K188: Terry Eagleton om det tragiska tänkandet

Vari består “det tragiska” i det vi kallar “tragisk kristeori”? Undersökningen fortsätter med några läsningar.

Terry Eagleton, marxist och litteraturvetare, har skrivit en bok om det tragiska som idé, som inleds med några avgränsningar:

Tragedy is an unfashionable subject these days, which is one good reason for writing about it. It smacks of virile warriors and immolated virgins, cosmic fatality and stoical acquiescence. /…/ An aristocrat among art forms, its tone is too solemn and portentous for a streetwise, sceptical culture. /…/ For some feminists, tragic art is too enamoured of sacrifice, false heroics and a very male nobility of spirit, a king of high-brow version of ripping yarns for boys. For leftists in general, it has han unsavoury aura of gods, myths and blood cults, metaphysical guilt and inexorable destiny.

Denna spenglerdoftande nidbild av det tragiska ifrågasätts av Terry Eagleton. Han menar att tragedin som litterär genre inte kan reduceras till att handla om resignation inför ett ofrånkomligt öde. Tragedin handlar däremot om sådant som är har oföränderlig eller ontologisk karaktär; i någon mening verkar han tänka den tragiska dimensionen ett alternativ till, eller en bortre gräns för, allt historicerande. (Jag läser detta som en replik på Fredric Jamesons dictum “always historicize!”)

To historicize is indeed vital; but there is in vogue today a brand of left-historicism which seems more indebted to capitalist ideology than to socialist theory. In a world of short-term contracts, just-in-time deliveries, ceaseless downsizings and remodellings, overnight shifts of fashion and capital investment, multiple careers and multipurpose production, such theorists seem to imagine, astonishly, that the main enemy is the naturalized, static and unchanging.

Alltså ser Eagleton i det tragiska en fast grund för radikal kritik att utgå från. Han påpekar att både “det dynamiska” och “det statiska” rymmer önskvärda och icke-önskvärda sidor. Problemet med kapitalismen är i varje fall inte att den skulle sakna dynamik. Revolutionen är ingen acceleration, utan snarare en nödbroms, som Walter Benjamin påpekade vid något tillfälle. Detta framstår som en filosofisk antites till den s.k. accelerationismen. Men som Benjamin Noys nyligen har påpekat, måste Walter Benjamin-citatet läsas i sitt sammanhang:

This was the critique of German Social Democracy, especially in Thesis XI of ‘On the Concept of History‘, where Benjamin chided it for ‘moving with the current’. The conformity of Social Democracy to the ideology of progress and acceleration, and not least technological progress, meant that it was unable to grasp the dynamic of fascism and unable to critique capitalism effectively.
/…/
If we return to Benjamin’s work we can see that it is closely engaged with questions of acceleration and production, especially in his dialogue with Bertolt Brecht. /…/ – the Brecht/Benjamin debate resonates in our moment. /…/
A key statement is Brecht’s poem ‘The Proletariat Wasn’t Born in a White Vest’ [Das Proletariat ist nicht in einer weissen Weste geboren] (1934). /…/ Alain Badiou argues that Brecht’s poem is founded on the ‘essential thematic [that] the new can only come about as the seizure of a ruin. Novelty will only take place on the basis of a fully accomplished destruction’. /…/
Brecht is suggesting the re-use of the ruins of capitalism, and this can take provocative forms.

Ruinerna är såklart ju själva symbolen för den romantiska tragiken och Benjamins skrev också en avhandling om sorgespelet i 1800-talets Tyskland. Men nu måste vi spola tillbaka, förbi de fyra B:na Badiou, Brecht, Benjamin och Benjamin.

Terry Eagleton kritiserar den postmoderna “vänsterhistoricismen” för att vara fixerad vid det allra kortaste tidsperspektivet. Historien bör i stället begripas i termer av flera olika strata av hastigheter, ungefär som hos Fernand Braudel och andra Analles-historiker. (Det påminner mig om när jag försökte bena ut “tre kritiska nivåer ur boken Framtiden.)

If there is the speedy temporality of the ‘conjuncture’, there is also the longue durée of a mode of production, which sometimes seems to shift to more perceptility than the planet itself, and somewhere in between the two the medium-range time of, say, the political state. /…/ But there is also much in the human record which does not change, or which alters only very gradually, which is one reason why radical politics are in business. Most of any present is made up of the past. History, as [Francis] Mulhern insists, is for the most part continuity.
/…/
a genuine materialism, as opposed to an historicist relativism or idealism, is also attentive to those aspects of our existence which are permanent structures of our species-being. It is concerned with the creaturely, ecological dimensions of our existence, not only with cultural value and historical agency. And among these is the reality of suffering.

Stora delar av vänstern är rädda för att tänka i termer av det transhistoriska, eftersom de tror att det enda alternativet till historisk förändring skulle bestå i tidlösa essenser. Men skillnaden mellan förändring och permanens är inte liktydig med skillnaden mellan kultur och natur, skriver Terry Eagleton.

But the truth is that there are things which cannot be changed, as well as some which a re highly unlikely to change, and in some cases this is a matter to celebrate rather than lament. /…/
As the Italian philosopher Sebastiano Timpanaro points out, phenomena such as love, ageing, disease, fear of one’s own death and sorrow for the death of others, the brevity and frailty of human existence, the contrast between the weakness of humanity and the apparent infinity of the cosmos: these are recurrent features of human cultures, however variously they may be represented. However left-historicism may suspect that universals are governing-class conspiracies, the fact is that we die anyway.

Efter att ha läst dessa citat, förvånar det knappast att Terry Eagleton har influerat svenska tänkare som Ola Sigurdson och Nina Björk. Inte heller är det förvånande att Magnus Linton är mindre förtjust över den katolskt färgade marxismen. Linton sammanfattar Eagletons budskap: “Vänsters uppdrag är att trösta. Inte tänka. Samla, dunka rygg, omfamna, gå till kyrkan.

I am interested in this book in how some tragic art highlights what is perishable, constricted, fragile and slow-moving about us, as a rebuke to culturalist or historicist hubris. It stresses how we are acted upon rather than robustly enterprising, as well as what meagre space for manoeuvre we often have available. /…/ Only by grasping our constraints can we act constructively.

Tragedin förutsätter att det finns värderingar. Att det finns en skillnad mellan det stora och det lilla. På 1600-talet skrev Pascal: “Människans storhet kommer av att hon vet sig vara eländig; ett träd känner inte till sitt eget elände.” Två negationer resulterar i något positivt. Dysterheten dubbleras när den blir självmedveten, vilket eventuellt pekar ut en väg ur dysterheten.

Tragiken ska inte blandas samman med romantik. För i den romantiska epokens litteratur dominerar ett synsätt där olyckan skylls på förtryckande krafter, snarare än det tragiska kontemplerandet av subjektets inneboende brister.
Inte heller ska modernismen missförstås som en motsats till allt tragiskt, skriver Eagleton. För t.ex. Joyce och Beckett är all förändring i grunden en variation av samma gamla former:

History loses its sense of direction, giving way to the cyclical, the synchronic, the epiphany of eternity, the deep grammar of all cultures, the eternal now of the unconscious, the primitive energies at the root of all life-forms, the moment in and out of time, the still point of the turning worlkd, the collapse of the novelistic narrative.
/…/
It is a mistake to suppose that all grand narratives are forever striving onwards and upwards. Though modernity recounts several such tales, they do not exhaust its narrative repertoire. There are also stories to be told of deadlock, contradiction, self-undoing, which represent the dark underside of the fables of progress.

Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen (1929) vilar på en utpräglad tragisk syn på människan, låst i konflikten mellan konstruktiva och destruktiva krafter. Psykoanalysens insikt: “att begäret är vardagslivets tragedi”.

Det finns även en tragisk tolkning av motsatsförhållandet mellan teori och praktik, eller mellan det rena och det praktiska förnuftet. Medan kritisk teori kan syfta mot ett upphävande av dessa motsatser, menar den tragiska teorin att de utgör en ofrånkomlig klyvning i subjektet. Alltså var Immanuel Kant en tragisk filosof, menade Lucien Goldmann. Men enligt Terry Eagleton är det nog mer rimligt att se Kants filosofi som ett försök att bygga barriärer mot det tragiska. “The point is to forego metaphysical extravaganzas, moderate your passions, avoid hubris, know yourself and your limits, cultivate reason and restraint. /…/ It is an ancient remedy for tragedy: don’t overdo it and you won’t come a cropper.”

Här finns paralleller i de ekonomiska tänkandet kring kriser, där vi har många exempel på hur tragiska idéer om krisens ofrånkomlighet blir “tämjda” och införlivade som ett cykliskt bihang till konventionell nationalekonomi.

Se även läsanteckningarna kring Fredric Jameson, en annan litteraturvetarmarxist som delvis går i polemik med Terry Eagleton just i frågan om det tragiska.

8 kommentarer ↓

#1 Daniel on 16 March 2015 at 6:55 pm

En verkligt snabb skiss bara. –

Intressant att tänka den “tragiska människan” och “människan i kris”. (Och hur dom kan bli varandra eller något eller mötas i mitten eller någon-annan-stans.)

Den tragiska människan väntar kanske på krisen, vet att hen ska dö, vet att jorden och allt kommer att kollapsa. Vet om IS, vet om klimatkris. Men hen gör det kanske med melankoli, gör det kanske med ett tragiskt, uppgivet leende? Hen finner kanske en sorts njutning i det tragiska tänkandet, det fatala. Kanske Baudelaire, kanske Schopenhauer? Kanske Håkan Hellström/Mazzy Star?

Människan i kris reagerar kanske på allt ”hemskt” ovan med just kris? Allt skapar ångest, oro, skräck. Det finns ingen njutning i krisen. Inget som smakar ”bittersweet”. Smärtan är här, nu. Det finns ingen väg tillbaka. Krisen måste lösas. Det eller undergång. Kanske Nietzsche i hans sista produktiva år? Kanske Kurtz i Mörkrets hjärta/Apocalypse Now? Kanske Marilyn Monroe/Kurt Cobain? Kanske Cioran?

Gråskalor.

Väldigt förenklat. Men ändå. :)

#2 kjell on 16 March 2015 at 7:53 pm

… här kommer mer, en tolkning av en apokalyptisk text.
https://www.youtube.com/watch?v=1DBewzgXgYk

#3 Daniel on 16 March 2015 at 8:42 pm

Tänkte bara om vad jag skrev ovan: Apollon den tragiska människan? Dionysos människan i kris? Hm. :)

#4 Mårten on 17 March 2015 at 11:04 am

Aldrig läst Eagleton men hardcore materialisten Timpanaro har jag läst, helt klart en av 1900-talets mest underskattade och egensinniga marxister. Om nu Eagleton är påverkad av Timpanaro känns Lintons kritik rätt enfaldig, inget nytt med det iofs. Poängen med Timpanaros materialism och vändning till Leopardi – T var som bekant filolog på sin fritid och arbetade främst med Leopardis texter – var att ge arbetarrörelsen en möjlighet att överskrida Korsch’, Lukacs’ och hela Frankfurtskolans teologiserande/filosoferande utan att hamna hos Althusser. Timpanaro öppnar en väg bortom de flesta riktningar inom vänstern i dag, speciellt pga kritiken av Freud, inte konstigt att han förblivit en outsider. Att upptäcka gränserna för historicismen i en materialism som så att säga har sin egen hastighet handlade emellertid för Timpanaro aldrig om någon form av pessimism eller besvikelse över vår ändlighet. Sinnligheten var för Timpanaro precis som för Feuerbach en upptäckt av en ren djurisk lycka (föda, sexualitet, lättja) – och kanske är denna glädje inför livet varför både Feuerbach och Timpanaro varit viktiga för teologer som ju i princip inte borde bry sig mer om döden än som en fiende att besegra, dvs som ett problem att upphäva eller i alla fall lösa/förstå (Franciskus skrev om
döden som en liten skapelse bland alla andra och utan Feuerbach hade vi varken haft Marx, Rosenzweig, Barth eller Ehrenberg.) Timpanaro har vederlagt bilden av Leopardi som en tragiker i Nietzsches eller Ekelunds anda. Det tragiska i livet – att vi ska dö osv – blir ju ett problem först i och med möjligheten att värdera tillvaron oavhängigt en frälsningsplan, kanske i själva verket först i och med kantianismens kritik och hegelianismens historicism – och förstås med ateismens grand old men Schopenhauer och Nietszche – som jag får för mig att Eagleton slår mot i citaten. Oviljan att återgå till en teori om försynen leder därför antagligen “teologen” Eagleton till Timpanaro som en som tänker det skapades fakticitet och materialitet som en gräns för den samhälleliga tiden, eller i alla fall som en komplikation för den, skulle man därför inte kunna se gränsen för historien i det “kött” som aldrig tillfullo subsumeras av produktionsformernas tid? (Men väl hotas och påverkas av den: lönearbetet som antropologisk revolution.) Det kött som exempelvis Jappe tycks gripa efter i slutet av sin kritik av Kurz’ uppgörelse med upplysningen: och vad är resultatet av ett sådant filosofiskt grepp, tänkt till sitt slut, om inte en livets ontologi given av evolutionens hastighet. En ontologi som i någon
mån måste vara icke-identisk med historien fattad som homo sapiens cykler av statsbildningar, som förstås tränger in i livet och politiserar det men väl aldrig blir identiskt med dess utveckling. Särskilt mycket tröst borde väl därför inte en sådan som Eagleton ge men väl möjligheten att tänka det som Lintons postmoderna husgudar ser som en omöjlighet – nämligen någon sorts seger över döden, eller åtminstone en plats i tiden för att njuta av det i tiden som arbetar med en annan hastighet än historiens liv. Här visar sig kanske närheten – och skillnaden paradoxalt nog – mellan teologisk och rent materialistisk spekulation: kött och allt biologiskt och geologiskt liv som historiens komplikation, och Jappe med sin kritik av bioteknik osv tycks paradoxalt nog förstå denna komplikation för historien som en sorts utsida, en insikt att döden är en sinnlighet värd att bevara som en plats för kritik gentemot det helautomatiserade samhället. Det som producerar en tragik värd att beklaga för en sådan som Jappe, eller Debord, är trots allt historien, då den i dag hotar livets sinnlighet och materialitet. Den gamle Adam måste ut ur sig själv, ut ur sin historia, för att kunna räddas.

#5 rasmus on 17 March 2015 at 12:05 pm

Tack för den kommentaren, Mårten! Så mycket att smälta.

#6 Jonas A Schwarz on 17 March 2015 at 3:38 pm

Och jag tar tillfället att flika in att en av mina essäer om digitala mediepirater (under publikation; de akademiska kvarnarna mal långsamt) rör just både tragik och “piratfrågan”; en av de saker som länge intresserat mig är hur hjälteideal och karismatisk auktoritet s.a.s. “smyger sig in” även i den påstått “ickehierarkiska” sfär som p2p utgör. I essän argumenterar jag att vi bl.a. kan läsa The Pirate Bay som en form av heroisk aktör av det tragiska slaget. Här blir den engelske viktorianske tänkaren John Ruskin (protestant, nygotiker, moralist – “föga kreativ” tycker givetvis Eagleton) aktuell, då Ruskin understryker just självuppoffringen som en dygd. I min essä menar jag dock att denna dygdemoral i en p2p-miljö givetvis samtidigt riktar sig i flera riktningar; det finns en sorts “ära” även bland de devota piratförespråkare som skyndar sig att urskulda (ibland även upphöja) den tragiske aktören som står i blickfånget.

Ditt blogginlägg fick mig att inse hur intressant det blir att försöka tänka katolskt i frågan i stället!

Protestantiska länder såsom Storbritannien och (arguably, i ännu högre grad, Sverige) präglas fortfarande av en välbekant form av ingenjörsmässig utilitarism som inte minst står att återfinna i hela den maskuliniserade tekniksektorn, från illegitimt (TPB) till legitimt (Spotify). Klart blir att vi parallellt med detta bör ställa oss frågan hur det idéhistoriska arvet ser ut även avseende skammoral kontra skuldmoral.

En pervers tolkning jag själv gjorde av dagens nyhet, till exempel, om hur upphovsrättsmaximalisterna på senare tid trissat upp sina förföljelser och utpressning mot “illegala uppladdare” är att färre “vanliga människor” i dag tycks ta parti för dessa uppladdare, helt enkelt troligen på grund av spotifismens påtagliga framgång som överideologi i Norden. Visst, dessa uppladdare ses troligen i någon mening som upprorsmakare och utmanare av den korporativistiska ordningen, men för en medborgare som aldrig riktigt sett den piratideologiska kopplingen mellan fildelning och större medborgerliga frågor och som dessutom förblivit helt stöpt i den statsindividualism som förhärskar i Sverige idag, lär det samtidigt framstå som något löjeväckande att dessa människor valt att riskera sitt eget ekonomiska uppehälle för just fildelning (inte minst om en ser till valet av filmer – ”Beck – Levande begravd”! “The Stig Helmer Story”! “Rallybrudar”!)

Därutöver är jag rädd att den starka teknikprogressivistiska ingenjörsideologin (som ju är nästan, men bara nästan, lika mainstream som statsindividualismen) dessutom trumfar de sympatier som många hyser för den “lille medborgaren” mot “Big Industry” – helt enkelt eftersom BitTorrent (och, ännu mer, Direct Connect!) numer ses som oåterkalleligt passé i jämförelse med den nya, skinande, friktionsfria värld som streamingen erbjuder.

Det perversa ligger här således i tanken på att många medborgare i det tysta skulle skambelägga inte de samvetslösa advokaterna utan snarare “de illegala uppladdarna” – då sådana anses ack så efterblivna i kölvattnet av spotifismens segerrusiga framfart.

#7 kjell on 18 March 2015 at 5:28 pm

Jonas A Schwarz ; Tack för din text, den belyser den “ångest” son jag tror många av oss bär på i de här frågorna.

#8 COPYRIOT | K190: En tragisk politik? on 20 March 2015 at 1:11 pm

[…] K188: Terry Eagleton om det tragiska tänkandet […]

Kommentera