K193: Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris?

Krismedvetande och framtidsförväntan” står som rubrik på senaste inlägget på bloggen Konflyktlinjer, som är knuten till nätverket Motarbetaren. Det inleds med en fråga:

Vart befinner vi oss i kapitalismens epok: någonstans i början, i mitten, eller närmar vi oss rentutav slutet?

Inlägget skissar också på ett svar. Ett försiktigt svar med inslag av ambivalens. Å ena sidan skiljer sig förutsättningarna från land till land, vilket gör det svårt att generalisera. Å andra sidan är kapitalismen i sitt nuvarande stadium ofrånkomligen global, vilket på längre sikt utesluter möjligheten att “öar av tillväxt” skulle kunna överleva, omgivna av sönderfall. Mellan det lokala och det globala, det kort- och långsiktiga, utstakas följande prognos:

den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd.
/…/
Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom helt överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion. /…/
Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen.

Här undrar jag: vad är skillnaden mellan “ett permanent kristillstånd” och “den slutliga krisen”?

Och varför ska det a priori anses vara “naivt” att överväga möjligheten av kapitalismens slutkris?
Varifrån kommer den anti-eskatologiska impulsen att avfärda tanken på ett slut?

Jag tänker så här: om kapitalismen rör sig i riktning mot ett permanent kristillstånd, betyder detta att vi varken befinner oss i början eller mitten av dess historiska epok, utan någonstans i slutet.

En annan fråga gäller slutets tidslighet. Om någon intalar sig att en “slutkris” ska ske med samma hastighet som en börskrasch, inom ramen av några veckor, är detta minst sagt naivt. Men det går lika gärna att tänka sig kapitalets slutkris som en utdragen process, fylld av motsägelsefulla kast, våldsamma strider och tillfälliga vinnare.
Robert Kurz diskuterade dessa tidsramar inte minst i sin sista bok, Geld ohne Wert. Tråden plockas upp i senaste Exit där Roswitha Scholz kontrasterar tidsförståelserna hos Moishe Postone och (den sene) Robert Kurz. Jag har själv skrivit en resumé av Kurz syn på saken i min bok Tapirskrift (s. 271–272):

Radikala kristeoretiker konfronteras ofta med en vulgärförståelse som förutsätter att ett sammanbrott skulle vara ögonblickligt, som när en människa drabbas av en hjärtinfarkt och faller död till marken. Men kapitalismens totalprocess har en annan tidshorisont än en enskild människa. Ett globalt samhällssystem som vuxit fram under hundratals år faller inte samman över en natt. Snarare torde sammanbrottet ta årtionden i anspråk – vilket likväl är historiskt abrupt.

Och åter i en annan artikel:

Kapitalismens sammanbrott sker knappast över en natt. Snarare tänker sig värdekritikerna kapitalets slutkris som en långdragen process som tar flera årtionden. Bit för bit lossar varusamhällets fogar, samtidigt som människorna klamrar sig fast vid varuformen i en alltmer förtvivlad konkurrens om samhällssmulorna. Så länge kapitalismen kollapsar utan att övervinnas, återstår i förlängningen bara ett alternativ: barbari.

Kanske är det en smaksak huruvida man väljer att tala om “den slutliga krisen”. Själv är jag rätt tveksam, just eftersom krisbegreppet är så mångtydigt. Dels hänvisar det alltid till en tänkt normalitet, som kan tänkas på väldigt olika sätt. Dels kan krisbegreppet användas på vitt skilda tidsnivåer. Å ena sidan har kapitalismen befunnit sig i kris sedan 1970-talet, å andra sidan har Europas ekonomi hunnit med en rad tvära kast mellan kris och återhämtning bara sedan 2008. Det blir nästintill omöjligt att förstå vad någon menar med “slutkris”.

Med detta sagt, upplever jag att Konflyktlinjer och Motarbetaren är på rätt spår när de diskuterar i termer av en tilltagande stagnation som leder in i en permanent, smygande kris för kapitalismen – snarare än ett drastiskt sammanbrott. Även om blotta tanken på avstannad tillväxt är drastisk nog för kapitalet och i förlängningen för alla planetens invånare eftersom vi alla lever i ett faktiskt beroende av att pengar och varor fortsätter cirkulera. Bara en sådan sak som att våra framtida pensioner bygger på en förhoppning om att börsen ska låta pengarna växa…

I nästa inlägg vill jag resa en annat fråga inför den stagnationshypotes som lagts fram av Konflyktlinjer och i texten Lönlösa liv. Det handlar om definitionen av “produktivitet”.

17 kommentarer ↓

#1 konflyktlinjer on 8 April 2015 at 3:31 pm

Hej. Jag instämmer i dina kommentarer om en viss ambivalens i inlägget. Men jag tror det kan vara bra med en viss ambivalens när det gäller stora civilisatoriska frågor – för kanske lever vi redan i effekterna av kapitalismens slut? Kanske borde frågan vara: När föll kapitalet? Eftervärldens eventuella historiker kommer kanske att hävda att vi, på det tidiga 2000-talet, redan bebodde kapitalets ruiner. Vi vänjer oss ju vid det mesta, så kanske vill vi bara inte erkänna faktum, utan hellre låtsas som om nästan ingenting har hänt och leva i fiktionen?

Det finns också ett pedagogiskt problem med krisdiskussioner då föreställningen om en föregående guldålder och det nära förestående fallet är en uråldrig europeisk tankefigur.

Sedan formulerade mig också lite slappt när jag påstod att det var naivt att tro att det är en slutlig kris, eftersom jag faktiskt tror att kapitalismen befinner sig i ett permanent kristillstånd och att vi redan faller. Att jag uttryckte mig som jag gjorde var för att den slutliga krisen, som du också påpekar, kan förstås som att det skulle röra sig om en kort och entydigt katastrofal process – en form av krasch – när det i själva verket är fråga om ett utdraget, motsägelsefullt och våldsamt sönderfall.

#2 En motarbetare on 8 April 2015 at 5:08 pm

Vi kommer med en lite längre reflektion som svar, men jag tror det kan vara viktigt att påpeka att vi läser stagnationstesen utifrån “bordigisternas” ide om att kapital först och främst är en agrar revolution, när allt färre människor står utanför kreditkortens, aktiernas och mobiltelefonernas industrialiserade värld är också allt fler människor – oavsett om de är bönder, industriarbetare, eller statstjänstemän – proletärer i vid mening. Men dessa proletärer är också allt oftare improduktiva proletärer vars arbete såväl som konsumtion är improduktiv. (Vi diskuterar frågan om konsumtionens improduktivitet kortfattat i Parti och utsida, sid 175-176.)

Alltså: 1900-talet och vänstern i vid meningen var inte industriarbetarnas århundrade, utan tvärtom det sekel då leninister och andra deltog i den process som knuffade in en stor del av världen i den industriella ekonomins värld med storföretag, superstater och väldiga fabriker, men när denna värld blir global i takt med Kinas öppnande och Sovjetunionens undergång, är en så stor andel av mänskligheten proletariserad att också allt fler arbetare blir improduktiva eller rentav meningslösa. Det är ingen slump att säkerhetsbolag och snabbmatsrestauranger anställer flest folk i dag världen över. Vi beskriver därför stagnationen som en kris för klassernas reproduktion, tjänstesamhällets framväxt och det improduktiva arbetets utbredning, vilket politiskt uttrycks i arbetarrörelsens bankrutt och demokratins utarmning. Vägen tillbaka till det gamla goda arbetet – som i Åkessons dröm om att bygga hus – är därför alltmer reaktionär. Kapitalet har i någon mån, för att vara tillspetsad, redan dött. Det gäller bara att bli av med liket.

#3 Motarbetarens svar till Rasmus Fleischer « motarbetaren on 8 April 2015 at 7:04 pm

[…] Tack för kommentarer och kritik på våra texter, som alltid inspirerande att läsa. Vi tror att du har helt rätt i att texterna i Lönlösa liv präglas av en ambivalens, kanske hade detta teoretiska vankelmod varit mindre om publikationen av texterna i antologin inte dröjt så länge. Vi nämner inte det men texterna är skrivna 2011-2012, en går ännu längre tillbaka, och mycket har förstås hänt sedan dess, inte minst har de senaste årens utveckling gjort saker klarare. Men nu finns texterna här, som ekon från det förgångna. […]

#4 rasmus on 8 April 2015 at 7:53 pm

Wow, det svaret gick långt utöver de frågor jag ställde här! Själv har jag alltså inte ens hunnit läsa boken Lönlösa liv (och texten med samma namn har jag bara hunnit läsa i ett par äldre versioner), så det här inlägget var mest en kommentar till några bitar av inlägget på Konflyktlinjer. En ganska marginell kommentar dessutom, om jag får säga det själv. Men jag tackar och tar emot och hoppas återkomma med fler inlägg kring Lönlösa liv där jag förhoppningsvis kan gå djupare in i frågorna. Allra först ville jag alltså lufta detta med vad vi menar med “produktivitet”.

#5 en motarbetare on 8 April 2015 at 8:11 pm

Du fick agera musa åt två av oss helt enkelt! Se det mer som ett försök att utveckla de lita opaka resonemangen ovan och som ett tillfälle att jämföra Kurz/Exit med Camatte/Invariance än som ett direkt svar på vad du skrev. Kändes som det kunde vara bra att börja samtala om de här sakerna på allvar. Implikationerna är trots allt långtgående.

#6 rasmus on 8 April 2015 at 8:40 pm

Onekligen en spännande jämförelse att göra, där jag hoppas att fler röster vill blanda sig i!

Förrsten vill jag även tacka Konflyktlinjers för den första kommentaren ovan: det är helt klart värt att ge rum även för den retrospektiva tanken på kapitalets kollaps!

#7 kjell on 9 April 2015 at 3:58 pm

…existerar ngn början eller slut?
http://www.svd.se/kultur/den-heliga-fornedringen_4388783.svd

#8 Mangan on 10 April 2015 at 12:45 pm

Ja, om man väntar sig att “den moderna kapitalismens slutliga kris” kommer att bli lika snabb och uppenbar som ryska revolutionen 1917 eller ens de inledande stadierna av “välfärdsbygget” i Sverige och Storbritannien åren efter 1945, då lär man bli besviken. Eller: man missar tåget när det kör fram.

#9 Daniel on 11 April 2015 at 5:02 pm

Ok, snabbt och nästan inte genomtänkt:

Ordet/begreppet “permanent” inom en tidsrymd ser jag som “permanent” tills detta “permanenta” inte gäller längre. Kanske är världen/planeten i permanent regression/avfall/döende. I så fall är det ju så och inget annat. Men iofs kommer denna planet att bli stoft av oss en dag hur vi än gör så det kanske är det riktiga.

Men vad är inte förgängligt i så fall. Men –

Men (utan tidsrymd?) vill jag gärna ha det dit att det som är “permanent” är “permanent i sig?”. Inom det “permanenta” råder då “evigheten”?

Om Gud skapade världen i en liten kub han har någonstans, ville han då inte skapa den “permanent” i denna kub?

Kanske “kjell” här ovanför är lite inne på det, som om vi sitter på samma halmstrå?

Det engelska “permanent”:

ORIGIN late Middle English: from Latin permanent- ‘remaining to the end’ (perhaps via Old French), from per- ‘through’ + manere ‘remain.’

Kanske vi har det där; the thing that is made “permanent” is the thing that will (in the exactly same form) last until the end. The End, då alltså.

Så –

“Här undrar jag: vad är skillnaden mellan ‘ett permanent kristillstånd’ och ‘den slutliga krisen’?”

Kanske då att (snabbtänkt tidsligt): Det förstnämnda är helvetet eller ett samhälle som är vad det är och aldrig på något vis kommer att förändras (om det finns någon skillnad mellan mellan de polerna). Det sistnämnda är: …

Nej, krisen är något annat. Jag pratar om det permanenta.

Ok, detta skrev jag på fem minuter och det var bara snabba tankar, så bär with me, ok? ;)

#10 kjell on 12 April 2015 at 8:28 am

“Varifrån kommer den anti-eskatologiska impulsen att avfärda tanken på ett slut?”- frågar Rasmus;
…ett slut kräver en början- tes-antites-syntes (är det gammalmodigt?).
Eskatologin lär vi inte undkomma.

#11 m on 12 April 2015 at 11:45 am

konflyktlinjer skriver i länkade texten:
“Den produktivitetstillväxt som mikroteknologins datorer, internet och mobiltelefoner har genererat ser, med undantag från en kort tillväxtperiod mellan 1996 och 2004, ut att ha avtagit.”

“På 2000-talet har uppfinningar däremot främst varit centrerade på underhållnings- och kommunikationstekniken som visserligen har blivit mindre, smartare och mer kapabel, men den förändrar inte arbetsproduktiviteten eller levnadsstandarden nämnvärt.”

Det är jag skeptisk till. För det första finns skäl att tro att en hel del ekonomisk tillväxt sker som inte dagens trubbiga mått fångar (se kap 7 i Brynjolfsson & McAfee 2013 The Second Machine Age). För det andra tickar viktiga mått på hälsa, livslängd och välbefinnande fortsatt uppåt. Här är ett exempel
http://ourworldindata.org/VisualHistoryOf/Health.html#/title-slide

Den som driver tesen om en kapitalismens globala kris behöver visa evidens som stödjer den tesen över en alternativ tes om en enbart partiell kris för delar av de rika västekonomiernas befolkningar till följd av globaliserad konkurrens, de Branko Milanovic kallat “decile of dicontent”: https://twitter.com/BrankoMilan/status/447774400671383553

#12 konflyktlinjer on 13 April 2015 at 8:37 pm

Det ser ju som sagt ut att vara fråga om ett utdraget förfall, som vi kanske bara har sett början av, så levnadsstandard kan säkert fortsätta uppåt ytterligare ett tag på sina håll. Men vad är det för tillväxt som åsyftas som inte går att mäta (än)?

Angående frågan i vilken mån krisen verkligen är global så poängteras i inlägget att det för tillfället framför allt är en kris för OECD-länderna. OECDs nämnda framtidsrapport, “Policy Challanges for the next 50 Years”, kan för övrigt ge en fingervisning om den närmaste årens globala utveckling. Ekonomerna bakom den hävdar att den hittillsvarande tillväxten i de nuvarande OECD-länderna snart är ett minne blott. I östra och sydöstra Asien beräknas tillväxten däremot kunna fortsätta ytterligare några decennier. Klimatförändringarna är medtagna i kalkylen och tros resultera i förstörelse av kapital, kustområden och jordbruk. Det ska poängteras att även för att uppnå den betydligt lägre kalkylerade tillväxten inom dagens OECD-länder, kommer det enligt rapporten att krävas avsevärda sociala uppoffringar i form av ökade inkomstklyftor, försämrade arbetsvillkor, samt inskränkta medborgerliga rättigheter.

#13 m on 14 April 2015 at 8:48 am

Delar av Brynjolfsson & McAfee ang tillväxt(mått) refereras här
http://www.newrepublic.com/article/118327/second-machine-age-reviewed-paul-starr
Produktivitetstillväxt i medicinsk teknik/behandling/organisation är ett exempel på något som traditionella tillväxtmått underregistrerar men som orsakar konkreta förbättringar i livslängd, hälsa och välbefinnande. Jag ska säga att jag inte har läst OECD-rapporten så vet inte vilka tillväxtmått de använder där.

#14 COPYRIOT | K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång on 14 April 2015 at 4:26 pm

[…] ← K193: Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris? […]

#15 konflyktlinjer on 15 April 2015 at 12:52 pm

Jag vill minnas att det var ett ytterst ekonomiskt tillväxtmått de använde (har inte läst den sen i somras). Den är ju trots allt skriven av nationalekonomer.

#16 Ett långsamt förfall av hela samhällets infrastruktur | konflyktlinjer on 31 May 2015 at 5:51 am

[…] Fleischer ställer sig, med all rätt, frågande inför den motsägelsefulla argumentationen för ett permanent kristillstånd och det parallella avfärdandet av att vi lever i den slutliga krisen i inlägget Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris?: […]

#17 Quitter.se som politisk strategi | Hannes blogg on 16 August 2015 at 8:10 pm

[…] Det kan tänkas både som en utväg, att allmänningarna avlöser kapitalismen när den krisar sönder sig själv, eller som motstånd, att allmänningarna även påskyndar kapitalismens kris. Quitter.se och GNU […]

Kommentera