Entries from March 2015 ↓

K181: Om finanskrisens historicitet i den globala affärspressen

Nej, jag kommer nog inte lyckas med att sätta punkt efter 200 inlägg i den långa bloggserien om kristeorier. Nu är det ju bara tjugo kvar dit och jag har minst tjugo inlägg i huvudet, väntande på att bli skrivna. Därtill har jag en enorm hög av artiklar som jag lagt åt sidan under de senaste tre åren, med en tanke på att de borde sättas in i detta sammanhang. Bland annat flera artiklar ur den ofta intressanta tidskriften Journal of Cultural Economy, som behandlar ekonomiska fenomen ur ett kulturvetenskapligt perspektiv (ej att förväxla med dess diametrala motsats, Journal of Cultural Economics, där kulturella fenomen studeras av nationalekonomer). Nu börjar jag beta av högen och postar de resulterande anteckningarna här på bloggen.

En idé som vuxit fram genom den här bloggserien är att undersöka mångfalden av kristeorier, hur de ramar in kriserna, hur de anvisar lösningar, hur de olika ramverken krockar med varandra och byts ut över tid. Just detta gör Amin Samman (City University London) i artikeln “The 1930s as black mirror: Visions of historical repetition in the global financial press, 2007-2009“.
Artikeln bygger på en systematisk genomgång av hur den frambrytande finanskrisen skildrades under två år i fyra affärstidningar: The Economist (UK), The Financial Times (UK), Forbes (US) och The Wall Street Journal (US). Här återfanns totalt 235 artiklar som drog historiska paralleller till 1930-talets kris, men innehållet dessa paralleller förändrades över tid.

Till att börja med, under 2007, tolkades den kraschande bostadsbubblan i USA som en av många återkommande finanskriser där marknaden korrigerar de återkommande överdrifter, som i grunden kan förklaras av det mänskliga psyket (den tragiska kärnan i borgerlig kristeori). Hänvisningarna till 1930-talet fanns där, men vid sidan om hänvisningar till andra, mer närliggande finanskriser. Krisen avdramatiserades genom formeln “igen och igen och igen”.

I mars 2008 kollapsade finansinstitutet Bear Stearns och dess förluster övertogs av centralbanken. Krisen fördjupades, de historiska parallellerna bytte karaktär. Snarare än ett cykliskt fenomen, handlade det nu om en historisk händelse: den hotande återkomsten av en särdeles djup form av kris.

Förändringen märktes först i de brittiska tidningarna, medan den amerikanska affärspressen under en stor del av 1980-talet fortsatte att värja sig mot jämförelsen med 1930-talet.

This line of argument culminates in an article published by the WSJ at the peak of crisis, entitled ‘We’re Not Headed for a Depression’. Within it, author and Chicago economist Gary Becker (2008[-10-07]) explicitly dismisses suggestions of an epochal crisis, claiming that ‘the crisis that kills capitalism has been said to happen during every major recession and financial crisis ever since Karl Marx’. In this rather extreme view, history is in no danger of repeating itself because history is itself nothing more than a repetition of cyclical ups and downs. Indeed, the only real danger is that governments might fail to recognize this and respond to these cycles in misguided ways.

Mot slutet av 2008 hade denna berättelse om “godartad upprepning” i huvudsak sjunkit tillbaka, för att ersättas av den berättelse om en “epokgörande kris” som The Economist varit först av affärstidningarna att lansera. Nu framhölls att den utbrutna finanskrisen hade en omfattning jämförbar med finanskrisen kring 1930. Särskilt användes parallellen i pläderingar mot protektionism och för frihandel, med ett tilltagande allvar i varningarna för att inte låta 1930-talet upprepas. Ofta sades inte rakt ut vad som hotade att upprepas, men en historisk orsakskedja blev allt mer etablerad: från finanskris till depression till nazism och krig. (Se exempelvis hur Martin Wolf i FT, 30 september 2008, varnade för följderna av att USA:s kongress sagt nej till det första räddningspaketet.)

Kring mitten av 2009 ansågs krisen vara på väg mot sin lösning. Men parallellerna till 1930-talet försvann inte från affärspressen, utan ändrade bara karaktär ännu en gång.

First, there is a shift away from the notion of imminent epochal repetition.
This process can be traced as far back as late 2008, when all four publications start
incorporating crisis-response measures into counter-analogies with the 1930s, but it is not really until early 2009 that these take off. Specifically, after the London G20
Summit in April, both the Economist and the FT begin to regularly emphasize the scale and scope of the various measures enacted by policymakers, suggesting that these may have reduced the likelihood of another Great Depression. The Economist, for example, speaks of ‘the biggest and most synchronized macroeconomic stimulus since the Second World War’ (2009e), while the FT adds to this ‘the most far-reaching socialization of market risk in history’ (Wolf 2009c).
/…/
Specifically, the 1930s are used to illustrate how a threat to political stability was overcome, rather than to indicate the existence of any such threat in the present.
Thus, in late 2009 we see a shift away from the idea of imminent repetition via
general policy counter-analogies and more specific references to both trade and war. It is important to note, however, that what takes its place remains a vision of
repetition, and that this new vision rests on a largely unchanged reading of the 1930s. /…/ The key difference, therefore, concerns when all of this might happen again. More precisely, then, what we see is a shift towards a vision in which repetition is latent rather than imminent.

Sammanfattningsvis rymmer alltså treårsperioden 2007-2009 två tydliga skiften i åkallandet av paralleller till 1930-talet. Krisen begripliggjordes först som cyklisk upprepning, sedan som ett hotande epokbrott, därefter skrevs en berättelse i imperfekt om hur en hotande upprepning av 1930-talet på ett lyckat sätt motverkades genom en historisk räddningsinsats.
Samtidigt framträdde också figuren av en historisk pendelrörelse mellan stat och marknad. Till att börja med varnade de amerikanska tidningarna för statliga räddningsåtgärder, medan brittiska The Economist tvärtom hyllade dessa med argumentet att de kan ha “förebyggt en backlash mot den fria marknaden“. Det tycks som att den amerikanska affärspressen satt djupare i tanken på en evig dragkamp mellan stat och marknad, medan den brittiska hade lättare att omfamna paradoxen: “Nationalise to save the free market” (FT, 13 oktober 2008).

När finanskrisen når sitt mest akuta stadium i slutet av 2008, mjuknar Forbes and the WSJ i sin syn på statliga räddningsåtgärder. Forbes erkänner (23 oktober) att “emergency measures may have been necessary”, men varnar ännu för följderna: “If unchecked, the Washington ‘fix’ for the financial crisis would create its biggest power expansion since the New Deal.”

G20-mötet i London den 2 april 2009 markerar starten på en mer omfattande internationell krishantering. Därmed börjar också den amerikanska affärspressen att återgå till att, i sina paralleller till 1930-talet, frambesvärja tanken på en evig dragkamp mellan stat och marknad.

Under 2009 framträder för första gången en tydlig klyfta mellan krisförståelsen mellan de brittiska och de amerikanska affärstidningarna. Britterna menar att staten räddat kapitalismen från sig självt, amerikanerna menar att kapitalismen klarat sig trots staten.

By way of summary, we might say that the 1930s are repeatedly invoked in ways that purport to reveal the historicity of the 2007-2009 crisis, and that these representations of the 1930s interact with the unfolding crisis to produce
different interpretations of its historicity.

/…/
To quote Valéry once more: ‘History feeds upon history’ /…/
it is the historicity of the present that feeds upon representations of the past, and it does this precisely in order to recognize itself.

Amin Samman drar ganska stora växlar på de skillnader i tolkning som han funnit mellan den brittiska och den amerikanska affärspressen. Jag är tveksam till om det finns grund för en sådan slutsats utifrån en undersökning som sätter punkt efter 2009, men här finns ändå en intressant rörelse från finanskris till förståelsekris:

Insofar as this disagreement concerns both the historicity of the crisis and the future of the capitalist state, it constitutes an important new fissure within contemporary financial capitalism: no longer is there agreement on what kind of crisis it has experienced, and no longer is there agreement on the proper role of the state within financialized accumulation. Thus, while portrayals of the 1930s may have initially helped to weather the crisis, they have also served to undermine the ability of financial capitalism to produce a coherent selfimage. The outcome of this new precarity is still uncertain. What is clear, however, is that it will depend on whether the commentariat of global finance can once again establish a shared vision of capitalist history.

K180: Om bankkrisen i Österrike och kontrollen över Balkan

Österrikiska delstaten Kärnten tycks vara på väg mot konkurs. Jämförelser görs redan med hur staden Detroit gick i konkurs år 2013, men bakgrunden är ganska olikartad. Detroits problem bottnar i dess långa avindustrialisering, medan Kärnten på ett mer direkt sätt har drabbats av finanskrisen som hemland för banken Hypo Alpe Adria. Undertill finns också en geopolitisk dragkamp om kontrollen över Balkan.

År 2009 var Hypo Alpe Adria nära att kollapsa och socialiserades till slut av republiken Österrike. En stor härva av korruptionsskandaler bubblade snart upp till ytan, samtidigt som österrikiska skattepengar läckte ut ur den sjunkande skutan. Under 2014 inleddes försök att avveckla Hypo genom att dela upp den i en Balkan-bank, en Italien-bank samt en “bad bank” vid namn Heta Assett Resolution. Under fem år har alltså zombiebanken Heta haft det “värdeskonande” uppdraget att spritsla österrikiska skattepengar över den läckande skutan. (Smaka på uppdragsbeskrivningen: “Hypo Alpe Adria so effektiv und wertschonend wie möglich zu verwerten“.)

Nyligen meddelade Heta att man är i behov av ytterligare 7,6 miljarder euros. Österrikes regering sade nej, vilket innebär att Hypo/Heta-skulderna torpederas in i en konkurs, så att skuldbördan slungas vidare i alla riktningar, inom och utom landet, till banker och stater. Framför allt hotas Bayerische Landesbank som 2007 hade köpt hälften av aktierna i Hypo.
Österrikes regering insåg såklart risken för en kedjereaktion av hotande konkurser i Europas banksektor, men hoppades på EU:s nya bankräddningsprogram. Enligt EU-reglerna kan Heta räddas genom en “bail-in”, men inte som på Cypern där sparare förlorade tillgångar på sina bankkonton, utan att man skriver ned sina skulder till andra fordringsägare. Skuldberget förs alltså över till andra finansinstitut som lånat ut pengar och till dem som ställt upp med säkerheter till dessa lån, däribland alltså delstaten Kärnten.

Så fort det stod klart att delstaten Kärnten skulle få ta en stor smäll i bankens pseudokonkursen, stod även Kärnten inför ett akut konkurshot. Nu är det svårt att inte associera till 1931 års stora bankkonkurs i Österrike, som på allvar utlöste den tidens finanskris i Europa.

På bloggen “Der ganz normale Wahnsinn” finns massor av läsning om Hypo-härvan. Det understryks att Hypo inte har utgjort någon korrupt missväxt, utan tvärtom agerat precis så som alla storbankerna i Österrike. Det vill säga: de har fungerat som instrument för österrikiska strävanden att stärka greppet om EU:s sydöstra bakgård.

Det anas alltså en viss kontinuitet från det habsburgska kejsardömets tid.

För ett år sedan pågick upproret i Bosnien. Citerar ur vad Copyriot skrev då:

Även i Sarajevo brändes myndighetsbyggnader. Därtill krossades fönster på den österrikiska banken Hypo, som i sig är en symbol för grov korruption, med uppmärksammad inblandning i en lång rad skumraskaffärer. Bankkrisen ledde år 2009 till att Hypo kollapsade och togs över av österrikiska staten. Österrike har starka ekonomiska intressen i ex-Jugoslavien och därtill en militär närvaro. Notera att Bundesheer har förlagt nästan alla utlandstrupper just i det Balkan som en gång var en del av det österrikiska imperiet!

Så det förvånar knappast att det var just en österrikisk diplomat som började tala om att sätta in EU-trupper mot demonstranterna i Bosnien.

Särskilt har Hypo (liksom andra österrikiska banker) eftersträvat dominans över bankväsendet i ex-Jugoslavien. Det uppges att Hypo spelat en central roll i uppbyggnaden av det moderna Kroatien, genom att bistå såväl staten som nationalistpartiet HDZ med stora krediter. Här finns en smutsig historia av samarbete mellan Hypo och Ivo Sanader (HDZ) som var Kroatiens premiärminister 2003–2009, men numera avtjänar ett långt fängelsestraff för korruptionsskandaler med kopplingar till Hypo-härvan. Skandaler som kanske inte hade avslöjats om det inte vore för chockverkningarna från 2008 års finanskris.

Strax innan finanskrisen bröt ut, på våren 2008, rapporterade Copyriot från Belgrad att stadsbilden dominerades av bankreklam: “Västeuropeiska banker i stort antal konkurrerar om att få skuldsätta serberna. Främst kanske tyska och österrikiska, men alla andra stora kontinentaleuropeiska länders banker håller sig framme.”
Samtidigt noterades att Rysslands kapital verkar arbeta annorlunda:

Ryssarna går in för långsiktiga strategiska investeringar i strategisk infrastruktur. Exempelvis är flera dagstidningar – intressant nog de med den starkaste ultranationalistiska agendan – numera ryskägda. Under den närmaste framtidens privatiseringar tippar många på att ryska intressen köper upp såväl Serbiens elnät som dess flygbolag.
Tyngst väger ett avtal som slöts i slutet av februari, om att Serbien säljer ut sin nationella oljeindustri till Rysslands maktbolag Gazprom, samtidigt som ryssarna ska bygga en stor gasledning genom Serbien.

Hur gick det med dessa rykten? Nja, planerna på en gasledning (South Stream) har nyligen skrotats till följd av Ukrainakonflikten.

Serbiens elnät verkar ha förblivit statligt, liksom dess elproduktion som nu visserligen bolagiseras, samtidigt som staten sagt sig vilja behålla ett majoritetsägande. Staten har även behållt majoriteten i Air Serbia. Däremot är Serbiens oljeindustri helt kontrollerad av Gazprom.

När bankkollapsen rullar i Österrike kommer detta givetvis att påverka utrymmet för andra aktörer att expandera på Balkan. Det går såklart att spåra en geopolitisk nivå i den pågående finansdramatiken. En anonym kommentator på Flute-bloggen skriver:

Hypobanken har många filialer i Balkanländerna: Slovenien, Serbien, Kroatien och protektoraten Bosnien-Hercegovina. Där finns nu många DÅLIGA LÅN.
Det fanns också en annan Österrikisk bank, VOLKSBANK, som var också den, mkt aktiv i Balkan, men förra året köptes Volksbank av Ryssarna. Rysslands SBERBANK (???????? ?????) tog över Volksbank och nu finns SBERBANK i hela fd. Jugoslavien. SBERBANK hjälper nu Ryska företag som investerar i f.d. Jugoslavien. Ryssarna och Kineserna har många stora investeringar i Balkan (västerländska medier är TYSTA om detta).
Jag har läst nyligen i en Serbisk tidning intervju med SBERBANK-SERBIEN direktor och han sa att SBERBANK planerar att köpa Serbiens KOMERCIJALNA BANKA men han också sa att de skulle gärna köpa ännu ett Österrikisk bank som är verksam på Balkan. Han nämnde inte på vilken Österrikisk bank han menade, men det kan kanske vara just det vraket som är kvar av en gång mäktige HYPO ALPE ADRIA BANK.
/…/
Ni som bor i Sverige (eftersom jag skriver just från Balkan) kan ej framställa er hur mycket Ryssland, men också Kina investerar här i Balkan. Fabriker, motorvägar, tunlar, elverk. Energisektorn är snart bara rysk ägd (Gazprom köpte serbiska oljebolaget NIS som nu har spridit sin verksamhet även till Rumänien).

Kanske är det lite för lätt att låta berättelsen peka mot Kreml. År 2015 är det som om alla krisberättelser löper den risken. Men det är klart att stormakter agerar opportunistiskt. När EU uppvisar en svag punkt i finanskontrollen över sin bakgård, kommer andra stormakter att vittra en chans att ta över vissa positioner.

K179: Internets kollaps? Om nätets beroende av varuleveranser och underhåll

Förra inlägget diskuterade några dystopiska scenarion om hur internet kollapsar i ett digitalt kaos, till följd av internationella konflikter och marknaden för säkerhetsluckor. Gemensamt för dem är att de föreställer sig att internet har nedbrytande krafter som kommer “inifrån” från det digitala hållet eller “utifrån” det politiska hållet. Däremot tycks dessa teorier utfå från att den materiella infrastrukturen kan upprätthållas.

Här ska jag återge den dystopi som förts fram av den tyske läkaren och författaren Thomas Grüter i boken Offline, även sammanfattat i ett kortare föredrag.

Grüters bok handlar, enligt undertiteln, om “internets ofrånkomliga slut” och om “informationssamhällets undergång”. Jag vet inte om han faktiskt argumenterar för en ofrånkomlighet; i föredraget radar han mest upp vad han menar är allvarliga risker. Utgångspunkten är att “komplexa system” tenderar att bli ständigt mer komplexa och därmed mer sårbara. Här knyter Thomas Grüter an till Joseph Tainers kollapsteori. Dessa teorier kanske inte befinner sig mitt i den cybernetiska teoritraditionen, men de utgår ändå från en cybernetisk ontologi där “system” blir ett överbegrepp som kan syfta på ett helt samhälle såväl som på en infrastruktur. Därför tänker jag att dessa kollapsteorier kan beskrivas i termer av cybernetisk tragik (oavsett om de handlar om internet eller inte).

Äsch, nu till saken. Thomas Grüter idenfierar i grunden tre slags sårbarheter:

1. Nätet är sårbart för störningar i tillgången på hårdvara
Tillverkningen av datorchips (integrerade kretsar) blir allt mer koncentrerad till ett fåtal företag med jättelika anläggningar. Att bygga en ny fabrik uppges kosta 5 miljarder dollar. Hårddisktillverkningen är sedan 2012 helt dominerad av endast två–tre företag, liksom är fallet med tillverkning av grafikkort. De allra flesta fabrikerna ligger i Asien och i många fall krävs råvaror i form av sällsynta metaller som framför allt finns i Kina. Problemet förvärras av att konsumentprodukterna sällan är byggda för att hålla i mer än ett fåtal år; i vissa fall är det rentav fråga om “planerat åldrande” för att hålla efterfrågan uppe.

Informationssamhället i Europa är alltså beroende av att varuflödet från Ostasien inte avbryts. Om det skulle utbryta ett större krig t.ex. i Sydkinesiska sjön kommer det att skapa konsekvenser för tillgången på elektronik i hela världen. (Thomas Grüter glider här ut i en spekulativ tanke om överskottet på män i Asien, till följd av selektiva aborter, kommer att skapa ett “samhälleligt tryck” som riskerar att explodera i krig just i denna del av världen.)

2. Nätet är sårbart för ekonomiska kriser, till följd av de höga och stigande kostnaderna för att upprätthålla den digitala infrastrukturen
Här handlar det om så grundläggande saker som att fiberoptik måste lagas och basstationerna måste hållas i gång. Thomas Grüter menar att infrastrukturens kostnader skenar iväg bortom all kontroll. Om detta stämmer är nog en fråga om perspektiv. Desto mer intressant är att fråga sig vad som händer i en akut ekonomisk kris, när det inte längre finns någon som kan betala notan. Här framstår alltså internets kollaps snarast som ett integrerat moment i kapitalismens utdragna kris. Och om internet till stora delar fallerar, kommer detta såklart att få återverkningar på den ekonomiska aktiviteten i världen.

3. Nätet är sårbart för sabotage och “cyberkrig”
Här handlar det om de faktorer som redan diskuterats i föregående inlägg. Lägg till detta de allra senaste spekulationerna om ryska sabotage mot infrastruktur i Sverige
Nätet präglas av en synnerligen låg resiliens, menar Thomas Grüter. Vilket också är ett påstående som kan diskuteras.

Ser fram mot kommentarer på alla de olika kollapsscenarier för internet som nu har presenterats och på hur de hänger samman, eller inte hänger samman, såväl med varandra som med andra kristeorier.

K178: Internets kollaps? Om militära dystopier och marknaden för säkerhetsluckor

Efter några ord om kollapsbegreppet, ska vi alltså titta på olika slags scenarier som handlar om internets kollaps. Först några som utgår från ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där “säkerhet” kan begripas i militära, diplomatiska och/eller teknologiska termer.

The five futures of cyber conflict and cooperation” heter en kort rapport från 2011, skriven av Jason Healy vid Atlantic Council, en tankesmedja som står mycket nära Nato och Pentagon.

För honom finns det nu fem “domäner” där konflikter kan utspela sig. Landet, havet, luften, rymden – och “cyberspace“. Vad säger detta om den militära förståelsen av internet?
I grunden anas en ontologisk förståelse av vad som kännetecknar en “domän”, nämligen att den öppnar nya möjligheter att föra krig, bellum omnium contra omnes. Domänen begrips också i utpräglat rumsliga termer, vilket redan antyds av begreppet “cyberspace”, som ju uppfattas hopplöst föråldrat i flertalet icke-militära sammanhang.

Sålunda finner Jason Healy det allra mest sannolikt internet/cyberspace kommer att utvecklas till en “conflict domain”, på samma sätt som t.ex. landrummet och luftrummet. Begrepp som “cyberkrig” och “cyberterrorism” kommer att bli verklighet, inte bara överdrifter (som idag). Nätet kommer i än högre grad att präglas av brottslighet, spionage, blockader och rena attacker, såväl från stater som från icke-statliga aktörer.
I detta konfliktscenario blir nätet blir alltså nätet verkligen till ett rum, ett rum snarare än flera, ett rum som är slätt snarare än räfflat.

Ett desto intressantare scenario betecknas som “balkanisering“. Då fortsätter staterna att resa högre barriärer för informationsflödet, så att det i slutändan inte längre finns ett internet, utan ett flertal mindre nätverk, vars sammankoppling är hårt villkorad.
Under 2010-talet har tanken på nätets fragmentering börjat te sig mer sannolikt. En vändpunkt inträffade i januari 2010, då Google lämnade Kina. Samma år skrev The Economist:

It is still too early to say that the internet has fragmented into “internets”, but there is a danger that it may splinter along geographical and commercial boundaries. /…/
Just as it was not preordained that the internet would become one global network where the same rules applied to everyone, everywhere, it is not certain that it will stay that way, says Kevin Werbach

Efter NSA-skandalen 2013 dröjde det inte länge innan Brasilien förberedde en ny lag som skulle förbjuda molntjänster som lagrade användardata utomlands. Det vore onekligen ett steg mot ett fragmenterat internet, men förslaget drogs tillbaka. Men 2014 stiftades motsvarande lag i Ryssland, som redan har fått konsekvenser.

Det tycks numera vara asiatiska stater som Kina och Ryssland som är mest pådrivande i att tvinga in internet under nationalstatlig kontroll. Under dessa två staters ledarskap har alliansen SCO även engagerat sig i nätpolitiska frågor. I en deklaration från december 2008 – strax efter det finansiella sammanbrottet – fastslog SCO en mycket vid definition av “informationskrigföring”. Där inbegreps bland annat “psykologisk hjärntvätt” samt själva spridandet av information som kan skada “andra staters spirituella, moraliska eller kulturella sfär”. Uppenbarligen syftade detta till att rättfärdiga nätcensur av kinesiskt snitt.

Men trenden tog faktiskt sin början i Västeuropa:

These borders ironically had their start with France over a decade ago and Western democracies increasingly support limited borders to prevent child pornography or protect intellectual property.
The effect of these borders could be to transform the Internet. Rather than being one global network, the future Internet might become fragmented like the telephone system. Each nation would have full control over its own telephone lines and come together, through the United Nations’ International Telecommunication Union, to agree on how to exchange international traffic.
In a Balkanized future, nations would find it easier to clamp down on the right of freedom of opinion and expression /…/
A Balkanized Internet may actually improve many of the current security problems of cyberspace, as nations would have more levers available to stop all kinds of unpleasant traffic. This would, of course, be matched by limits on cross-border speech and commerce, however, so most Western societies would be unhappy with the resulting trade-offs.

Nätets balkanisering är inte detsamma som dess kollaps. Jason Healy kallar sitt kollapsscenario för “cybergeddon“. Begreppet användes även av World Economic Forum i dess Global Risks Report 2014, där det dystopiska scenariot beskrevs sålunda:

The next generation could grow up with a cyberspace that is less open, less resilient and fundamentally less valuable than the one existing today. The most transformative technology since Gutenberg would regress, to the loss of societies, economies and humanity. Piecemeal, individual solutions generally fail to address the underlying systemic issue: the mismatch between attackers and defenders. The world will not be able simply to secure, risk-manage or information-share its way out of this situation to tip the balance of advantage towards defenders.
Even if international trust were to be rebuilt, attackers would still retain the advantage and new solutions would need to be found.

Här finns likheter med hur smarta journalisten Quinn Norton sammanfattade nätsäkerhetens tillstånd, ett år efter NSA-avslöjandena: “Everything is broken“.

Dystopin fick förnyat uppsving härom dagen, då Ars Technica publicerade artikeln “Cybergeddon: Why the Internet could be the next ‘failed state’“. I stället för att jämföra dagens internet med havet eller med rymden, jämförs det här med 1970-talets New York: “vapnen är billiga och lätta att få ta i”. Men i värsta fall håller internet på att bli mer som Somalia, en “failed state“.

In presentations at multiple security conferences, Healey has suggested that the Internet could “start to look like Somalia”—a failed state where security is impossible, going about daily life is hazardous, and armed camps openly wage war over the network.

Healey’s analysis has been reinforced by events over the past two years: record data breaches, zero-day vulnerabilities released that affected a preponderance of Internet services, and visibility into the vast state surveillance of the Internet. The Internet has been “weaponized,” not just by the NSA and its foreign counterparts but by other states and Internet crime organizations. A thriving market for vulnerabilities attracts the bright and ambitious to work on discovering “zero days” for profit.

Sistnämnda är avgörande. På bara tio år har det vuxit fram en stor, gråsvart marknad för säkerhetsluckor, där den största köparen utgörs av diverse säkerhetstjänster, främst i USA. Just denna vapenmarknad – för i praktiken handlar det om att köpa vapen – fräter nu sönder internet inifrån.
I stället för att säkerhetsluckor tätas till, tenderar de att hemlighållas eftersom de går att sälja på en marknad till någon (t.ex. NSA) som har ett intresse av att utnyttja luckorna så länge som möjligt. Saken har uttryckts träffande av EFF: “security for the 1%”.

Just detta väljer alltså Jasan Healy att inte tala om. Ur det militära perspektivet har man inte råd att problematisera vapenmarknaden.

Tankarna går onekligen till kapitalismens uppkomst ur den militära revolutionen, som inleddes för cirka 700 år sedan. Här finns en spännande koppling till Robert Kurz och hans sammanbrottsteori. Jag har tidigare återgivit hans analys av krutkriget i en artikel i Kris och kritik #1 som även finns med i Tapirskrift. Citerar därifrån:

Bruket av nitratdrivna eldvapen drev fram en helt ny typ av resursmobilisering i Europa fra?n 1300-talet och frama?t. Eskalationen som fo?ljde a?r att betrakta som en kvalitativ fo?ra?ndring. Hotet om kanoneld tvingade fram fortifikationer i ny skala. Behovet av arbetskraft till dessa byggen blev enormt. Skatter ma?ste drivas in fo?r att lo?ner skulle kunna betalas, vilket etablerade en allma?n penningekonomi och satte »den moderna kapitalfetischen« i ro?relse. Resursmobiliseringen i detta proto-industriella milita?rkomplex kom att bli sja?lva prototypen fo?r en »ekonomi« i modern mening.

Krutet tvingade alltså fram byggen av tjocka stenmurar; dessa byggen tvingade i sin tur fram en penningekonomi.
Vad händer om vi tillämpar ett liknande resonemang på vår tids scenarion om “cyberkrig”? Vilka resurser mobiliseras när datasäkerheten eskalerar ned i en avgrund? Mot vilka ekonomier eller antiekonomier pekar denna eskalation på längre sikt?

Nästa inlägg kommer att ta sig an nätkollapsen ur ett slags motsatt perspektiv.

K177: Internets kollaps? Allmänna noteringar om kollapsbegreppet

Kollapsteorier om internet har en given plats i denna långa bloggserie, som sakta rör sig vidare mot mållinjen (200 inlägg). Jag tänkte skriva två inlägg om saken, utifrån några artiklar som diskuterar olika slags scenarion för internets kollaps. Scenarierna må vara hur osannolika som helst, det spelar ingen roll – det intressanta är att de är tänkbara, likt en mängd andra motstridiga kristeorier som tagits upp i bloggserien. Snarare frågar vi oss vad denna tanke gör. Vad den gör med oss, vilka känslor den väcker, hur den kan översättas till politiska och ekonomiska strategier. Framför allt kanske hur just denna kollapstanke öppnar eller stänger för andra tankar.

Kollaps” (sammanbrott) är ett drastiskt ord. Ordboksdefinitionerna talar om att något “försättes i ett tillstånd av total desorganisation”, “inre upplösning” eller “funktionsoduglighet”, om ett “plötsligt slut på funktionsförmågan hos en kropp eller ett system”; i snävare medicinsk mening åsyftas ett “plötsligt inträdande tillstånd av höggradig, allmän nedsättning av kroppskrafter, andning och puls”. Kan någonting sådant hända med internet? Det beror på vad man menar med “plötsligt”.
Det finns en historisk plötslighet som är långt ifrån ögonblicklig. Om någonting har funnits i hundratals år försvinner på tio år, kan försvinnandet i efterhand kallas för plötsligt. Om någonting har funnits i tiotals år kan det plötsligt försvinna under ett år, men under detta år kan processen framstå som vindlande och utdragen, särskilt för de allra närmast berörda. Men att internets eventuella kollaps är inte detsamma som dess försvinnande.
Ett kollapsande internet fortsätter alltså att existera, men slutar vara funktionsdugligt? Det väcker visserligen knepiga följdfrågor om internets verkliga funktion. Här ska vi dock inte snöa in på de individuella preferensernas mångfald. I stället får vi zooma ut och ta fasta på alla de samhällsfunktioner som är beroende av internet.

Detta var mest några allmänna tankar kring kollapsbegreppet, som även kan tillämpas på andra slags kris- och kollapsteorier. Härnäst tänkte jag ta upp två sätt att tänka internets kollaps: ett säkerhetspolitiskt perspektiv och ett resursperspektiv. Det allra mest intressanta är kanske hur de olika dystopierna skiljer sig från varandra – oavsett hur sannolika eller osannolika de är.