K191: Lars Hermansson, “Slut”

Katastroferna accelererar, men förvånansvärt mycket förblir som det brukar i Lars Hermanssons roman Slut. Det är samtid, det blir framtid och under tiden kämpar en dåtid med att sortera sig. Ända in i slutet förblir det oklart vad det är som går mot sitt slut. Förståndet eller civilisationen? Kroppen eller planeten? Jag slår ihop boken med en rysning. Detta är storartat.

Berättelsen börjar i tidigt 2000-tal, strax efter tsunamikatastrofen. Eftersom huvudpersonens dotter då är fem år, förstår vi efter hand att vi passerat nuet och rört oss mot 2020-talet. Jordbävningarna blir allt värre men de lätt absurda förklaringar som antyds, helt episodiskt, bekräftar att den geologiska nivån bara är en kuliss. Parallellt med detta skildras ett åldrande: ett långsamt kroppsligt sönderfall som ömsom pareras av vardagliga rutiner, ömsom blåses upp av en hypokondrisk fantasi.

vetskapen om kroppens förfall låg där som en dov oro under vardagslunken, och jag kunde inte bli kvitt tanken att min tid på jorden och historiens slut var synkrona. I stunder av självförminskning tänkte jag att jag var den förste i ett nytt släkte ultranarcissister som inte kunde förstå sin död på annat sätt

På ett plan är det uppenbart att författaren använder sig av två förfallshistorier, planetens och individens, för att fånga den mellannivå som inte verkar lika direktåtkomlig för litterär skildring: kapitalismens kris på det mest grundläggande plan som ständigt störs av konjunkturernas tvära kast. Genom att hänga upp det hela på en personlig livsberättelse förlänas skildringen en rimlig hastighet, samtidigt som dramatiseringen till naturkatastrof tycks som en nödvändig absurditet. Så dubbelbelyses en historiskt forskridande samhällskris ur två motsatta vinklar, uppifrån och nedifrån. Civilisationens ryckiga rörelse mot avcivilisering där det allra mesta förblir vad det har varit. Bara lite tröttare, lite fånigare, lite mindre sammanhängande.

De eskatologiska sekterna blev fler. De gjorde inget väsen av sig, plötsligt var de bara där, ohippa som hembygdsföreningar, och lika svåra att sälja in i media. Ibland inbillade jag mig att jag var ensam om att ha förstått hur många de var. De utgjorde inget återkommande samtalsämne, vad jag kunde märka. En hade kontor i en källarlokal på Bjurholmsplan i närheten av vår bostad. Tiden är ett barn stod det på en enkel lapp på dörren.

Slut går att läsa på flera nivåer samtidigt. På nästa nivå handlar det inte om en krissymptomen i sig, utan om själva omöjligheten att dra en tydlig gräns mellan insida och utsida, mellan erfarenhet och civilisation, mellan kött och ekologi, mellan apokalyptiskt vanvett och nykter pessimism. Det är alltså även en bok om eskatologisk epistemologi. Men också en smärtande undersökning av den samtida manligheten, genom en kristeoretisk lins.
Här ser jag likheter med Henrik Bromanders författarskap, där den strålande debuten Riv alla tempel inleder en romantrilogi om maskulinitet. Karakteristiskt för Bromander är de sylvasst politiska observationerna som sticks in i anekdotiskt miniatyrformat, utan att tillåtas avbryta berättelsen. Samma grepp förekommer, i mer slipad form, hos Lars Hermansson.

Men så finns det ännu en nivå i Slut: den rekursiva. Lars Hermanssons huvudperson heter Lars Hermansson. Båda är författare och läsaren kan nästan luras in i tanken på en självbiografi när berättelsen passerar nuet och löper vidare in i framtiden. Författaren Lars Hermansson skriver om att skriva om framtiden, genom att låta författarkaraktären Lars Hermansson blotta sina skamkänslor över sina egna utkast. Det är genialiskt. Det är fängslande i sin bräcklighet. Och det är dessutom väldigt angeläget som undersökning av krislitteraturens villkor.

Författarkaraktären får tillfälle att skildra sitt skrivandes våndor:

Min berättelse var förstås en extrapolering utifrån den värld jag hade omkring mig. En sönderfallande kapitalism som lappades och lagades med sänkta räntor, nyemissioner och billiga pengar, och som saknade varje övergripande mål utöver den individuella drömmen om lycka. /…/ Pappan är den enda vuxna person i berättelsen som får representera något annat. Det är förstås ett självporträtt, en smula pinsamt antagligen, men berättelsen kom heller aldrig att publiceras.

Romanen rör sig farligt nära en förödande självkritik. Jag märker hur jag själv förundras över att Slut faktiskt håller ända till slutet. Enda förklaringen jag kan hitta ligger just i glidningarna mellan olika nivåer av sönderfall, som aldrig avgörs.
Detta är å ena sidan en tragikomisk berättelse om en kulturman på Södermalm som brottas med sitt eget åldrande; å andra sidan en grotesk fantasi om hur mänskligheten utsätts för bibliska bestraffningar. Det storslagna i denna roman är det som utspelar sig mellan dessa ytterligheter.

Den här bloggposten är ingen recension. Läsvärda recensioner av Slut har däremot skrivits av Anders Johansson (Aftonbladet) och Björn Kohlström (Bernur).

Endast en kommentar ↓

#1 Daniel on 26 March 2015 at 11:54 am

Om man befinner sig i en Kris, finns det då några svar? Eller lösningar? Eller ordinationer? Om “något” befinner sig i en Kris, befinner sig då inte detta “något” då i frågan: “Vad är en Kris?”

“Kris” är frågan “Vad är Kris?”. Kris är ett sträckande, letande, läsande, förkrossande – letande efter svar, lugn, avklarat. Kommer lösningen, då försvinner Krisen.

Men som person och som samhälle är Krisen en fråga: “Vad är Kris, vad är min Kris?” Det är en frågeställning som öppnar, öppnar inför allt det Kusliga som finns som håller frågan: “vad är Kris” ständigt igång.

I ständigt “öppen” fråga(nde) med Krisen, finner vi “Krisen”.

Alltså Krisen är en frågeställning som inte har några klara svar. För det finns inga klara svar när det råder Kris.

Alltså: Vad är Kris?, jo, frågandet Vad Är Kris?!

Krisen kan aldrig fångas, den ligger i det frågande.

Igen. Kris ligger i det brutala frågandet: “Vad Är Kris?”

Kommentera