Låt oss fortsätta rota i frågan om ekonomisk produktivitet. Det verkar ju inte bättre än att produktiviteten accelererar och stagnerar på samma gång, beroende på vilken nationalekonom man frågar. Man kan rentav få intrycket av att nationalekonomerna inte själva vet vad de försöker beräkna.
(När jag i detta inlägg talar om “nationalekonomerna”, syftar jag i första hand på den s.k. neoklassiska skolan, vars premisser sedan länge har styrt den nationalekonomiska vetenskapen. Modeller byggs fortfarande på antaganden om perfekt konkurrens och generell jämvikt, hur många externa faktorer man sedan för in för att korrigera de mest uppenbara tokigheterna.)
Jag är verkligen inte insatt i alla de olika tekniker som används för att räkna samman produktivitetsstatistik. Men det kan räcka att skrapa lite på mätproblemens yta för att vissa mönster ska framträda. Jag tror att dessa mönster pekar på någonting som är större än bara ett vetenskapligt mätproblem. Svårigheterna att mäta produktivitet kan säga någonting om reella kristendenser i själva produktionen.
Väldigt preliminärt vill jag nu kasta fram en skiss över tre begreppspar som nationalekonomin tycks ha svårt att hantera. Om vi däremot utgår från Marx’ ekonomikritik, framstår de som tre olika uttryck för samma sak: kapitalets inre motsägelse.
Oavsett vilket handlar det om tre konkreta frågor med betydelse för varje resonemang som kopplar produktivitet och kris.
I. lokalt / globalt
Nationalekonomerna utgår ständigt från nationen och den nationellt aggregerade statistiken över t.ex. BNP, inflation och produktivitet. Om en teori stämmer på nationell nivå, tar de för givet att den även kommer att stämma på global nivå. Men tänk om detta är ett felslut?
Generellt utgår nationalekonomerna från att ökad produktivitet skapar ekonomisk tillväxt – och att detta samband ska gälla såväl förr som nu och i framtiden. (Just nu kan vi bortse från frågan om de historiska gränserna för vad Marx kallade “relativt mervärde“.)
Det är inga problem att hitta statistik som styrker detta samband på olika lokala nivåer. Om ett företag lyckas höja sin produktivitet i förhållande till konkurrenterna, kommer företaget ha goda förutsättningar att expandera. Om en hel nation lyckas driva upp näringslivets produktivitet, t.ex. genom satsningar på utbildning och infrastruktur, kommer den sannolikt att attrahera mer produktion, vilket resulterar i högre tillväxt. Och att Sverige har “sju förlorade år” sedan 2007, utan tillväxt i BNP per capita, förklaras gärna som en direkt följd att produktiviteten i Sverige uppges ha stått stilla.
Men detta bevisar egentligen bara att hög produktivitet ger fördelar i konkurrensen – på bekostnad av de lågproduktiva konkurrentföretagen och -nationerna. Vad som händer om alla företag och alla nationer höjer sin produktivitet, det är faktiskt en helt annan fråga.
II. produktivt arbete / improduktivt arbete
För de klassiska nationalekonomerna, som Adam Smith, var det självklart att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete.
Karl Marx omdefinierade dessa begrepp i sin ekonomikritik. Huruvida ett arbete var produktivt berodde enligt honom inte på arbetets konkreta karaktär, utan på dess abstrakta form. Arbetet är produktivt i den mån det resulterar i mervärde, vilket förutsätter att det utförs i formen av lönearbete och resulterar i varor som går att sälja. Annars är arbetet improduktivt, vilket betyder att det måste finansieras genom en omfördelning av av mervärde från varuproduktionen.
Den neoklassiska nationalekonomin har däremot förkastat själva distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete. I stället förutsätter man att alla verksamheter i någon mening är “produktiva” så länge det finns någon som vill betala för dem. Detta bidrar till att luckra upp gränserna för vad man egentligen vill undersöka. Fördelen är att nationalekonomerna bara har ett begrepp om “produktivitet”, medan ekonomikritikerna faktiskt har två.
När Marx talar om “produktivt arbete”, syftar han alltså på arbetets abstrakta resultat.
När Marx talar om “arbetsproduktivitet”, syftar han däremot på arbetets konkreta resultat.
Och därmed är vi framme vid det tredje motsatsparet:
III. konkret rikedom / abstrakt rikedom
Enligt Marx karakteristeras det kapitalistiska produktionssättet av en motsättning mellan konkret rikedom och abstrakt värde, “stoff” och “form”. Varuproduktionens överordnade syfte kan bara vara att frambringa en profit. Kapitalet är inget annat än värde i rörelse, en abstrakt tillväxt för tillväxtens egen skull. Om tillväxten avstannar blir det kris och särskilt i krishanteringen blir det uppenbart att det är likgiltigt för kapitalet vilka konkreta varor som det rör sig genom.
Nationalekonomerna erkänner däremot ingen inneboende motsättning i ekonomin – allra minst mellan det konkreta och det abstrakta. För dem finns blott olika abstraktionsnivåer i analysen. De tänker sig att all ekonomisk verksamhet syftar till att möta konkreta behov hos människan. Utifrån olika observationer, ska sedan den ekonomiska vetenskapen abstrahera fram de lagar som styr ekonomin. En alldeles grundläggande abstraktion är när människors konkreta behov översätts till den abstrakta kategorin “nytta”. En ökad produktivitet innebär, enligt nationalekonomerna, att man kan få ut mer “nytta” än tidigare, utan att behöva jobba fler timmar. Problemet är bara att inga nationalekonomer någonsin har lyckats mäta “nytta”.
Erik Bengtsson skriver i en forskningsgenomgång:
I några få aktiviteter finns det en enda hyfsat homogen produkt som produceras: då är det okomplicerat att mäta arbetsproduktivitet, som output av denna produkt per arbetad timme/arbetat år. Men i de flesta aktiviteter produceras en rad olika produkter och det är då inte lika enkelt att mäta /…/ Då får man räkna ut en total output utifrån priserna för de olika produkterna.
Om detta skrev signaturen “suitsmeveryfine” för några år sedan i en kommentar:
Sk. fysisk arbetsproduktivitet handlar om hur många fler föremål som kan produceras av en lika stor arbetsinsats. I den borgerliga ekonomin mäter man istället hur mycket mer ”värde” (snarare inkomstjusterade priser) som produceras. Man har dessutom svårt att förstå varför båda dessa mått skiljer sig så fundamentalt åt.
Nationalekonomerna hoppar alltså raskt från det konkreta till det abstrakta; även om de egentligen vill mäta hur mycket som har producerats rent materiellt, accepterar de för enkelhets skull att räkna på siffror över den samlade produktionens pris.
Ändå är de inte helt nöjda. De vill fortfarande tänka att “nyttan” är konkret. Och på det konkreta planet går det inte att förneka att det sker en utveckling. Även om en mobiltelefon år 2015 lika mycket som en mobiltelefon år 1995, kan den onekligen göra mer. Alltså krävs metoder för kvalitetsjustering, där de faktiska priserna räknas om till hypotetiska priser. En sådan metod är hedonisk regression, där man låter statistiker helt subjektivt avgöra hur mycket bättre en viss produktkategori har blivit jämfört med tidigare. Är dagens mobiltelefoner dubbelt så bra som för tjugo år sedan, eller tio gånger så bra? Eller är de rentav 100 gånger bättre, med tanke på att man nu kommer åt hela internet? Någon fattar en beslut om att mobiltelefonerna blivit t.ex. 20 gånger bättre, varpå nationalekonomerna accepterar denna siffra, med alla konsekvenser detta får för produktivitetsstatistiken.
Mot denna bakgrund kan man ha förståelse för att vissa nationalekonomer väljer att komplettera statistiken med en rejäl skopa spekulation. Så gör t.ex. Robert Gordon, vars pessimistiska prognos för produktiviteten i USA vi ska titta på härnäst, som sagt.
Avslutningsvis ännu ett citat från Erik Bengtsson, forskare i ekonomisk historia, som nyligen twittrade:
vi talar ofta löst om “produktivitet” och dess förändringar som om det var något objektivt och enkelt… Det är det inte.
Trodde aldrig jag skulle säga det men postmodernisterna har rätt i att kunskap, inkl produktivitet, är socialt konstruerad… eller som Rodney Edvinsson skriver i sin avhandling om historiska nationalräkenskaper ur marxistiskt persp, nationalräkenskaper konstrueras med syften.
(Sen kan man förstås diskutera om huruvida detta visar på att “postmodernisterna har rätt”. En annan tolkning är att just nationalekonomin är den mest postmoderna av alla vetenskaper, utan att vilja erkänna det. Vilket kan bero på att postmodernismen faktiskt är senkapitalismens kulturella logik.)
10 kommentarer ↓
Intressant! Har funderat en del runt det där med produktivitet i anslutning till den uppmärksamhet som Roland Paulsen fått på sistone och får känslan av att det även där – och kanske också ibland inom andra delar av vänstern – finns en förvirringen kring produktivitetsökning och skillnaden mellan produktion av materiell rikedom versus produktion av abstrakt ekonomiskt värde.
Verkligen! Det är en av många saker hos Roland Paulsen som skulle förtjäna att skärskådas närmare. (Enligt mitt synsätt skulle ett sådant skärskådande inte nödvändigtvis ta formen av ett angrepp på Paulsens idéer. Snarare skulle det innebära att han verkligen togs på allvar, vilket jag tycker att han förtjänar. Hittills har jag tyvärr inte sett många exempel på att någon verkligen har tagit Paulsen på allvar som teoretiker, genom att kritiskt diskutera t.ex. vad han lägger i olika begrepp.)
Just så! Tycker ju också att han lyfter intressanta aspekter i sin arbetskritik och det verkar ju som att han kan fungera som en ögonöppnare för folk, men att man vill ta det ett steg längre: vad blir den mer långtgående konsekvensen av kritiken? Inget att göra ett blogginlägg om?
Nu måste jag få spåna lite om det här med nytta och prisjämförelser.
1. Lokalt kan man göra en koppling mellan pris och “nytta”: Säg att jag har att välja mellan att köpa en mobiltelefon, eller någon annan vara med samma pris. Då kan vi anta att den vara jag väljer är den som jag har störst nytta av (det här är i själva verket ett försök att *definiera* “nytta”). Och har man en uppsättning varor som säljs på samma marknad till samma kunder, så följer att priset är kopplat till någon slags genomsnittlig nytta (med denna definition) för kunderna.
2. Men samtidigt bestäms ju ett marknadspris av tillgång och efterfrågan (nu håller jag mig till den enklaste modellen): Priset X på en vara bestäms av att det finns lika många aktörer som är villiga att köpa varan till ett pris = X.
Och sen vill man jämföra nyttan av en mobiltelefon köpt år 1995 med en mobiltelefon köpt år 2015, genom att gå via deras pris. De säljs ju uppenbarligen inte på samma marknad, så priserna är förstås inte direkt jämförbara enligt (1).
Så då får man försöka flytta ena eller båda telefonerna i tiden. Säg att vi flyttar båda till 2005, och försöker gissa vad de skulle få för marknadspris. Marknadspriset på 1995-telefonen är närmast gratis (det finns massor av omoderna telefoner, och ingen som vill ha dem). Marknadspriset på 2015-telefonen blir mer hypotetiskt.
Säljarsidan av prisekvationen tvingar upp priset till närmast astronomiska nivåer, pga kostnaden för de ingående komponenterna var mycket högre 2005 (om vi nu inte flyttar med halva elektronikindustrin från 2015 till 2005, tillsammans med telefonen). Och lägre tillverkningsvolymer tvingar upp priserna ytterligare.
Dessutom ser ju användningen (som rimligen måste vara nära kopplad till kundernas “nytta” av produkten) väldigt annorlunda ut 1995, 2005 och 2015. 2015-telefonen används i första hand för facebook-uppdateringar. Ska dagens facebook flyttas med till 2005? Och skulle vi flytta telefonen ytterligare några decennier tillbaka, så skulle den antaglingen inte användas som telefon alls, utan den skulle säljas eller hyras ut som superdator.
Hur som helst, så kan jag inte se att spekulationer om priser vid en annan tid kan ge någon som helst ledning till vad produkten ger för nytta.
Jag frågade en gång (runt år 2000) en nationalekonom huruvida Vincent van Gogh gjort en produktiv insats i ekonomisk mening. Han sålde ju knappt en tavla i hela sitt liv trots att han arbetade stenhårt, men numera säljs hans verk sedan länge till priser som mosar även de mest exklusiva hus och designmöbler.
-Bra fråga, sade forskaren. ;)
På ett litet mer abstrakt plan kan man notera att många säljkampanjer och anbud idag syftar till att binda upp kunder, affärspartners eller marknadsandelar snarare än att maximera antalket sålda fysiska (och betalda) enheter inom de närmaste månaderna. Mobiltelfioner, läsplattor och tjänster kring dem säljs ju på underpris hela tiden med kontrakt som är uppbundna för 12 eller 24 månader och ofta rätt bristfällig info till köparna – det är ganska uppenbart att vad företaget får in i ett kortare tidsspann inte täcker deras kostnader. Idén är istället att binda upp en maximal del av kundbasen (och dessutom hajpa varumärket vilket också lyfter aktiekurserna). Eller betalning med aktieoptioner, futures osv mellan företag eller personer som gör affärer. Relationen till verklig produktion eller “svarta siffror” blir relativt upplöst och suddig.
Som jag ser det så befinner sig nationalekonomerna på alkemistadiet. De mixtrar och experimenterar, och råkar ibland upptäcka något användbart av en ren slump, men de har i själva verket ingen aning om hur det hela hänger ihop och fungerar. De formulerar hypoteser som ser ut att stämma ett tag, men sedan förändras någon dold förutsättning och hypotesen slutar att fungera.
Alkemin förvandlades till kemi när kemisterna började få klart för sig hur atomer och molekyler är uppbyggda. Då blev det möjligt att formulera hållbara teorier om vilka atomer som binder till varandra och hur molekylernas struktur styr kemiska ämnens egenskaper – teorier som kunde verifieras i experiment med reproducerbara resultat. Först då blev kemin en vetenskap värd namnet. Dit har nationalekonomin långt kvar.
Det är förstås litet lättare att göra upprepningsbara experiment med saltlösningar i ett provrör än med ett helt samhälles ekonomi.
…jag tycker inte man skall se Roland Paulsen som teoretiker, utan som polemiker och retoriker,(givetvis är han påläst) han sätter “kött” på begreppet “produktivitet, Lena Andersson, hans kontrahent( också påläst) i den här frågan spelar på samma planhalva (polemik och retorik), nu tycker jag att hon kommer tillkorta i det här fallet.
Däremot har hon verkligen lyckats med att beskriva “kärlek”
med just verktygen “polemik och retorik” i romanen “egensinnigt förfarande- en roman om kärlek”.
Skulle det vara möjligt att “teoritisera” runt begreppet Kärlek?
Erik Bengtssons reflektion är väldigt intressant, om produktivitet som social konstruktion. Kan man inte säga att begrepp såsom tillväxt, särskilt i relation till dess miljöpåverkan, också är en social konstruktion? Det är ju inte tillväxten i sig som är skadlig eller bra för miljön. Enda sättet att förena denna tillväxtens dubbelsidiga “natur” – att tillväxten har en expansiv och belastande sida men samtidigt har en “effektiviserande” och därav “frikopplande” sida – tänker jag är att gå bortom tillväxten som begrepp, och se det just som en social konstruktion, räkenskap konstruerad med ett visst syfte i bakhuvudet. Istället kanske man bör lägga fokus på vad som genererar det man vill mäta med “tillväxt”, nämligen den föreliggande värdestrukturens dynamik och kapitalackumulationsprocessen. De tillsynes motsägelsefulla, eller dubbelsidiga, tendenserna som “tillväxten” uppvisar blir lättare att hantera, och därav blir det kanske lättare att förstå de olika positioner som yttrar sig i tillväxt-debatten mellan förespråkare av green growth vs. de-growth, liksom teknikoptimister kontra teknikpessimister.
En relaterad tanke: När det kommer till “effektivitet” som begrepp, så kan man väl på snarlikt sätt hävda att det är… ja kanske inte en social konstruktion, men en för moderniteten specifik fetisch. Effektivitet blir inte lika påtagligt som social fenomen förrän i moderniteten, när människors görs beroende av lönearbete, och resurser av olika slag (mark, kunskaper and what not) inhägnas/privatiseras, sammantaget med en miljö av konkurrens kapital emellan och penningens funktion som värdemätare så uppstår en särskilt samhällelig relation. Det är ur dessa förhållanden som “effektivitet” uppstår som ett reellt fenomen att förhålla sig till; helt plötsligt kan man räkna, rationalisera och maximera output per input-enhet, och tvingas till detta likaså; därmed blir även det rationella bruket av tid och rum viktigt som organisatoriska principer för produktionen, vilket i sin tur för med sig diverse behov av tids-/arbetsdisciplin och kanske imperialistiska ambitioner av att underlägga sig rumslighet etc.
Fetischen i det hela blir då hur ekonomiämnet, som tidigare varit “inbäddat” i samhälleliga praxis, reglerats och varit en del av sedvänja och religion, differentierats ut från övriga samhälleliga institutioner för att “räkna” på just denna relation av “effektivitet” som uppstår i moderniteten, som ekonomerna då reifierar och ser som en relation som kanske alltid funnits där, oavhängigt dessa ovan nämnda djupa institutionella förhållanden.
Lite lösa tankar, ganska hårt inspirerade av Postone, måste jag erkänna.
…nej ngn teoretiker är inte Roland ;
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/roland-paulsen-nog-finns-det-skitjobb-birgitta-ohlsson/
[…] K195: Varför det kan bli lite virrigt när nationalekonomer ska räkna på ekonomisk produktivitet […]
Kommentera