framstår som smått teorifientliga. Louis Hyman påstår rakt ut att kapitalismen inte bör definieras: ”

…är inte “ordet “kapitalism”” ett väldigt abstrakt begrepp, till skillnad mot ex industrialism eller merkantilism?
Skulle inte ämnet “må bra” av mera esoteriska texter, där jag tror Kurz skulle ha hamnat om han fått leva.

#5 rasmus on 5 May 2015 at 9:05 am

Jo, jag tror att det behövs fler forum av typen Critical Historical Studies som ges ur i Chicago.
(Och de historiker som till varje pris vill undvika “teori”, de bör nog hellre hålla sig borta från begrepp som “kapitalism”.)

#6 Jullan on 8 May 2015 at 3:20 pm

Jairus Banaji resonerar bra om kapitalismen och slaveriet i Södern – och om begreppet produktionssätt öht, som han skiljer från “modes of exploitation”: arbets- och/eller exploateringsförhållanden i väldig bred bemärkelse – i sin essäsamling “Theory as History”. Hinner inte sammanfatta bokens centrala resonemang här, men kan vara intressant i relation till de frågor och perspektiv som du lyfter här.
Halvdan recension: http://anticapitalists.org/2012/05/14/theory-as-history-jairus-banajis-contribution-to-marxism/

#7 kjell on 16 May 2015 at 3:23 pm

… lite OT kanske, i det senaste numret av Respons (nr2 2015),
recenseras “Demokrati eller Kapitalism” en skriftsamling med texter av Jurgen Habermas och Wolfgang Streck; skall Europa “backa” eller ta steget framåt mot en “politisk union”. Habermas pekar framåt allt annat är nostalgi, den ekonomiska globaliseringen är oåterkallelig. Streck tycker annorlunda, europa håller på att falla isär.
Recensenten går i polemik med Habermas sätt att teoretisera, recensenten utlyser en pristävlan till den som kan konkretisera Habermas ståndpunkt.
http://tidskriftenrespons.se/

#8 adam on 18 May 2015 at 5:14 pm

Någon orkar förklara eller ge hänvisning till varför begreppsparet struktur/agens är problematiskt?

#9 Nyfiken on 7 December 2015 at 3:34 am

+1

Kommentera