Om bubblan som metafor, i tiden och i rummet – och om inbördeskriget i Sverigedemokraterna

Jag har inte följt valet i Finland. Men jag har noterat att när Finland speglar sig i valresultatet så återkommer ordet “bubbla”.
Det började med att skådespelaren Krista Kosonen förklarade att hon inte känner någon som röstat på Sannfinländarna, eftersom hon lever i sin egen “helsingforska kulturbubbla” där alla röstar rödgrönt.
Ylva Larsdotter krönikerar: “Innerstadsbubblan i Helsingfors börjar bli för trång. Jag vet inte ens om jag längre kan säga att jag bor i ‘riktiga’ Finland.”
Och i dagens Hufvudstadsbladet skriver Li Andersson om det fruktansvärda i “hela idén om att befinna sig i en bubbla av människor som tänker och lever exakt som jag, utan någon uppfattning om hur folk som lever utanför den tänker”.

Samtidigt förstärker pratet om ens egen bubbla just de motsättningar och stereotypier som Sannfinländarna själva strävat efter att skapa, som ofta talat om en rödgrön eller liberal elit som saknar förståelse för ”det vanliga folket”, kombinerat med en väldigt snäv definition av vem som får vara vanligt folk.

Jag funderar vidare på hur bubbelmetaforen används för att beskriva olika obalanser, såväl kulturella som ekonomiska. Hur “bubblan” ömsom skrivs in i tiden, ömsom i rummet. Hur dessa dimensioner hänger samman.

I detta fall åsyftas uppenbarligen en rumslig klyfta mellan storstad och landsbygd. En kulturklyfta som kommer till uttryck i politiska sympatier och som uppenbarligen bottnar i ett djupare, socioekonomiskt isärglidande. När storstadens innerstad benämns som en “kulturbubbla”, säger man samtidigt att det Finland som ligger utanför bubblan faktiskt är det “riktiga” Finland. Det sanna Finland. Sannfinländarnas Finland.

Att tala om bubblor är att tala om sanning.

Sanningens plats i rummet är utanför bubblan. I tidslig mening ligger sanningen både innan och efter bubblan – som för eller senare är dömd att spricka. Är då även de rumsliga bubblorna dömda att spricka?

Tiden och rummet hålls samman av pengar.

Om vi ska prata om rumsliga bubblor, måste vi alltså prata om bostadsmarknaden.

Den finländska bostadsmarknaden har haft stora likheter med den svenska. Priserna har rusat uppåt, om än bara hälften så snabbt som i Sverige. Numera uppges dock att bostadspriserna i Finland åter har vänt neråt, om man ser till hela landet. Men prisutvecklingen är geografiskt ojämn. Det talas fortfarande om en bostadsbubbla i Finlands “tillväxtcentrum”.

I svensk politik diskuteras nu ränteavdrag och amorteringskrav. Uppenbarligen är alla livrädda för att genomföra åtgärder som kan få vår bostadsbubbla ska spricka. Samtidigt finns det en diskussion liknande den i Finland, om hur storstad och innerstad glider i sär, kulturellt och politiskt. Ofta framställs just Södermalm som en kulturell bubbla, som en hemvist för overklighetens folk. Men är då inte detta en följd av bostadsbubblan, som skapat overkliga prisstegringar i Stockholm, inte minst på Södermalm? Invånarnas skuldsättning har skjutit i höjden, utan krav på amortering. Klart att sånt påverkar det kulturella och politiska klimatet. Den ena bubblan leder till den andra.

Men det är bara i ekonomernas grafer som en sprucken bubbla kan likna en återgång till ett normaltillstånd. Om den svenska bostadsbubblan spricker, kommer det inte att upphäva de “kulturbubblor” som skapats i storstäderna. Tvärtom – kanske är det först som klyftorna blir politiska. Ett läge som högerradikala rörelser inte kommer att vara sena att utnyttja. Men det är inte givet på förhand vilka positioner som kommer att intas.

Här finns också en skillnad mellan de högerradikala populistpartierna i Finland och Sverige. Sannfinländarna växte fram ur Landsbygdspartiet och har en mycket starkare identitet som anti-storstads-parti. Liknande attityder finns bland många av Sverigedemokraternas sympatisörer, men partiet har en helt annan bakgrund.
Nu råder fullt inbördeskrig i SD, där de ideologiska skiljelinjerna följer ett geografiskt mönster. Partiets ledarklick kommer från Sydsverige och bars fram genom framgångar på den skånska landsbygden, medan SDU-falangen har sin bas i de välbeställda delarna av Stockholm. (Rent hypotetiskt vore det högintressant att undersöka skillnaden mellan hur sverigedemokraterna i respektive fraktion faktiskt bor och hur deras skuldsättning ser ut.)

Frågan är kanske inte vart Hahne och Kasselstrand tar vägen efter att de har uteslutits ur SD, utan vad de gör när bostadsbubblan spricker. För då står den högerradikala populismen inför ett helt nytt läge.

23 kommentarer ↓

#1 avadeaux on 24 April 2015 at 12:11 pm

Bubbelmoral?

#2 Fredrik on 24 April 2015 at 12:33 pm

Rena såpan…

#3 Kristoffer Nolgren on 24 April 2015 at 12:37 pm

Klyfta har en dubbel bemärkelse. Bergets klyfta målar upp en tydlig bild av uppdelning, men apelsinens klyfta påminner mycket mer om en bubbla. I bubblan uppstår avgränsningen mellan vatten och luft av ytspänning. I klyftan av något slags membran. Bubblan är mer flyktig i sin natur och innehåller ett löfte om equilibrium eller normaltillstånd, när bublan sen spricker. Den typen av löften finns inte i en apelsinklyfta. Ett sätt att betrakta bublor är kanske genom att undersöka ytspänningen och de krafter som separerar bubblan från dess omgivning. Detta är förutsättningar för att bubblan ska kunna existera.

#4 Kristoffer Nolgren on 24 April 2015 at 12:38 pm

Ett sidospår är också att samhörigheten mellan Stad och Land inte historiskt är särskilt gammal. De 100 industrialserande år vi haft hör snarare till undantag än regel. Innan dess fanns ju såväl tullar som lagstiftningsskillnader mellan stad och land. En samhörighet i kris?

#5 PN on 24 April 2015 at 1:16 pm

Det blev så visuellt när du lät storstad och innerstad glida “i sär” och inte isär (som en finlandssvensk definitivt skulle skriva det, de gillar ihopdragningar).

#6 kjell on 24 April 2015 at 3:26 pm

…Bagarmossen, söder om sthlm, har blivit en bubbla, från att ha varit en “arbetarförort”. Bubblan kan endast vara “uppåtriktad”, aldrig “neråt”, då krävs “apokalyps”.

#7 S on 24 April 2015 at 5:06 pm

Är du säker på att bostadsbubblan är just en “bubbla”. Om vi utgår ifrån att vi idag lever i en ekonomi som är helt frikopplad från vinstbegreppet, så spelar ju bostädernas “egentliga” värde inte någon roll. Det saknar också betydelse om pengarna är lånade, eller om de är faktiskt ägda av den boende.

Den så kallade “bubblan” blir då helt enkelt ett högst rationellt instrument för omstrukturering av bostadsmarknaden och ett instrument för en faktisk bostadspolitik.

Om bubblan “spricker” eller inte blir då ointressant, eftersom resultatet redan är uppnått. Det ekonomiska utfallet och fördelningen av de ekonomiska förlusterna kan sedan justeras genom olika bailouts.

#8 rasmus on 24 April 2015 at 6:39 pm

kjell: Jag bor i Bagarmossen och håller inte med om påståendet att just Bagarmossen skulle ha blivit en bubbla. Våldsamt stigande bostadspriser, ja – på bostadsrätterna och radhusen, som utgör en ganska liten del av bostadsbeståndet. Här finns fortfarande gott om hyresrätter, både från femtiotal och miljonprogram. Därav också en hyfsat blandad befolkning för att vara Stockholm.

#9 rasmus on 24 April 2015 at 6:49 pm

S: Om jag är säker på att bostadsbubblan är en bubbla? Nej. Helt säker kan man aldrig vara. Ovissheten hör kanske rentav till bubblans natur. Sen finns det ju heller ingen bergfast definition av en “bubbla”. Inte förrän den spricker. Och ett alternativ kan ju i princip vara att den i stället “pyser ut”, vilket ofta tycks vara detsamma som att kapitalet attraheras till någon annan bubbla, som sen växer sig ännu större. En sådan dynamik har präglat de senaste tjugo årens kapitalism.

Sen tror jag inte alls att vi “idag lever i en ekonomi som är helt frikopplad från vinstbegreppet”. Tvärtom, kapitalismen är fortfarande inriktad på vinst (och alltså inte bara på omfördelning av befintliga resurser, eller av förluster). Utan vinstutsikter stannar kreditens hjul och läget blir snabbt väldigt allvarligt.

#10 S on 24 April 2015 at 8:57 pm

Är du säker på det här med vinst? Låt mig bara förklara hur jag tänker. Om vi tar Spotify som ett enkelt exempel.

Spotify är konstruerat som en så kallad “bubbla”, ett företag som inte ger vinst utan hålls vid liv av ett överflöd av riskkapital.

Syftet med Spotify är inte att ge vinst, utan att etablera ett visst förhållningssätt till internet. Därför skapar Spotify en hel massa makt till sina ägar/investerare, men ingen avkastning i traditionell mening.

Lägg därtill i nästa steg den läcka som häromdagen presenterades i WSJ och som återrapporterades av Breakit.

Den innehöll nyheten att EU-kommissionen överväger att ge ett antal nätjättar status som så kallade “systemkritiska” företag (däribland lustigt nog just Spotify).

Isåfall skulle nätjättarnas maktposition cementeras på samma sätt som storbankernas idag.

En sådan maktposition ger naturligtvis möjlighet till stora vinster. Men också möjligheten att driva företaget fullständigt i botten utan någon risk – företaget är ju “systemkritiskt” och därmed berättigat till bailouts.

#11 kjell on 25 April 2015 at 6:02 am

S; mkt intressant och tänkvärt.

Rasmus; En ekonomisk bubbla kan inte existera utan en “social bubbla”, en uppåtgående spiral. Visst kan den “pysa ut”, men då är den redan etablerad. Om den spricker är det så mkt annat som “spricker” så det är svårt, i realtid att överblicka.

#12 kjell on 25 April 2015 at 12:55 pm

…om bubblor;
http://www.svd.se/naringsliv/lugnet-fore-stormen-i-lala-landet-sverige_4514552.svd

#13 Anton on 26 April 2015 at 6:00 am

S: Behövde läsa din post en extra gång; “systemkritisk” är ett ord med vitt skilda betydelser…

#14 S on 26 April 2015 at 6:56 am

En fråga bara: kan någon förklara vad detta är, jag förstår inte riktigt.

” Hill, along with the majority of finance ministers in the EU, is working on the assumption that the planned capital market union could bring more venture capital for young digital companies, so-called start-ups. The plan is to match the US on this point, where direct investments in start-ups are much more common than in Europe.”

http://www.dw.de/eu-finance-ministers-dream-of-a-capital-market-union/a-18408918?maca=en-TWITTER-EN-2004-xml-mrss

#15 Sven-Erik Klinkmann on 26 April 2015 at 8:34 am

En speciellt tydlig artikulation av den här tudelningen mellan Helsingfors – den upplysta metropolen – och resten av Finland – det inskränkta, s k Junttifinland – efter valet hittar man hos reportern Stefan Lundberg på Hufvudstadsbladet. Se http://hbl.fi/nyheter/2015-04-22/752439/i-dag-kanns-resten-av-finland-frammande
Att notera är att tudelningen Helsingfors – resten av Finland har ett gammalt ursprung (man talar om ”vargränsen” respektive ”tangogränsen”, norr om den s k Ring Trean som förbinder huvudstaden) men accellererat undan för undan i och med att huvudstaden dragit till sig alltmer inflyttare från övriga delar av landet och samtidigt allt kraftfullare börjat göra anspråk på metropolstatus (jfr hysterin kring Guggenheimprojektet). I mitt sätt att se har detta lett till en paradoxal närblindhet eller förhöjd lokalpatriotism som här hela tiden ligger på lur i det förment storstadsurbana. Lundbergs artikel uttrycker denna anda på ett nog så tydligt sätt. Att man utanför huvudstaden skulle kunna vara liberal, kunna tänka självständigt framstår i modellen som näst intill omöjligt. Problemet är att modellen inte stämmer överens med verkligheten.

Bubbelmetaforen får mig att göra två associationer. Den första är den bubbla som musikern Ry Cooder talat om i samband med skivinspelningar. För honom är den goda musiken liktydig med musik som är formad som en kraftfull bubbla eller sfär. Därmed är det tydligt att metaforen innehåller en tydlig samlande gestalt, en gestalt som dock när som helst riskerar att spricka. En skapad gestalt, mer eller mindre tillfällig, men en helhet likafullt.

Den andra associationen är till begreppet sprawl som i vissa avseenden ser ut som bubblans motsats. Alltså detta med urban sprawl som analyserats av bl a Sigrid Nurbo som beskriver urban sprawl som en process av stadsutglesning som sker då en stads infrastruktur, arbetsmarknad och social service sprider sig allt mer. Kanske kan man se sprawl som ett slags motbegrepep till bubblan, men bara i begränsad utsträckning. Sprawl kan säkert i något skede och någonstans förvandlas till en bubbla, och omvänt.

#16 Jesper on 27 April 2015 at 10:06 am

Vid ett snabbt byte mellan två sociala sammanhang som båda omtalades som bubblor eller som något annat än eller vid sidan av verkligheten fick jag en insikt om att det som då kallades verkligheten inte finns. Man växlar inte mellan bubblan och verkligheten utan mellan olika bubblor med sina var för sig olika referensramar. Då det görs jämförelser mellan bubbla och verklighet tror jag det är större risk för andrefiering och felaktiga generaliseringar än om man diskuterar skillnader i perspektiv mellan olika bubblor. I mitt fall kom insikten efter hoppen mellan militärtjänstgöringsbubbla och universitetsstudiebubbla. Insikten hjälpte mig att inse att jag därefter hamnade i en viss branschbubbla yrkesmässigt och en annan bubbla baserad på fritidsintresse, och att alla jämförelser mellan vi i bubblan och de andra ute i verkligheten blev rätt så dåliga.

#17 rasmus on 27 April 2015 at 3:53 pm

Jesper: när allt definieras som bubblor, blir bubbelbegreppet kanske oskiljbart från Timothy Learys begrepp “verklighetstunnel“…?

#18 JN on 27 April 2015 at 5:47 pm

Intressant att ingen nämnt de sociala medierna. Där blir ju den sociala bubblan/verklighetstunneln särskilt tydlig, och det brukar ju vara i samband med diskussioner om dessa som bubbelisoleringen oftast kommer på tal. Vi har nog alla alltid levt i olika former av sociala bubblor, men de sociala medierna har förstärkt tendensen. Istället för att köpa samma tidningar och se samma program som alla andra låter man ett homogent urval kontakter sortera ut de länkar man ser i sitt flöde… men det här har ju varit föremål för åtskilliga förnumstiga krönikor från folk som “älskar att diskutera” med “allt från sverigedemokrater till kommunister” så nu avslutar jag mitt inlägg.

#19 Jesper on 28 April 2015 at 1:25 pm

Ja, verklighetstunnlar, ett utmärkt begrepp! Det tangerar dessutom begreppet Troposphere från “The end of mr Y” och andra idéer i romaner som tar upp sinnevärldens kvantbeteende och dess inverkan på den verkliga verkligheten (som i t.ex. Anathem).

Nästa steg är att undersöka om det går att prata om bostadprisverklighetstunneln, och om den intar alla möjliga tillstånd ända tills ett amorteringskrav eller ett bortaget ränteavdrag petar på den.

#20 Sven-Erik Klinkmann on 29 April 2015 at 8:46 am

Att använda metaforer i kulturanalys är ju inte oproblematiskt. Risken finns att metaforen blir för stark och skymmer det noggrannare seende som måste till för att analysen ska bli välgrundad och övertygande. Det finns en förtrollningsaspekt hos metaforerna som inte ska underskattas.

#21 COPYRIOT | Tankar om tillväxtkapitalets Stockholm, även känt som #SthlmTech, “världens kreativa huvudstad” on 29 April 2015 at 1:39 pm

[…] ← Om bubblan som metafor, i tiden och i rummet – och om inbördeskriget i Sverigedemokraterna […]

#22 A on 5 May 2015 at 2:49 pm

S: Vinst som avkastning i rena kronor/dollar är förlegat koncept, det är makt som räknas, och riskkapital-bolag kan “investera” i Spotify/andra loser-startups, men det ger de makt – över kulturen, över folks beteenden i Spotify-fallet.

Riskkapital används för att utöva makt, valet vilka företag, vilken idé ska frodas, och som du påpekar, vid brist av riskkapital så vänder man sig till staten, Google, CIA eller EU och får mer, sk bailouts eller stimulations-paket osv.

Vi lever inte i marknads-ekonomi, eller ens kapitalism längre – om det nånsin ens var så.

Det är precis som det var i USSR, pengar är bara medel för maktutövning, och vinst är inte ens heligt ändamål, makt är.

#23 S on 8 May 2015 at 4:30 am

A: Exakt så betraktar jag situationen också. Det gör allting lite mer begripligt. Men det är klurigt att hela tiden avkoda det offentliga samtal som utgår ifrån att vi lever i en marknadsekonomi.

Kommentera