K190: En tragisk politik?

Tragedin är inte ett tillstånd, skriver Alberto Toscano, utan en form. Ett sätt att greppa och skildra allehanda motsättningar “mellan avsikt och konsekvens, individualitet och system, frihet och nödvändighet”. Med utgångspunkt hos den tidige Lukács skriver Toscano om vad den tragiska formen har förmåga att belysa: att krocken mellan ideal och verklighet (“the ideal and the actual”) är verklig i sig.

I think that tragedy can be seen /…/ as an art and form of crisis, a dramatization of the social and subjective experience of a time when decisions are due but have yet to be rendered, when the balance between emergent, residual and dominant forces is uncertain, when antagonistic times and customs overlap, when /…/ the consequences of actions become more difficult to calculate, and neither an ethics of conviction nor an ethics of responbsibility can hold us in good stead.

Hur väl passar detta ihop med de olika varianterna av “tragisk kristeori“? Här har vi den malthusianska profetian om en ofrånkomlig överbefolkning och resursbrist. Liksom de cykliska idéer om civilisationernas uppgång och fall som vi kan hitta hos Oswald, Spengler, Joseph Tainter och i viss mån David Jonstad.
I vilken mån är dessa kristeorier exempel på vad Toscano kallar “tragisk form”? I vilken mån förutsätter den tragiska formen en “balans” mellan motstridiga krafter? Om någon läsare förstår frågan är jag mycket nyfiken på synpunkter.

In the present conjuncture of theory, tragedy is either dismissed (along with all structures of feeling anchored in the negative) for its denial of an insurgent social creativity, or, obversely, affirmed as an antidote to utopian aspirations. Leftist thought for the most part treats the tragic /…/ as extrinsic, accidental, or it slips into a narrative about finitude and limitation, which is anti-political to the extent that it reifies and renders transcendent the moment of the ethical.

Vi har redan nämnt att det bland samtida vänsterintellektuella förs en lågintensiv diskussion om tragikens politiska potential. Fredric Jameson är skeptisk, medan Terry Eagleton är mer positiv. Ännu ett bidrag kommer från konsthistorikern T.J. Clark i den välskrivna essän “For a left with no future“.

T.J. Clark är vag i sina slutsatser, men hans resonemang pekar i riktning mot att “vänstern” i någon utsträckning bör ersätta sin kritiska teori med en tragisk dito. Framför allt handlar det om att erkänna våldet som en konstant i alla mänskliga samhällen. Förkastandet av kapitalismen kvarstår hos den tragiska vänster som T.J. Clark vill se, men de praktiska planerna på att avskaffa ett produktionssätt tycks falla bort. Vänsterns målsättning bör inte vara ett stats- och klasslöst samhälle, utan någonting mer blygsamt: fred. En sådan hållning är dock inte mindre radikal, enligt T.J. Clark. Tvärtom ser han här en väg att komma bortom den förlamande motsatsställningen mellan reform och revolution.
Alberto Toscano håller inte med; han beskriver Clarks position som “tragic reformist politics of containment”, blind inför de motsägelser som “den tragiska formen” har förmåga att greppa. Nog är det så, men Clarks essä är ändå ett intressant försök att sondera det tragiska historieskrivandets terräng. I skiftet mellan olika nivåer av cyklisk återkomst kan den kompakta pessimismen plötsligt spricka och en ny, försiktig optimism skina fram.

It is difficult to think historically about the present crisis, even in general terms—comparisons with 1929 seem not to help /…/
Maybe the years since 1989 could be likened to the moment after Waterloo in Europe—the moment of Restoration and Holy Alliance, of apparent world-historical immobility (though vigorous reconstellation of the productive forces) in the interim between 1815 and 1848. /…/
Looking with hindsight, we can see that beneath the polished surface of Restoration the elements of a new vision of history were assembling: peculiar mutations of utilitarianism and political economy, the speculations of Saint-Simon, Fourier’s counterfactuals, the intellectual energies of the Young Hegelians. /…/
This is the way Castlereagh’s Europe resembles our own: in its sense that a previous language and set of presuppositions for emancipation have run into the sand, and its realistic uncertainty as to whether the elements of a different language are to be found at all in the general spectacle of frozen politics, ruthless economy and enthusiasm (as always) for the latest dim gadget.

Ty tanken den är vår, ej tankens mål“, säger prins Hamlet. Även om vi alla tänker fritt, leder tankarna vidare i riktningar som står bortom vår kontroll. Människorna skapar historia, men under främmande omständigheter, skriver Marx (1852). “Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.”

Sin definition av det tragiska hämtar T.J. Clark från A.C. Bradleys Shakespearean Tragedy (1904), ur vilken han citerar:

The tragic world is a world of action, and action is the translation of thought into reality. We see men and women confidently attempting it. They strike into the existing order of things in pursuance of their ideas. But what they achieve is not what they intended; it is terribly unlike it. They understand nothing, we say to ourselves, of the world on which they operate. They fight blindly in the dark, and the power that works through them makes them the instrument of a design that is not theirs. They act freely, and yet their action binds them hand and foot. And it makes no difference whether they meant well or ill.

Poängen med en tragisk historieskrivning är, enligt T.J. Clark, att den kan skildra kaotiska förhållanden utan att hänföra kaoset till en underliggande orsak. Att kunna skildra det korta nittonhundratalet (1914–1989) som en enda katastrof, utan att ge form åt katastrofen. Samma sak med vår egen kristid. En sådan nivå av tragik finner vi inte hos de tragiska kristeorier som i malthusiansk anda vill finna alla krisers yttersta orsak i biologiska eller geologiska begränsningar. Men framför allt står den tragiska formlösheten i diametral motsats till t.ex. den värdekritiska kristeorin som söker just efter en grundläggande logik, den form (varuformen) vars kris kommer till olika uttryck.

Samtidigt finns en passage i T.J. Clarks essä som hamnar mycket nära Robert Kurz. Båda söker nämligen “ekonomins” ursprung i kriget, om än vid olika historiska epoker. T.J. Clark hänvisar till antikhistorikern Jean-Pierre Vernant, som såg en koppling mellan hopliternas sätt att strida i falangformation (från år 800 fvt) och den allmänna utbredningen av siffror i de grekiska statsstaterna. (Här finns en uppenbar parallell till hur Alfred Sohn-Rethel ser ett orsakssamband från det första bruket av mynt i Lydien (600-talet fvt) till naturfilosofins uppkomst i Jonien (500 fvt).
Robert Kurz vände sig mot sådana försök, då han menade att “ekonomin” i strikt mening är ett modernt fenomen som uppstått med krutkriget. (Här lutade han sig bl.a. på Werner Sombart, Geoffrey Parker och Jacques Le Goff.)

En kritisk teori förutsätter ingenting evigt, men erkänner historiens tyngd. En tragisk teori, däremot, förutsätter att det tyngsta är evigt och finner där en grund att utgå från. Enligt T.J. Clark har

Från vänsterhåll finns ett mostånd mot att erkänna “människans benäghet till våld”, skriver T.J. Clark, som bestrider att denna tragiska tanke måste utmynna i en konservativ politik. Han försöker vända på steken: i vad består den konservativa högerns största dygd? I den skeptiska synen på människans möjligheter, som leder till ett ointresse för utopier, “abstention from futurity”. Men någon sådan konservatism finns knappast längre i vår tids politiska höger, menar T.J. Clark:

Does the right still possess these strengths? I think not. It dare not propose a view of human nature any longer /…/
slowly, inexorably, it too has given in to the great modern instruction not to be backward-looking. The right has vacated the places, or tonalities, that previously allowed it—to the left’s shame—to monopolize the real description and critique of modernity, and find language for the proximity of nothing. The left has no option but to try to take the empty seats.

Pessimism of the intellect, optimism of the will? Not any more: because optimism is now a political tonality indissociable from the promises of consumption. ‘Future’ exists only in the stock-exchange plural. Hope is no longer given us for the sake of the hopeless: it has mutated into an endless political and economic Micawberism.

The tragic key makes many things possible and impossible. But perhaps what is central for the left is that tragedy does not expect something—something transfiguring—to turn up. The modern infantilization of politics goes along with, and perhaps depends on, a constant orientation of politics towards the future.

/…/

There will be no future, I am saying finally, without war, poverty, Malthusian panic, tyranny, cruelty, classes, dead time, and all the ills the flesh is heir to, because there will be no future; only a present /…/ And this is a recipe for politics, not quietism—a left that can look the world in the face.

“Freden kommer aldrig att inträffa.” Detta är något som den tragiska vänsterpolitiken måste erkänna, menar T.J. Clark. Men det innebär inget bejakande av kriget. Tvärtom, i stället blir vänsterns överordnade mål just att “begränsa kriget omfattning och konsekvenser, samt att /…/ försöka bända loss aggressiviteten och territorialiteten från dess nationalstatliga form”.

Gör dessa idéer oss klokare? Jag är tveksam. Kommer detta rotande i tragiska idétraditioner att bidra till en bättre förståelse av vad som kännetecknar tragiska kristeorier? Kanske. Återstår att se, vi är inte helt klara än.

Och var kommer Leopardi och Timpanaro in i bilden? Paolo Virno sammanfattar Timpanaros position på ett intressant sätt:

as Timpanaro said: if you want to dissolve human biology in social relations, when biology is not thematised as an invariant, when it is enclosed in the changing nature of social regimes, then it reemerges as a religious call. If you don’t deal with what’s metahistorical, you kick it out of the door and it comes back from the window in the guise of spiritualism. It is impossible to dissolve this biological moment into history.

Spåret lades ut av Mårten som postade en kommentar om Timpanaro och tanken på “en livets ontologi given av evolutionens hastighet.” Alltså en garanti för att “köttet” aldrig helt kan underkastas “produktionsformernas tid”.

4 kommentarer ↓

#1 Monki on 21 March 2015 at 12:55 am

Extremt långsökt men det får mig att föreställa mig Trafikverkets nollvision som en tragisk nollvision. Den erkänner oundvikligheten av olyckor i ett komplext system som trafiksystemet men sätter som sin uppgift till att begränsa olyckorna till sådana som inte har dödlig utkomst. Råkar ha den i tankarna av andra anledningar, därav associationen, men jag ser en viss relation till systemteorier kring resiliens exempelvis inom tekniska system som inte syftar till att förhindra att brister och avbrott uppstår (detta är tragiskt nog oundvikligt) men söker hindra dess inverkan och spridning (så kallade “cascading failures”). Denna skiljer sig då mot en slags utopisk systemteori som föreställer sig homeostasis, stabilitet, och överblickbarhet.

#2 Monki on 21 March 2015 at 12:56 am

(Eller så är sent och jag kopplade Trafikverket/Tragikverket…)

#3 Andy on 22 March 2015 at 10:15 am

Någon kommentar till årets musikexportpris? Som verkar ha utökats dessutom snarare än att gå mot en nedläggning!

“Årets hedersomnämnande går till ett banbrytande företag som markant förändrat vårt sätt att konsumera musik. Deras tjänst har initierat en utveckling som spritt sig över hela världen och som ger hopp till en bransch som under många år varit i kris.”

#4 Ankien on 22 March 2015 at 2:11 pm

http://www.dn.se/debatt/den-postmoderna-sanningsrelativismen-leder-oss-ner-i-en-antiintellektuell-avgrund/

Nyligen kunde vi läsa i Dagens Nyheter (26/2) om en elev som på en SFI-kurs i Helsingborgsskolan hade förnekat Förintelsen och påstått att den var ett påhitt och en judisk konspiration. Läraren reagerade och upplyste eleven om att resonemanget var nonsens. Läraren fick en reprimand […]

Kommentera