K189: Mikkel Bolts krisbok

Det är först i det brinnande huset som det grundläggande arkitektoniska problemet blir synligt.

Giorgio Agamben

Citatet inleder en tjusig liten bok vid namn Krise til opstand. Noter om det iganværende sammanbrud (2013). Den handlar om förloppet från 2008 års finanskrasch till 2011 års protestvåg och författaren Mikkel Bolt förklarar sitt syfte som att utläsa “den samhälleliga totalprocessen” (Adorno) genom en “konkret analys av en konkret situation”. Perspektivet är “en skønsom blandning av situationism, värdekritik och cultural studies”.


Även om Mikkel Bolt är akademiskt verksam som lektor i konstvetenskap vid Köpenhamns universitet, klargör han att Krise til opstand inte är en akademisk skrift. Att ta sikte rakt på “totalprocessen” är knappast möjligt inom de akademiska ramarna, “eftersom universitetet idag består av åtskilda specialiserade forskningsfält som sällan är i stånd att analysera större sociala sammanhang”, särskilt inte efter “30 år av postmodernism”.

Just i detta inlägg tar jag bara upp bokens inledning. Där ryms flera resonemang som ligger nära sådant som tidigare tagits upp i krisserien på Copyriot. Exempelvis om varför det är problematiskt att tala om krisen i singularis: “det frammanar bilden av ett tillfälligt undantag”. Som om vi verkligen kunde se “ljuset i tunneln” och vara säkra på att det inte var historiens tåg, i full fart att köra över oss. (Ursäkta den märkliga metaforen, jag kunde inte låta bli.)

Implicit i denna retoriken är en föreställning om att vi befinner oss i ett slags parentes, att alltsammans gick bra innan krisen, att vi bara behöver justera några småsaker för att vända tillbaka och så kommer allt att bli mer eller mindre som förr. De konservativa implikationerna är självfallet tydliga och ännu bättre blir det när vi får höra att vi icke desto mindre är nödgade att spänna åt livremmen, att vi på grund av krisen måste skära ned i diverse offentliga budgetar och privatisera lite mera. /…/ Helvetet är lös, men om vi agerar ekonomiskt ansvarigt så kommer vi ut ur krisen med skinnet kvar på näsa. Därför är det på sätt och vis bättre att tala om kriser i flertal. Vi konfronteras bland annat av en finanskris, en ekonomisk kris, en politisk kris, en energikris och en klimatkris. Men dessa kriser överlappar inte bara med varandra, de är inte bara intimt förbundna, utan de beror alla på grundläggande motsättningar i den kapitalistiska ekonomin. Det är krisen som ett sammanhängande komplex, som måste analyseras.

Oavsett vilken “kris” som vi väljer att zooma in på, visar sig läget vara långt värre än vad som framkommer i nyhetsrapporteringen. Och dess rötter sträcker sig längre tillbaka, åtminstone till 1970-talet. Västerlandets avindustrialisering och Sydostasiens industralisering är delar i samma krisprocess som den växande skuldsättningen på alla nivåer och den tilltagande rovdriften på alla ekosystem.

Mikkel Bolt antyder i sitt förord ett eklektiskt bruk av marxianska kristeorier. Han hänvisar till citatet om kapitalet som “processerande motsättning”, i linje med den värdekritiska teorin. Men snarare än att resonera i termer av värdesubstans uppehåller han sig mer vid frågan om “profitkvotens fallande tendens“.
Framför allt tycks han influerad av Robert Brenner i sin tolkning av nyliberalismen som “en lång nödlandning” från 1970-talets kris. Nyliberalismen är här namnet på en krisregim som bygger på en växande skuldsättning, en växande strukturell arbetslöshet samt en prekarisering av alla levnadsvillkor.

Analyser som kretsar kring profitkvoten antyder i allmänhet att det är möjligt för kapitalet att expandera på nytt, men att priset är enormt och höjs för varje kris. Enda sättet att höja profitkvoten är nämligen, utifrån detta synsätt, att iscensätta en enorm kapitalförstörelse, vilket torde kräva ett världskrig. Samtidigt måste en “ny hegemon” ta över den globala ledarrollen efter USA, fast det saknas en given kandidat. “Resultatet kan mycket väl bli ett kaos à la 1930-talet“, skriver Mikkel Bolt.

Samtidigt framstår boken i vissa avseenden som ganska optimistisk, skriven som den är mot omedelbar bakgrund av protestvågen 2011 (och utan diskussioner om Syrien eller Ukraina).

Mikkel Bolt hänvisar till hur 2011 års protestvåg, främst i Spanien och Grekland (men även i övriga Sydeuropa), inte bara vände sig mot den nedskärningspolitiken som dikterats från ECB och Tyskland. De “förhöll sig även kritiskt till den parlamentariska demokratin i sin nuvarande form”. Med inspiration från Kairo ockuperades centrala torg och förvandlades till ett slags politiska laboratorier där rörelserna prövade alternativa sätt att fatta gemensamma beslut. En praktik som snart spred sig över Atlanten till USA där Occupy-rörelsen exploderade hösten 2011.

Medan protesterna i Europa och USA i första hand är defensiva – det handlar om att slippa nedskärningar, det handlar om att slippa förlora sitt jobb oavsett hur dåligt det är – så är de offensiva i andra världsdelar. I Sydostasien och Kina har det således skett en våldsam ökning av antalet strejker och protester på senare år. Den enorma massan av arbetare som producerar många av de globalt cirkulerande varorna har börjat kräva högre lön och bättre arbetsförhållanden.

Den dominerande tolkningen i Västvärlden har varit att protesterna, såväl i Nordafrika som i Kina, är lokala protester mot korrupta tyranner. Det gäller i stället att se hur den globala krisen innebär en potentiell förening av de olika protesterna. I frånvaron av en sådan solidaritet har “de kontrarevolutionära krafterna” lyckats “låsa in revolutionärerna i tillfälliga och lokala lösningar”. När alla andra sviker, är det i Mellanöstern ofta bara moskéerna som återstår.

Ett teoretiskt påstående i bokens inledning framstår som centralt:

Protesterna visar att en kris alltid också är en “subjektiv” historisk process, i vilken de “normala” ekonomiska och politiska ramverken faller isär och öppnar för alternativa perspektiv och subjektiv agens.

Så vad menas med “subjektiv agens”? Personligen kan jag ha svårt för det akademiska talet om “agenter” och “agens”. Men om vi väljer att läsa det vardagsspråkligt – blir då inte formuleringen ganska avslöjande? En agent är ju då alltid agent för någon annan; för en stat eller ett kapital.

Tankarna går till den radikala subjektkritik som presenterades i senaste numret av Kris & Kritik. Robert Kurz skriver i Negativ ontologi:

Alltsedan upplysningen används inom de moderna samhällsteorierna begreppen individ och subjekt i stor utsträckning som synonymer. /…/
I själva verket är subjektet inget annat än den form som det moderna värdeförhållandet påtvingar individen (och det tillerkänner samtidigt såsom avspaltningsförhållande bara delvis och villkorligt kvinnorna denna subjektform). Subjektet är helt enkelt den medvetna (individuella som institutionella) bäraren av värdeförmeringens subjektlösa rörelse.
Ändå uppgår den reella individen inte heller under modern tid fullständigt i sin tvingande samhälleliga fetischform.
/…/
Radikal kritik innebär då inte att exempelvis försöka mobilisera subjektet (eller ett förutbestämt subjekt-objekt) mot den förslavande objektiveringen, utan snarare att genom ”glappet” i de verkliga individerna låta en ”organiserad individualitet”, i vilken dessa individer blir medvetna om sitt eget icke-uppgående [Nicht-Aufgehen] i fetischformerna, komma till sin rätt mot den moderna formkonstitutionens påtryckande subjekt-objekt-förhållande.

Förvisso har Mikkel Bolt andra syften med sin bok än att gå till djupet med innebörden i begrepp som “subjektivitet”. Men ingen kristeori kommer undan frågan, men mot bakgrund av utvecklingen efter 2011 – dels katastrofen i Syren och Libyen, dels den parlamentariska kanaliseringen av protesterna i Grekland och Spanien – finns det nog skäl att återvända till frågan om subjektet, på ett konkret plan. Vilken slags “öppning” är det som faktiskt sker i krisen/kriserna?

Det här inlägget kretsade alltså bara kring inledningen till Krise til opstand. Uppföljningar kommer.

Endast en kommentar ↓

#1 COPYRIOT | Gæld on 19 March 2015 at 11:52 pm

[…] ← K189: Mikkel Bolts krisbok […]

Kommentera