Entries from March 2015 ↓

Doktorsavhandling om Le Bombe som mp3-artist

Såg ett pressmeddelande om en ny avhandling i musikvetenskap från Uppsala universitet. Jag kan inte säga något om innehållet, för avhandlingen finns inte tillgänglig för nedladdning. Linus Johansson klargör dock sitt syfte: “The analyses also reveal a multitude of explicit strategies and implicit tactics towards the cultural hegemony of the globalizing music industry.” Han har tagit ett roligt exempel:

The first case study, a solo project called Le Bombe, shows alternative music, crafted using simple instruments in a home studio setting. The music is distributed by means of underground networks, entirely without involvement from the corporate music industry.

Om jag inte minns fel, distribuerade Le Bombe sina första släpp enbart personligen, via brända cd. Några i Piratbyrån som kände Le Bombe laddade upp musiken på vår server och skrev en presentation av den på vår sida. En av få artiklar som någonsin skrevs om Le Bombe, tror jag.
Det var i början av år 2004 och jag ser nu att katalogen med mp3:or från tidiga Le Bombe fortfarande går att hitta via Internet Archive, inklusive vissa av mp3-filerna.

Sånt höll vi på med i Piratbyrån på den tiden, vi tipsade varandra om bekantas musik. Att delta i debatter om fildelning kändes ofta sekundärt.

Metro normaliserar Avpixlat

Visst tycker jag att Viralgranskaren i Metro är bra journalistik, välförtjänt prisbelönad etc. Inte storslaget, men ändå bra. Särskilt i jämförelse med hur nyhetsmedierna överlag förhåller sig till det virala: antingen sprida det vidare oförändrat i eget omslagspapper, eller förvandla det till åsiktsjournalistik. Viralgranskaren har åtminstone en ambition om att inte bara säga lite si och lite så, utan faktiskt fälla ett journalistiskt omdöme efter att ha gjort egna efterforskningar. Det är inte alla redaktioner som har den ambitionen nuförtiden.

Men i dag blev jag ändå betänksam. Inte över det journalistiska innehållet, men över den form som den får i tidningen Metro. Tidningens förstasida pryds av rubriken:

Dom från 2007 blev “färsk” på Avpixlat

Går det verkligen att motivera en sådan nyhetsvärdering? “Nyheten” dominerar Metros etta samt den första nyhetssidan inne i tidningen. Vad saken gäller? Att den ökända rasistbloggen Avpixlat har gjort ett formellt faktafel när de i ett av sina blogginlägg återrapporterade en uppgift som visade sig vara flera år gammal, utan att påpeka dess ålder. Bloggposten handlade om ett av otaliga övergrepp i Saudiarabien och verkar för en gångs skull inte ha kryddats med rasistiska gliringar. Men där fanns alltså ett faktafel, som blåstes upp något enormt i Metro.

När ett formellt misstag blir uppblåst till dessa dimensioner, ges onekligen intrycket att Axpixlat i normala fall skulle räknas som en pålitlig journalistisk aktör. Normaliseringen stärks av en framsidesrubrik där “Avpixlat” förekommer utan närmare förklaring, som om alla stockholmare redan känner till detta varumärke.

Kontentan blir liksom att Metro bjuder en rasistblogg på gratis reklamplats. Men att det blir så är inte att skylla på det enskilda journalistiska jobbet som Viralsgranskaren har gjort. Snarare är det en simpel konsekvens av att Metro uppenbarligen lider stor brist på självständig journalistik i övrigt.

K186: Bidrag till pessimismens idéhistoria. Om tillväxtkritik och befolkningspolitik

Har just läst två vetenskapliga uppsatser som tillsammans ger en bra bild av två motsatta sätt att se på naturens resurser och tillväxtens framtid, en “pessimism” och en “optimism”. Det handlar om hur dessa motpoler har vuxit fram under de senaste seklerna, hur de har speglat varandra och inte minst hur de båda går att analysera som centrala moment i den liberala ideologin eller styrningskonsten.

Pessimismen i fråga är den malthusianska traditionen, med 1798 som startpunkt. Den diskuteras av Mitchell Dean i “The Malthus Effect: population and the liberal government of life“, alldeles nypublicerad i Economy & Society (akademiskt inlåst).

Dess optimistiska motpol associeras ofta med idén om “ymnighetshornet”, cornucopia och kan därför kallas för “cornucopianism“. Det rör sig knappast om en enhetlig idétradition, men ett försök att finna de längre linjerna görs av Fredrik Albritton Jonsson i “The origins of Cornucopianism: A preliminary genealogy“. Den publicerades förra året i det allra första numret av Critical Historical Studies (en Chicago-tidskrift startad på initiativ av bl.a. Moishe Postone) men kan även hittas här.

Nu tänkte jag mest sammanfatta de två uppsatserna, en i taget, med smärre utvikningar, för att se vad som händer i mötet.

The Malthus Effect

Vi ska inte gå in i detalj på T.R. Malthus teser från 1798, som senare har influerat allt från feminister som slåss för rätten till preventivmedel, till nationalister som slåss mot invandring. Malthusianska idéer har utövat ett enorm inflytande över social- och biståndspolitik och inte minst i miljörörelsen under det senaste halvseklet, där vi nu ska börja.

År 1968 utgav biologen Paul Ehrlich den bästsäljande boken The Population Bomb, som drev tesen att “överbefolkning” är orsaken till snart sagt alla sociala, ekonomiska och ekologiska problem. Ingen befolkningstillväxt är hållbar i det långa perspektivet, menade Ehrlich och liknade jordens växande befolkning vid en “cancer” som måste “avlägsnas” för att undvika en global ekologisk katastrof.
(Paul Ehrlich och hans fru Anna, som var okrediterad medförfattare till boken, står fast vid dessa idéer. År 2009 förklarade de att bokens enda fel var att den var “alltför optimistisk” i sin prognos inför framtiden.)
Samma år publicerade en annan biolog, Garrett Hardin, artikeln “Tragedy of the commons” i Science. Den har senare dykt upp i diverse sammanhang där värdet av “allmänningar” ifrågasätts, t.ex. av upphovsrättens försvarare. Men i grunden var artikeln ett filosofiskt manifest för att begränsa antalet människor.

Fyra år senare, 1972, kom Romklubbens famösa rapport om tillväxtens gränser, som byggde i lika delar på malthusiansk teori och cybernetisk metod. Hela 1970-talet i allmänhet och miljörörelsen i synnerhet kom att präglas av den malthusianska pessimismen i fråga om befolkningstillväxt och ändliga naturresurser, särskilt efter 1973 års oljekris.
Samtidigt inleddes en motreaktion från liberalt håll redan 1974. Friedrich Hayek höll sin Nobelföreläsning där han utpekade Romklubbens rapport som rena pseudovetenskapen och han hämtade stöd från
två andra ekonomer som under året hade utgivit försvarsskrifter för tillväxten (Wilfred Beckerman och Gottfried Haberler).

Här upprepades i någon mening en debatt från tidigt 1800-tal. Efter att Thomas Robert Malthus hade hävdat att befolkningen växer snabbare än matproduktionen, svarade snart David Ricardo med en teori som utgick från jordens skiftande bördighet och hur en växande befolkning kan odla upp allt sämre jordar genom att investera större mått av kapital och arbetskraft. Här finns i sin tur en direkt parallell till hur frågan om oljekrönet i dagsläget har hamnat i skymundan till följd av de enormt kostsamma satsningarna på fracking för att utvinna olja ur skiffer.

Åter till befolkningsfrågan. På 1800-talet hade det handlat om nationers befolkning och försörjning, inte minst i anslutning till den koloniala expansionen. Först efter 1945 blev befolkningsfrågan global.
John Rock, en av p-pillrets uppfinnare, uttryckte sig synnerligen malthusianskt år 1954:

the greatest menace to world peace and decent standards of life today is not atomic energy but sexual energy

Samtidigt tycktes de malthusianska idéerna vara på väg att marginaliseras inom den demografiska vetenskapen. Under 1930-talets depression i hade barnafödandet minskat i USA och Västvärlden. Detta stod i strid med Malthus premiss att folkmassorna saknade kontroll över sin egen reproduktion. Mot denna bakgrund formulerades på 1940-talet teorin om “demografisk transition“, som införde en tidsförskjutning i sambandet mellan ekonomi och befolkning. När välståndet ökar kommer även livslängden att öka, vilket bidrar till en ökad befolkning, men med viss fördröjning inträder en motsatt tendens när folk föder färre barn. “Eugenicists and nativists had been marginalized, and demography entered a new alliance with development.”

År 1954 höll FN sin första befolkningskonferens, då man diskuterade just denna förskjutning i tid mellan minskad dödlighet och minskat barnafödande. Resultatet blev, skriver Mitchell Dean, att befolkningsfrågan omformulerades i rumsliga termer: “Nord” kontra “Syd”. Problemet blev en hotande överbefolkning i de fattiga delarna av världen. Och därmed hade malthusianismen åter gjort ny entré i ny, globaliserad skepnad.

Influential advocates in the 1950s had already linked population, poverty and communism, but it was only in the next decade that this could be identified as an explicit strand in US public policy. As the United States ventured deeper into Vietnam, biopolitics and geopolitics came to be intertwined. /…/
A failure to address rising populations would soon land communism on America’s doorstep or, as the Draper Committee final report in 1959 put it, population limitation in the Third World would restrict ‘opportunities for communist political and economic domination’

Nu fanns två positioner i utvecklingsdebatten. Västländerna menade att u-länderna måste få hjälp att kontrollera sin befolkning, medan den nya alliansen av u-länder menade att fattigdomen inte var ett resultat av överbefolkning utan av kolonial och nykolonial utsugning. Vid kommande befolkningskonferenser formulerades diverse kompromisser mellan dessa perspektiv. Familjeplanering förblev ett inslag i alla biståndsstrategier och fyllde två olika funktioner, skriver Mitchell Dean:

It would unlock economic development by lowering the birth rate and thus population growth; but it would also be a means of cultural change. This term encompasses the idea that the subjectivities of people in less-developed countries needed to be disembedded from custom and tradition so that they would be capable of making their own choices about family size. Population control would be conducted through the autonomous choice of subjects, with the proviso that certain populations must first learn how to exercise such choice. In this sense, even the most drastic measures tended to partake in the rhetoric of voluntary participation rather than coercive sterilization.
These were not simply the plans and programmes of a transnational elite of policy-makers and activists. They had material consequences and took technological forms. The number of men and women subject to officially voluntary sterilization during the final year alone of India’s Emergency period (a 21-month state of emergency from June 1975) has been put at 8,300,000, under a programme of sterilization camps overseen by Sanjay Ghandi and funded by the central government

Mitchell Dean diskuterar den komplexa roll som malthusianska idéer fått i olika sociala rörelser:

The nascent environmental movement viewed zero population growth as a key to protect the environment (zero population growth itself became a fast-growing wing of the environmental movement). Late-1960s feminism viewed access to abortion and contraception, supported as planned parenting initiatives, as a liberation of women from compulsory motherhood. However, /…/ this broad alliance would soon be subject to challenges: from African-Americans who viewed the focus on population control as genocidal policies directed toward racial minorities; from feminists who now advocated reproductive autonomy and empowerment against the medical control of women’s bodies entailed in zero population policies; and by anti-colonialists who viewed the environmental Malthusians as another example of the imperialist targeting of poor, non-white populations of the South, particularly women, by affluent white, Northern, male experts /…/
These ‘progressive’ forces would join with conservative ones: religious groups, including the Roman Catholic Church, who opposed all forms of ‘artificial’ contraception, and anti-abortionists in the United States.

Därtill kom den nyliberala rörelsen med Friedrich Hayek i spetsen, som på 1970-talet gick ut i försvar av den eviga tillväxten som ideal och attackerade miljörörelsens malthusianska influenser. Ronald Reagans regering tog till sig av dess idéer och vid 1984 års befolkningskonferens hade USA bytt linje: befolkningstillväxt beskrevs nu som ett “neutralt fenomen”.
Mitchell Dean påpekar dock att detta inte innebar att befolkningskontrollen försvann ur vad han (med Foucault) kallar för den liberala styrningskonsten. På senare år har malthusianska idéer dykt upp i delvis nya skepnader både i miljö- och migrationspolitiken. Högerpopulistiska argument om att “vi måste ta hand om våra egna” bygger delvis på klassiskt malthusianska idéer om att det begränsade välståndet blir högre för alla vid en lägre befolkning. (Samtidigt blandas dessa idéer friskt med en nationalistisk nativism och abortmotstånd.)

Ekonomen Jeffrey Sachs har på senare år blåst nytt liv i idén om att Afrika bara kan nå välstånd genom att begränsa barnafödandet. Och för två år sedan hävdade BBC-karaktären Sir David Frederick Attenborough – nu verksam i lobbygruppen Population Matters – att människan är en sjukdom: “human beings are a plague upon the Earth”.

The Malthusian concern with population as the unstable equilibrium between its growth and environmental resources has thus demonstrated a remarkable persistence over more than two centuries. Since its enunciation by Malthus at the end of the eighteenth century to combat theories of human perfectibility found in Godwin and Condorcet, it has shown a capacity to take on different political, epistemic and normative guises. At one point in the second half of the twentieth century it united both major political parties in the United States with nascent progressive and feminist movements and was capable of mobilizing millions of activists. Malthusian problematizations of the world’s population presided over the birth of the modern environmental movement. In the nineteenth century, Malthus’s principle was a paradigm for both political economy and evolutionary biology; in the twentieth, for biodemography and systems ecology. Population growth, or overpopulation, has been regarded as a cause of virtually all social, cultural, economic and environmental ills, as central to modernization and development and as fundamentally neutral.
/…/
Here we have a governing which is not concerned to govern through a freedom found in a civil society but to make responsible the bearers of concrete forms of life in the face of the eternal and natural order of life itself, in which economics is not a check on the optimization of life but its very rationality and means, and which is made operative not by the harmonious pursuit of self-interest but the imminence of catastrophe arising from humanity’s place in the biosphere.
/…/
Today, the catastrophe constitutes an extremity, a ‘tipping point’ /…/ but for Malthus humanity always already exists at a kind of tipping point brought about by the fundamental disequilibrium of population and food resources.

Mitchell Dean vill relatera allt detta till Michel Foucaults föreläsningar från 1970-talet om liberalismen som styrningskonst. Trots att dessa hölls mitt under en nymalthusiansk våg, lyckades Foucault nästintill helt ignorera Malthus roll i liberalismens idéhistoria.

Snarare ryms kanske inom den liberala traditionen en spänning mellan två typer av styrningskonst: en ekonomisk styrningskonst som ägnar sig åt statens gränser och en som ägnar sig åt tillväxtens gränser. I det ena fallet svävar ekonomin fritt från materiella begränsningar, i det andra fallet finns i slutändan ingen gräns mellan det ekonomiska och det biologiska. Pendeln har svängt otaliga gånger mellan dessa kompletterande motpoler.

Härnäst blir det alltså dags att läsa uppsatsen “The origins of Cornucopianism” om den anti-malthusianska tron på evig tillväxt.

Saudiavtalet och realliberalismen

Avtalsfriheten är onekligen en liberal grundprincip. Allt från lönearbete och bostadshyra till krediter, abonnemang och försäkringar bygger i formell mening på att rättssubjekt sluter privaträttsliga avtal med varandra, där de förbinder att göra någonting inom en viss tid. Ur en strikt liberal synvinkel finns inga gränser för vad rättssubjekten kan sluta avtal om, eller för hur korta eller långa avtalen är.

Förutsättningen för alltsammans är att endera part kan gå till domstol om den motsatta parten inte uppfyller sina åtaganden. Privaträtten vilar alltså i slutändan på ett offentligt våldsmonopol. Emellertid blir saken lite mer komplicerad när avtalen är internationella, som i fråga om diverse handelsavtal som kan reglera allt från upphovsrätt till vapenexport.

Avtalsfriheten handlar inte bara om en rätt att sluta avtal, utan lika mycket om en rätt att avstå från att sluta ett avtal. När ett tidsbegränsat avtal löper ut, ska det stå båda parterna fritt att välja om det ska förnyas eller inte. Detta är självklarheter – i teorin, men inte i praktiken.

När Jacob Wallenberg tillsammans med 30 direktörer nyligen försökte rädda Saudiavtalet i en ökänd debattartikel, byggde hela argumentationen på ett systematiskt undergrävande av den liberala avtalsfriheten. Frågan handlar ju om huruvida ett handelsavtal, efter att dess tid har löpt ut, ska förnyas eller inte.
Direktörerna ville dock inte kännas vid någon tidsbegränsning. Att inte förnya avtalet framställdes i debattartikeln som liktydigt med att bryta mot bindande villkor:

Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner står på spel. Vi förväntar oss därför att regeringen hanterar frågan om Sveriges fortsatta samarbetsavtal med Saudiarabien med hänsyn till Sveriges och svenskt näringslivs långsiktiga internationella trovärdighet. /…/ Skall Sverige utvecklas som exportnation måste respekten för ingångna avtal värnas.

Carl Bildt backade upp genom att haspla ur sig kulturrelativistiska resonemang (observera reservationen: “med våra mått mätt”).
Ännu mer utstuderat än direktörerna, använde Carl Bildt en retorik om positiv avtalsfrihet (respekten för ingångna avtal) för att attackera den negativa avtalsfriheten (rätten att inte förnya ett avtal). Genom att underkänna tidsbegränsningen i avtal, argumenterar han i praktiken antiliberalt. Hans utgångspunkt är inte rättssubjektens frihet, utan ett diffust hedersbegrepp.

ett avtal ingånget av en regering skall respekteras också av en annan /…/
Att ensidig och utan annat motiv än en inhemsk debatt säga upp detta avtal skulle nog riskera att uppfattas som en ovänlig handling av Saudiarabien.
Vilka konsekvenser det skulle få kan man bara spekulera kring.
Att vi skulle framstå som en opålitlig nation också i andra staters ögon är nog ofrånkomligt. Varför skulle de ingå avtal med ett land som plötsligt kan springa från dem?

Tänk om samma logik skulle tillämpas på privaträttsliga avtal i allmänhet! Vad skulle konsekvenserna bli för vår vardag om vi följer direktörernas och Carl Bildts logik?

  • Den som lånade pengar skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att återbetala lånet, i stället för att stanna i skuld.
  • Den som hyrde en lokal skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att flytta.
  • Den som hade ett jobb skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att säga upp sig eller att gå på föräldraledighet.

Fast… det sista är ju faktiskt fallet i många sammanhang. En anställd som går på föräldraledighet vid “fel” tillfälle, ur företagets synvinkel, leder ju faktiskt till att hen stämplas som opålitlig. Det kan sätta spår långt efter att anställningsavtalet har löpt ut. Framtida anställningar hänger ju ofta på vilka intyg som skrivits av tidigare chefer.

På ett sätt är Carl Bildt och Jacob Wallenberg något på spåren när de skamlöst ifrågasätter den liberala principen om avtalsfrihet. Ur en krasst realliberal synvinkel är avtalsfriheten alltid relativ. Den vilar på en dunklare grund av föreställningar om pålitlighet. En realliberal hederskultur!

K185: Kristeorins roll (eller icke-roll) i feminismen, djurrätts- och miljörörelsen

Vad gäller den nyss nämnda typologin över olika kristeorier, gäller det också att klarlägga dess kopplingar till politiska ideologier, för att klargöra att det inte går att simpelt översätta en kristeori till en ideologi, eller tvärtom. Det finns visserligen en vänster/höger-dimension inom den borgerliga kristeorin, utan givet samband med de övriga dimensionerna (tid och bredd). Men saken kompliceras av att den borgerliga kristeorin också måste kontrasteras mot tragiska och kritiska teorier.

Därtill kommer det faktum att kristeorier kan spela en mycket olika roll i olika ideologier eller rörelser. Ett extremfall är fascismen, där kristeorin alltid är helt central. Dess klassiska tanken på en nationell “återfödelse” utgår ju från att samtiden präglas av kris och förfall.

Kristeorin är central även för miljörörelsen, från det lilla engagemanget för att rädda en sjö från att förgiftas, till de mest extrema formerna av djupekologi. Allt miljöengagemang utgår från en krisdiagnos, men miljökrisen går att begripa på mycket olika vis. Inom miljörörelsen finns rum för såväl borgerliga som tragiska och kritiska teorivarianter.

Helt annorlunda ligger det till med feminismen, som i allmänhet inte behöver ta avstamp i någon kristeori. Utgångspunkten för de allra flesta feminismer är snarare en framstegstanke och även om framsteget inte uppfattas som linjärt eller automatiskt, så står den feministiska analysen på egna ben, oavsett förståelsen av olika kriser. Undantag finns såklart.
Om man letar efter en “feministisk kristeori”, hamnar man lätt hos Friedrich Engels och där kör man fast. För hans tes om familjens ursprung, kopplad till en idé om en svunnen “urkommunism”, opererar i samma långa tidsskala som primitivisterna, men utan att föreslå en återgång till det påstådda urtillståndet.

Det slår mig också att djurrättsrörelsen i strukturellt hänseende kan begripas som en hybrid av ekologism och feminism. Så bottnar den djurrättsradikalismen i en kristeori, eller inte? Kanske finns det olika varianter: både de veganer som menar att problemet ligger i den industriella djurhållningen (men som inte ser något klandervärt i äldre tiders köttätande) och de som utgår från en principiell idé om att människan aldrig haft rätt att äta djur. Vilket alternativ som är mest radikalt är inte självklart.

Dessa funderingar om fascism, feminism, ekologism och veganism är väldigt preliminära och jag är säker på att jag har missat en del tankebanor som är helt uppenbara för andra som läser detta. Ser fram mot kommentarer!

K184: Tre stråk

För att fortsätta på gårdagens skiss, tänker jag mig tre stråk: krönika, typologi, kritik. Dessa kan inte stå för sig själva, utan måste flätas samman.

I. En kriskrönika som går rör sig framåt i strikt kronologisk ordning, år för år, men ständigt kommer av sig, ständigt måste börja om på nytt från en punkte längre tillbaka i historien.

II. En typologi över kristeorier som utgår från tre huvudtyper – borgerlig, tragisk, kritisk – för att sedan gå in på de många undertyperna, extremerna, hybriderna. Hela tiden med skiftande skala i två dimensioner: tid och bredd. Hur långt tillbaka krisfenomenen spåras (från månader till millienier), vilken grad av universalitet som de tillskrivs. Tiden skrivs in genom krönikan, medan skiftningarna i bredd är kanske det som ständigt tvingar krönikan att avbrytas.

III. Att skildra en mångfald av kristeorier, som uppenbarligen inte är kompatibla med varandra, utgör i sig en form av kritik. Samtidigt finns det en paradox i att “kritisk kristeori” redan har pekats ut som en av tre huvudtyper. Här gäller det att återvända till de första inläggen från hösten 2011. Allt började i frågan om “att begripa krisen”, men ledde efterhand över i ett ifrågasättande av hur krisbegreppet, som det används i både singularis och pluralis. Frågan kastas om när mångfalden av kristeorier blottlägger “begriplighetens kris”. Hur det allra mest objektiva – ekonomi, ekologi – förvandlas till subjektiva åsikter. Samtidigt som det allra mest subjektiva, när det efter hand skrivs in i krönikan, visar sig ha varit objektivt tidsbundna uttryck för krisprocessen. Kritiken söker upp dessa glapp, tränger sig in i dem och lyckas kanske göra krisbegreppet överflödigt.

K183: Jean-Luc Nancy

Om vi skissar på en kriskrönika, från 2007 till 2015, väcks frågan om Fukushima. Är kärnkraftsolyckan en del av “krisen” eller en yttre händelse?

En jordbävning, en tsunami, en bebyggelse, en befolkning, ett kärnkraftverk inkopplat i ett energisystem, i ett avfallssystem, i ett beredskapssystem, i ett finans- och försäkringssystem.

Filosofen Jean-Luc Nancy menar att Fukushima som händelse är typisk för vårt samtida tillstånd, där allt är beroende av allt annat. Vi lever i en teknologisk totalitet som bottnar i en alldeles särskild teknologi, en renodlad form: pengarna som “allmän ekvivalent”. Pengar är den teknologi som garanterar alltings utbytbarhet, möjligheten att reducera all mening till ett enda mått.
Kring detta tema mediterar Jean-Luc Nancy i en föreläsning, som nyligen utkommit i engelsk översättning: After Fukushima. Jag har bara läst ett fåtal sidor och precis som när jag tidigare försökt mig på att läsa Nancy hinner jag knappt fångas av ett glimrande resonemang innan det har letts in ett ett djupt dunkel, för att sedan komma ut i form av slutsatser som känns närmast banala. Samma sak som när jag tidigare försökt läsa annat av Nancy. Jag begriper inte vad han vill! Men de lästa sidorna (30–37) fick mig ändå att vilja anteckna och citera.

1.
Kapitalets planetära utbredning – att allt och alla kretsar kring pengar – upphäver varje möjlighet att representera någonting “sant mänskligt”. Tanken på människan som historiens subjekt har omöjliggjorts genom den allmänna ekvivalenten. Den reella universalismen tränger undan den ideella universalismen, menar Nancy, om jag begripit honom rätt.

Några sidor senare betecknar han ateismen som ett “förgudande av mänskligheten”. Betyder detta att den globala kapitalismen i någon mån är synonym med ateismens kris? (Med den nervöst militanta ateismen som ett krissymptom?) Onekligen en intressant omkastning av profaniseringstesen.

Det påstås att “humanism” är namnet på värderingar som utgår från människan. Men dessa saknar kraft att övertyga, lika lite som värderingar grundade i “naturen”, “världen” eller “existensen”.
Realhumanismen (om uttrycket tillåts) är någonting annat: en “generalized environmentalism” som utgår från hur allting är sammankopplat och beroende av allt annat. Med andra ord: tekniken har fått status som ett undermedvetet. Om jag har förstått Nancy rätt – vilket jag inte är säker på att jag gjort.

Nå, på en punkt är Nancy hyfsat tydlig: det går inte att prata om “värden” eller “värderingar” i plural, så länge man förutsätter att värdet i singular ska fortsätta fungera som överordnat medium:

In 2011 Jean-Claude Trichet, the outgoing president of the European Central Bank, declared: “The financial sector must change its values.” This declaration, which has already been made in a hundred different ways since the start of the great financial upheavals, in this form takes on an aspect of extreme irony. The agents of global financial interconnection have no other value than pure equivalence. To change “values” would put them out of work. But to call for such a change reveals a refusal to consider a simple truth, a refusal combined with a naive belief in the possibility of a virtuous handling of general equivalence.

2.
Åtskillnaden mellan “natur” och “teknik” vittrar sönder. Vi kan inte längre tala om naturen eller om naturkatastrofer, utan måste lära oss tänka oss en ny totalitet.

That is what makes Fukushima exenmplary: An earthquake and the tsunami is caused become a technological catastrohpe, which itself becomes a social, economic, political, and finally philosophical earthquake, at the same time as this series intersects or intertwines with the series of financial catastrohpes, of their effects on Europe in particular and of the repercussions of these effects on all global relationships.
There are no more natural catastrophes. There is only a civilizational catastrophe that expands every time. this can be demonstrated with each so-called natural catastrophe – earthquake, flood or vulcanic eruption – to say nothing of the upheavals produced in nature by our technologies.
We have, in fact, transformed nature, and we can no longer speak of it. We must attempt to think of a totality in which the distinction between nature and technology is no longer valid and in which, at the same time, a relationship of “this world” to any “other world” is also no longer valid.
This condition imposed on our thinking surpasses greatly what we sometimes call “a crisis of civilization”.

Här blir det tydligt att Jean-Luc Nancy vad ute efter: någon typ av syntes mellan Marx och Heidegger. Å ena sidan en kritik av den allmänna ekvivalensen, å andra sidan en egentlighetsjargong kring begreppet Technik. Tekniken är inte en uppsättning verktyg, utan ett existentiellt modus där allting blir till ändamål och medel för allting annat, med innebörden att det inte längre går att skilja mellan mål och medel.

3.
“Civilisationens kris” är inget tillstånd som kan lösas inifrån civilisationen. Vi kan liksom inte besluta oss för att byta ut en civilisation mot en annan. Varje försök att peka ut en “lösning” kommer ofrånkomligen att vara ett uttryck för den civilisation som påstås befinna sig i kris.

no option will make us emerge from the endless equivalence of ends and means if we do not emerge from finality itself – from aiming, from planning, and projecting a future in general. /…/
If we want to speak of “end”, we must say that the present has its end in itself – like technology, in short, but without the addition of “final” representations. The present has its end in itself in both senses of the word end: its goal and its cessation.

Jaha? Som sagt – jag begriper inte vart Jean-Luc Nancy vill komma. Kanske någon kan förklara det för mig?

K182: Ett standardiserat kaos, med fiktionen i ordning

Funderar på möjligheterna att skriva en kriskrönika över de senaste åtta åren. Om hur någonting börjar, är, fortsätter, rör sig, leder vidare, blir annat, blir mer, blir så nytt som något kan bli. Om rörelserna mellan kontinenter, mellan centrum och periferi, mellan historia och framtid, mellan börsrörelser och bombrörelser. Om kapitalets konvulsioner, inflationer, deflationer. Om de maniska återhämtningarna, de febriga hälsorna, de nya normaliteterna jämte de kollapsande staterna. “Ett standardiserat kaos, med fiktionen i ordning.” Känner att Inger Christensens Prologos (1969) hade kunnat beskriva just krisens världsrörelse sedan 2007.

Får kärna, substans. Får yta, brottytor, övergångar, undergångar, retning mellan enskilda delar, fri turbulens. Tar en vändning, en helt annan vändning. Vänder och vrider, vänds och vrids. Och följer en utvecklingskurva. Söker en form. Griper bakåt i tiden. Vändning efter vändning får en annan vändning.

Varje kriskrönika måste gripa längre bakåt i tiden, fortsätta skriva sig baklänges. På vägen mellan 1969 och 2007, närmare bestämt i januari 1995, skriver Birgitta Trotzig till Inger Christensen: “Är det inte så att formens tillblivelsevillkor är förstörelse”, frågar hon. I samma diktsamling brottas Birgitta Trotzig med historieängeln, citerar Walter Benjamin (jag vet inte varifrån): “Skräck är det nyas första uppenbarelseform.”

Historien är blind, men full av spår. Den är mörk som världsalltet, sträcker sig / genom tiden och rummet, består av ögon, de i döden levande ögonen.

Kanske går det även att i Birgitta Trotzigs Sammanhang (1996) finna ledtrådar för en kriskrönika. “De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka / världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten.” Vad blir kvar? Stenar, ljud, tystnad.

Alla de gamla orterna är tömda, spräckta. Fönstren igenspikade, torgbrunnen / igengrusad. Affischer flaxar. Längs murarna skuggor av palatsportar.

Ur öde ödelagda skogar runt omkring stiger något underligt, en ny glödande dröm.
Svartfjädrade vingar överskuggar skogen.

(Hur det i samhällen som en förkänsla om stora omvälvande händelser kan uppstå ett formlöst, till vad som helst formbart tomrum – det kommer nu en tid av fullkomlig sammanhangslöshet, inga ord svarar längre mot vad de förut betecknade, tiden har öppnat sig som ett svalg, allt glider, allt är en mörkt och oredigt flytande ström vars hastighet bara tilltar men utan mål, spillror och splittror virvlar fram över mörkret, vad mörkrets malström i verkligheten innehåller kan ingen säga)

Göteborg, sista helgen i mars

Om tre veckor (27–28 mars) är det dags för Textival på Lagerhuset nära Järntorget i Göteborg. En bokmässa “för lit­ter­a­turen utan­för mitt­få­ran”, fylld av samtal och läsningar. Ännu finns inget program ute, däremot ett antal namn. Själv vet jag att jag ska medverka i ett samtal om digital litteratur på lördagen (preliminärt klockan 12).

På lördagkvällen avslutas Textival med ett kalas arrangerat av Koloni på Taket, Pusterviksgatan 2 (anmälan) med en rad framträdanden:
MXLX (Bristol)
PHANTOM CHIPS (Bristol)
FANTASTIC (Gbg)
PÄR THÖRN (Berlin)
Därtill uppges det att “DJ Rasmus Fleischer” ska medverka, fast jag vill nog överlåta den där förkortningen åt folk som faktiskt kan hantverket. Dock kan jag bekräfta att jag, under delar av kvällen, kommer att utöva kontroll över högtalaruppspelningen av modern populärmusik. Eller hur man ska uttrycka saken. Vi kanske ses.

Magnetiseringsriktningar

Visst finns det läsare som har större erfarenhet än mig av att lagra binär data på kassettband? Det här inlägget är nog mest tänkt som en fråga till er C64-veteraner o.dyl.

Alltså, jag håller ju på en del med magnetbandets mediehistoria. Särskilt intresserar jag mig för hur kassettbandet blev till ett politiskt problem som motiverade införandet av en kassettskatt i Sverige (1982–1993), senare avskaffad, därefter återinförd i form av en upphovsrättslig kassettavgift.
En sak som förvånat mig, när jag undersökt diskussionerna kring kassettskatten, är att ingen verkar ha tagit upp det faktum att kassettbanden var mer än bara ett ljudmedium. De användes ju även för att lagra datorprogram! Sådana argument dök aldrig upp i den politiska debatten, men jag har ännu inte plöjt igenom det tidiga 1980-talets datorpress för att se om där uttrycktes några protester mot kassettskatten.

Jag är rätt säker på att lagen skrevs så att kassettskatten drabbade samtliga tomma kassettband, alltså även band avsedda för lagring av mjukvara. Vad jag ännu inte greppat är i vilken mån man faktiskt använde olika slags kassettband för att lagra ljud respektive kod.

Ett kursmaterial från 1977 upplyste mig om en detalj i tillverkningen av magnetband – att dessa kan magnetiseras i olika riktning:

Magnetskiktet sprids ut på basmaterialet i ett jämnt lager. En mycket liten variation i tjockleken ger stora utspänningsvariationer. Innan bindemedlet har torkat utsätts bandet för ett kraftigt magnetfält, vilket orienterar kristallerna i bandets riktning. Därigenom kommer oxidkristallerna att bli effektiva som magneter och kan lagra maximal magnetisering. Professionella videoband orienteras däremot tvärs över bandet och de blir därför inte särskilt bra för ljudinspelning. Det senare gäller också databand.
Efter diverse kontroller skärs bandet till önskad bredd och rullas upp på kassetter eller spolar.
/…/
Mycket billiga kassetter finns också och dessa kan innehålla band av låg kvalitet, som t.ex. kan smutsa ned bandspelaren med lös oxid efter endast en körning, och de kan också innehålla uppskurna databand med för ljudinspelning olämpliga egenskaper.

Jag antar att detta skulle betyda att det på 1980-talets tillverkades två olika typer av kassettband: ljudband (magnetiserade på längden) och databand (magnetiserade på tvären).
Stämmer detta? Och hur stor vikt lade en vanlig C64-användare vid kassettbandens typ?
Eller var det bara vid professionell datalagring på rullband som man lade vikt vid att banden skulle vara magnetiserade på längden? Dock hävdas ju i handboken att just sådana band även skulle ha skurits upp och sålts som särskilt billiga kassetter. Även om de var dåliga som ljudmedier, borde de ha varit bra datamedier. Var detta något som uppmärksammades av hemdatoranvändare?