K192: Brist på fritid som orsak till ekonomisk kris? Återblick på tillväxtkritiken kring år 1980

När man dyker ner i 1970- och 1980-talets svenska samhällsdebatt finns det två figurer som ofta intar en intressant position i skärningsfältet mellan forskning och partipolitik: Lars Ingelstam och Staffan Burenstam Linder. Den ene var socialdemokrat och matematiker, den andre var moderat och nationalekonom. Men båda var i någon mening tillväxtkritiker.
Deras tillväxtkritik var dock inte av det malthusianska slaget; det handlade inte så mycket om brist på materiella resurser som om brist på tid. Det verkar som att såväl Lars Ingelstam som Staffan Burenstam Linder tog starkt intryck av William Baumols teori om kostnadssjukan, som de kom att tillämpa på delvis udda vis.

Staffan Burenstam Linder fick stort genomslag med boken Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969), som kommit i flera nyupplagor och blivit populär bland arbetskritiker och i alternativrörelsen. Ganska oväntat för en bok författad av en moderatpolitiker, som bl.a. kom att bli samt Sveriges handelsminister 1976–81 samt rektor för Handelshögskolan!

Lars Ingelstam, å sin sida, blev chef för Sekretariatet för framtidsstudier som grundades 1973. Under de följande årtiondena gjorde han en del uppmärksammade inspel i samhällsdebatten, bl.a. om köttransonering och inskränkt privatbilism.

Det behöver knappast påpekas att exemplen som de tog upp på 1970-talet i högsta grad känns daterade i dag. Särskilt som det handlade om att förutspå framtiden. Men just genom denna distans kanske det är möjligt att återvända till den teoretiska kärnan för att se om där finns något som håller. Roland Paulsen gjorde f.ö. något liknande i Arbetssamhället (2010), om jag minns rätt. Men det är också intressant att närma sig de gamla framtidsspekulationerna ur en kristeoretisk vinkel.

Nyss bläddrade jag i Lars Ingelstams bok Teknikpolitik (1978), avsedd att användas i studiecirklar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Särskilt fastnade jag för en passage som utgår från Staffan Burenstam Linder, som utmynnade i en kristeori som förefaller märkligt otidsenlig.

En rad av de tekniska attiraljerna i det moderna samhället erbjuder sig att spara tid åt oss. Och detta är vid första anblicken självklart riktigt: det går mycket snabbare att använda miniräknare än penna och papper, och man kan ta sig från Stockholm till Köpenhamn på en timme med flyg, i stället för på 15 timmar (äldre snälltåg) eller ungefär en vecka (hästskjuts).

Men samtidigt talar vår erfarenhet också i annan riktning. Vi känner oss ha mera bråttom än förr. (Dvs om vi inte är pensionärer eller sjukskrivna. Då har vi sannolikt mindre att göra än någonsin förr i historien.) Beror det på att vi faktiskt också försöker hinna mer – eller är det moderna livet inte så praktiskt och tidsekonomiskt ordnat som en del vill få oss att tro?

Det har gjorts en del studier på senare år, som ger stöd åt den sistnämnda misstanken. I det grundligaste arbetet hittills på området gör Staffan Burenstam Linder sannolikt att knapphet på tid är den faktor som starkast kommer att begränsa eller stoppa den ekonomiska tillväxten i framtiden. Mera exakt är tanken den att visserligen kan den tid som krävs för produktion genom teknisk utveckling sjunka ytterligare. Men konsumtion, användning, vård och möjligen reparation av en allt större varuvolym kommer att lägga beslag på en stor del av den tid som frigjorts. Det kan visas med enkla beräkningar att det är nästan omöjligt att märkbart öka den egentliga fritiden genom höjd produktivitet. Det är likaså helt följdriktigt men ändå paradoxalt att en högavlönad måste arbeta längre för att ha råd att reducera “egenarbetet”. Vi känner alla igen den rastlösa välfärdsmänniskan. “Lättingen” som uppträder i andra versen av Internationalen finns inte mer. De som råder och bestämmer i vår tid är oerhört flitiga personer.

En fortsatt teknisk utveckling som innebär att varuvolymen stiger, kan, om Burenstam Linder har rätt, leda till allmän tidsknapphet, motsättningar i ekonomin och en “tillväxtens dekadensperiod”.

En rätt udda kristeori, inte sant? Och samtidigt så rak! Att människors brist på fritid skulle kunna en gräns för den ekonomiska tillväxten. Finns det någon som hävdar någonting liknande idag? Om teorin är överspelad, vilket den kanske är, återstår att reda ut varför den var felaktig från början, eller vad som har gjort att de tidsekonomiska villkoren skulle ha förändrats historiskt.

11 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 24 March 2015 at 5:49 pm

Intressant!

Kanske lite orelaterat. Men kanske skulle man kunna koppla detta till framgången för smarttelefoner. Den beror inte primärt på “utsträckning” utan på “tid”. Dvs. det “smarta” med “smarttelefonen” är dess utnyttjande av mikrofritid. När vi väntar på bussen, går på toaletten, inte orkar lyssna på vad som sägs på ett möte osv. så har vi egentligen inte fritid: men nästan. Här finns outnyttjade minuter att profitera på!

Den yttersta extrempunkten blir här de så kallade “aktivitetsarmbanden”. De registrerar ju till och med vår sömn! (dvs. de skapar gigantiska värdefulla databaser baserade på våra kroppar, dygnet runt)

#2 PN on 24 March 2015 at 6:49 pm

Den här känslan av knapphet av tid och de ständiga försöken att lösa detta med teknik lever och frodas än i våra dagar. Hur ofta har man inte sett reklam för mjukvara som lovar att göra en “more productive” (givetvis utan att detta konkretiseras)? Se även på så kallad produktivitetsmjukvara (“productivity software”). Internet svämmar fullkomligen över av smarta kalendrar, inboxhanterare, smarta att-göra-listor, shoppinglistor i form av appar, etc, etc. Ibland tänker jag lite fördomsfullt att dessa program används av människor som inte har en aning om vad de vill/ska göra och därför istället ägnar all sin tid åt att ratta och hantera just produktivitetsprogram – en slags bisarr singularitet.

Inbillar mig att knappheten av tid ofta är en chimär som just handlar om att man inte riktigt vet vad man ska/bör göra. Mjukvarutillverkare löser därför helt fel problem. Ett annat exempel på det senare är den ständigt växande floran av programmeringsspråk. Många av dessa lovar att vara just produktiva eftersom man skalat bort “onödig” syntax och har stora standardbibliotek. Inom Pythonkretsar talas det ofta om hur mycket man kan göra på få rader kod – som om det var själva skrivandet av koden som tog mest tid i programmering.

#3 kjell on 25 March 2015 at 7:13 am

…värt att notera;
http://www.dn.se/ledare/kolumner/lars-calmfors-tro-inte-pa-varaktig-stagnation/

#4 avadeaux on 25 March 2015 at 8:08 am

Fritidsaspekten är kanske överspelad, men om vi tar det här att ”vård och möjligen reparation av en allt större varuvolym kommer att lägga beslag på en stor del av den tid som frigjorts” och byter ut ”varuvolym” mot ”programvaruvolym och maskinpark” rimmar det ytterst väl med det här Peak IT som det har börjat pratas om.

Frustrationen i att it-systemen tar allt mer tid istället för att effektivisera har vi ett tag skyllt på ogenomtänkta användbarhetsaspekter (”jävla skitsystem!”), på it-avdelningar som sväller för sin egen skull och verkar se som sin uppgift att förhindra effektivt arbete, eller på missriktade inköpsbeslut, men jag har börjat tänka att grundorsaken kanske inte ligger i inkompetens och ogenomtänkt hantering, utan i genuint svårlösta problem. Inte tekniska problem, de går oftast att angripa effektivt, men problem i hur man implementerar tekniken i organisationer. It-avdelningen har t.ex. inte en lätt uppgift. En grupp människor som, om jag får karikera lite, kanske hamnat där de är därför att de inte var tillräckligt socialt begåvade för att bli programmerare, har inte en lätt uppgift i att anpassa systemen för en användning som de inte kan, eller förväntas, sätta sig helt in i, samtidigt som de måste anpassa sig till direktiv sprungna ur ytterst svag teknikgrundförståelse. Systemen köps in och skapas genom en process som är utformad främst för prispress, i förhandling mellan personer som varken förstår teknik eller enskilda användares situation, och legacy-krav ligger som en tung, seg smet över alltihop.

Den sorts organisation som trots allt har förutsättningar att pressa ut mycket av den effektivisering tekniken utlovar är centraliserade toppar som Google. Med tillräckligt många tillräckligt homogena användare, och med förutsättningen att centralorganisationen inte tar ansvar för någonting, kan man drivan en dynamisk elitteknikorganisation som tillhandahåller tjänster som det faktiskt underlättar att använda. Alltså gör folk som Hillary Clinton och Carl Bilt, de SUNCS-ar, använder gmail istället för departementets e-post, osv. Och informationstekniken drivs allt längre från vår kontroll. Reaktionen borde nog vara strategier för att hantera bristen på kontroll. Att lagstifta kvar den kommer inte att hålla på grund av att ”vård och möjligen reparation av en allt större [program-]varuvolym kommer att lägga beslag på en stor del av den tid som frigjorts”.

#5 rasmus on 25 March 2015 at 10:29 am

Mycket intressanta kopplingar till mjukvara och systemunderhåll! Jag ska fundera vidare på den saken och dess eventuella samband med kostnadssjukan.

#6 S on 25 March 2015 at 9:34 pm

De största fritidsspararna och effektivitetslösningarna är dock högst lågteknologiska: betala folk för att bära hem matkassar till dig och städa ditt hem och tvätta dina kläder.

#7 Olof on 25 March 2015 at 11:08 pm

Jag brukar säga att datorn är den bästa uppfinning man någonsin kommit på som nästan fungerat.

#8 Iggy Drougge on 28 March 2015 at 3:23 am

Det där med “peak IT” var man redan inne och nosade på på 70-talet. http://en.m.wikipedia.org/wiki/Software_crisis

#9 avadeaux on 30 March 2015 at 8:22 am

Iggy: Nja, mjukvarukrisen handlade om svårigheten att producera IT-system, att den gamla synen på ingenjörsverksamhet inte fungerade för att få fram det som marknaden ville ha så snabbt och effektivt som man förväntade sig, vilket man så småningom vande sig vid och slutade kalla kris. Men där mjukvarukrisen handlade om produktionen handlar peak IT om konsumtionen av IT – användningen för att förbättra olika verksamheter –, och hur denna förhöjda digitalisering inte ökar produktiviteten som förväntat, utan snarare minskar den, kanske på grund av någon sorts mättnad där vinsterna vägs upp av anpassnings- och underhållsbehov. Man har kalkylerat med de tidsvinster man skulle kunna få om systemen fungerar perfekt, men inte med hur mycket arbete de suger upp när de inte fungerar som det var tänkt (”fungerar” minst lika mycket en mänskligt och organisatoriskt avseende som tekniskt). Det är åtminstone så jag uppfattar det.

#10 Mangan on 30 March 2015 at 5:04 pm

Ja, när uppdateringscykeln – hela tiden nya versioner, nya plattformar, nya format, nya säkerhetsfixar – kliver in i både hemmaelektronik, bilar och elektronik/datorer/styrsystem på jobbet, så leder det knappast till att den enskilde eller det lilla företaget känner att de tar kommandot över sina prylar. Förr köpte man en tv, en stereo eller en diskmaskin och kunde räkna med att de skulle hålla och göra sitt jobb i tjugo år. Idag är vi snart i ett läge där man förväntas köpa ny tv eller uppgradera den gamla med fyra-fem års mellanrum, där en fjärrkontroll eller en online kundtjänst kan verka som ett förborgat mysterium för många vanliga användare – och där en felaktig konfigurering på tv:n eller datorn plötsligt kan leda till att ljudet försvinner eller webbläsaren kraschar om och om igen. Helt utan några läsbara felmeddelanden.

En del av problematiken handlar, som Avadeaux är inne på, om att den här sortens standardiserade nätverkslösningar, stora programsviter och format passar bäst för formella, centralstyrda organisationer där man kan utbilda folk och dessutom vet vilka ändamål man har bestämt sig för att respektive maskiner eller program ska användas för. I hemmiljö, i skolan eller t ex på resa finns sällan den sortens tydliga resurser, strukturella brandväggar och rutiner för att hantera om datorn eller tv:n plötsligt börjar hicka till utan uppenbar koppling till något man gjort. Det kan räcka med att installera ett hjälpprogram som slår ut preferenserna för något annat program men utan att kunna göra motsvarande jobb själv, så tystnar t ex ljudet. Och kundtjänsten hos de stora dataföretagen är ju ofta inte till någon större hjälp i dessa sammanhang.

Litet cyniskt skulle man kunna säga att varje person som har en internetansluten dator eller mobil också borde ha en backup-dito, för att kunna fortsätta jobba eller komma ut på nätet om den vanliga hänger upp sig eller måste på service. På större företag och på datorservicefirmor är detta ofta inget problem, datorer finns det alltid, men för hemmaanvändaren, studenten, läraren eller småföretagaren kan det vara en helt annan femma. Om datorn går ner och måste på service är du näst intill avstängd på många sätt, både från nätet/samhället och från ditt arkiv av dokument och bilder – och avstängd på obestämd tid.

#11 COPYRIOT | William Baumol är död (men hur många nationalekonomer bryr sig?) on 9 May 2017 at 1:56 pm

[…] K192: Brist på fritid som orsak till ekonomisk kris? Återblick på tillväxtkritiken kring år 198… […]

Kommentera