K186: Bidrag till pessimismens idéhistoria. Om tillväxtkritik och befolkningspolitik

Har just läst två vetenskapliga uppsatser som tillsammans ger en bra bild av två motsatta sätt att se på naturens resurser och tillväxtens framtid, en “pessimism” och en “optimism”. Det handlar om hur dessa motpoler har vuxit fram under de senaste seklerna, hur de har speglat varandra och inte minst hur de båda går att analysera som centrala moment i den liberala ideologin eller styrningskonsten.

Pessimismen i fråga är den malthusianska traditionen, med 1798 som startpunkt. Den diskuteras av Mitchell Dean i “The Malthus Effect: population and the liberal government of life“, alldeles nypublicerad i Economy & Society (akademiskt inlåst).

Dess optimistiska motpol associeras ofta med idén om “ymnighetshornet”, cornucopia och kan därför kallas för “cornucopianism“. Det rör sig knappast om en enhetlig idétradition, men ett försök att finna de längre linjerna görs av Fredrik Albritton Jonsson i “The origins of Cornucopianism: A preliminary genealogy“. Den publicerades förra året i det allra första numret av Critical Historical Studies (en Chicago-tidskrift startad på initiativ av bl.a. Moishe Postone) men kan även hittas här.

Nu tänkte jag mest sammanfatta de två uppsatserna, en i taget, med smärre utvikningar, för att se vad som händer i mötet.

The Malthus Effect

Vi ska inte gå in i detalj på T.R. Malthus teser från 1798, som senare har influerat allt från feminister som slåss för rätten till preventivmedel, till nationalister som slåss mot invandring. Malthusianska idéer har utövat ett enorm inflytande över social- och biståndspolitik och inte minst i miljörörelsen under det senaste halvseklet, där vi nu ska börja.

År 1968 utgav biologen Paul Ehrlich den bästsäljande boken The Population Bomb, som drev tesen att “överbefolkning” är orsaken till snart sagt alla sociala, ekonomiska och ekologiska problem. Ingen befolkningstillväxt är hållbar i det långa perspektivet, menade Ehrlich och liknade jordens växande befolkning vid en “cancer” som måste “avlägsnas” för att undvika en global ekologisk katastrof.
(Paul Ehrlich och hans fru Anna, som var okrediterad medförfattare till boken, står fast vid dessa idéer. År 2009 förklarade de att bokens enda fel var att den var “alltför optimistisk” i sin prognos inför framtiden.)
Samma år publicerade en annan biolog, Garrett Hardin, artikeln “Tragedy of the commons” i Science. Den har senare dykt upp i diverse sammanhang där värdet av “allmänningar” ifrågasätts, t.ex. av upphovsrättens försvarare. Men i grunden var artikeln ett filosofiskt manifest för att begränsa antalet människor.

Fyra år senare, 1972, kom Romklubbens famösa rapport om tillväxtens gränser, som byggde i lika delar på malthusiansk teori och cybernetisk metod. Hela 1970-talet i allmänhet och miljörörelsen i synnerhet kom att präglas av den malthusianska pessimismen i fråga om befolkningstillväxt och ändliga naturresurser, särskilt efter 1973 års oljekris.
Samtidigt inleddes en motreaktion från liberalt håll redan 1974. Friedrich Hayek höll sin Nobelföreläsning där han utpekade Romklubbens rapport som rena pseudovetenskapen och han hämtade stöd från
två andra ekonomer som under året hade utgivit försvarsskrifter för tillväxten (Wilfred Beckerman och Gottfried Haberler).

Här upprepades i någon mening en debatt från tidigt 1800-tal. Efter att Thomas Robert Malthus hade hävdat att befolkningen växer snabbare än matproduktionen, svarade snart David Ricardo med en teori som utgick från jordens skiftande bördighet och hur en växande befolkning kan odla upp allt sämre jordar genom att investera större mått av kapital och arbetskraft. Här finns i sin tur en direkt parallell till hur frågan om oljekrönet i dagsläget har hamnat i skymundan till följd av de enormt kostsamma satsningarna på fracking för att utvinna olja ur skiffer.

Åter till befolkningsfrågan. På 1800-talet hade det handlat om nationers befolkning och försörjning, inte minst i anslutning till den koloniala expansionen. Först efter 1945 blev befolkningsfrågan global.
John Rock, en av p-pillrets uppfinnare, uttryckte sig synnerligen malthusianskt år 1954:

the greatest menace to world peace and decent standards of life today is not atomic energy but sexual energy

Samtidigt tycktes de malthusianska idéerna vara på väg att marginaliseras inom den demografiska vetenskapen. Under 1930-talets depression i hade barnafödandet minskat i USA och Västvärlden. Detta stod i strid med Malthus premiss att folkmassorna saknade kontroll över sin egen reproduktion. Mot denna bakgrund formulerades på 1940-talet teorin om “demografisk transition“, som införde en tidsförskjutning i sambandet mellan ekonomi och befolkning. När välståndet ökar kommer även livslängden att öka, vilket bidrar till en ökad befolkning, men med viss fördröjning inträder en motsatt tendens när folk föder färre barn. “Eugenicists and nativists had been marginalized, and demography entered a new alliance with development.”

År 1954 höll FN sin första befolkningskonferens, då man diskuterade just denna förskjutning i tid mellan minskad dödlighet och minskat barnafödande. Resultatet blev, skriver Mitchell Dean, att befolkningsfrågan omformulerades i rumsliga termer: “Nord” kontra “Syd”. Problemet blev en hotande överbefolkning i de fattiga delarna av världen. Och därmed hade malthusianismen åter gjort ny entré i ny, globaliserad skepnad.

Influential advocates in the 1950s had already linked population, poverty and communism, but it was only in the next decade that this could be identified as an explicit strand in US public policy. As the United States ventured deeper into Vietnam, biopolitics and geopolitics came to be intertwined. /…/
A failure to address rising populations would soon land communism on America’s doorstep or, as the Draper Committee final report in 1959 put it, population limitation in the Third World would restrict ‘opportunities for communist political and economic domination’

Nu fanns två positioner i utvecklingsdebatten. Västländerna menade att u-länderna måste få hjälp att kontrollera sin befolkning, medan den nya alliansen av u-länder menade att fattigdomen inte var ett resultat av överbefolkning utan av kolonial och nykolonial utsugning. Vid kommande befolkningskonferenser formulerades diverse kompromisser mellan dessa perspektiv. Familjeplanering förblev ett inslag i alla biståndsstrategier och fyllde två olika funktioner, skriver Mitchell Dean:

It would unlock economic development by lowering the birth rate and thus population growth; but it would also be a means of cultural change. This term encompasses the idea that the subjectivities of people in less-developed countries needed to be disembedded from custom and tradition so that they would be capable of making their own choices about family size. Population control would be conducted through the autonomous choice of subjects, with the proviso that certain populations must first learn how to exercise such choice. In this sense, even the most drastic measures tended to partake in the rhetoric of voluntary participation rather than coercive sterilization.
These were not simply the plans and programmes of a transnational elite of policy-makers and activists. They had material consequences and took technological forms. The number of men and women subject to officially voluntary sterilization during the final year alone of India’s Emergency period (a 21-month state of emergency from June 1975) has been put at 8,300,000, under a programme of sterilization camps overseen by Sanjay Ghandi and funded by the central government

Mitchell Dean diskuterar den komplexa roll som malthusianska idéer fått i olika sociala rörelser:

The nascent environmental movement viewed zero population growth as a key to protect the environment (zero population growth itself became a fast-growing wing of the environmental movement). Late-1960s feminism viewed access to abortion and contraception, supported as planned parenting initiatives, as a liberation of women from compulsory motherhood. However, /…/ this broad alliance would soon be subject to challenges: from African-Americans who viewed the focus on population control as genocidal policies directed toward racial minorities; from feminists who now advocated reproductive autonomy and empowerment against the medical control of women’s bodies entailed in zero population policies; and by anti-colonialists who viewed the environmental Malthusians as another example of the imperialist targeting of poor, non-white populations of the South, particularly women, by affluent white, Northern, male experts /…/
These ‘progressive’ forces would join with conservative ones: religious groups, including the Roman Catholic Church, who opposed all forms of ‘artificial’ contraception, and anti-abortionists in the United States.

Därtill kom den nyliberala rörelsen med Friedrich Hayek i spetsen, som på 1970-talet gick ut i försvar av den eviga tillväxten som ideal och attackerade miljörörelsens malthusianska influenser. Ronald Reagans regering tog till sig av dess idéer och vid 1984 års befolkningskonferens hade USA bytt linje: befolkningstillväxt beskrevs nu som ett “neutralt fenomen”.
Mitchell Dean påpekar dock att detta inte innebar att befolkningskontrollen försvann ur vad han (med Foucault) kallar för den liberala styrningskonsten. På senare år har malthusianska idéer dykt upp i delvis nya skepnader både i miljö- och migrationspolitiken. Högerpopulistiska argument om att “vi måste ta hand om våra egna” bygger delvis på klassiskt malthusianska idéer om att det begränsade välståndet blir högre för alla vid en lägre befolkning. (Samtidigt blandas dessa idéer friskt med en nationalistisk nativism och abortmotstånd.)

Ekonomen Jeffrey Sachs har på senare år blåst nytt liv i idén om att Afrika bara kan nå välstånd genom att begränsa barnafödandet. Och för två år sedan hävdade BBC-karaktären Sir David Frederick Attenborough – nu verksam i lobbygruppen Population Matters – att människan är en sjukdom: “human beings are a plague upon the Earth”.

The Malthusian concern with population as the unstable equilibrium between its growth and environmental resources has thus demonstrated a remarkable persistence over more than two centuries. Since its enunciation by Malthus at the end of the eighteenth century to combat theories of human perfectibility found in Godwin and Condorcet, it has shown a capacity to take on different political, epistemic and normative guises. At one point in the second half of the twentieth century it united both major political parties in the United States with nascent progressive and feminist movements and was capable of mobilizing millions of activists. Malthusian problematizations of the world’s population presided over the birth of the modern environmental movement. In the nineteenth century, Malthus’s principle was a paradigm for both political economy and evolutionary biology; in the twentieth, for biodemography and systems ecology. Population growth, or overpopulation, has been regarded as a cause of virtually all social, cultural, economic and environmental ills, as central to modernization and development and as fundamentally neutral.
/…/
Here we have a governing which is not concerned to govern through a freedom found in a civil society but to make responsible the bearers of concrete forms of life in the face of the eternal and natural order of life itself, in which economics is not a check on the optimization of life but its very rationality and means, and which is made operative not by the harmonious pursuit of self-interest but the imminence of catastrophe arising from humanity’s place in the biosphere.
/…/
Today, the catastrophe constitutes an extremity, a ‘tipping point’ /…/ but for Malthus humanity always already exists at a kind of tipping point brought about by the fundamental disequilibrium of population and food resources.

Mitchell Dean vill relatera allt detta till Michel Foucaults föreläsningar från 1970-talet om liberalismen som styrningskonst. Trots att dessa hölls mitt under en nymalthusiansk våg, lyckades Foucault nästintill helt ignorera Malthus roll i liberalismens idéhistoria.

Snarare ryms kanske inom den liberala traditionen en spänning mellan två typer av styrningskonst: en ekonomisk styrningskonst som ägnar sig åt statens gränser och en som ägnar sig åt tillväxtens gränser. I det ena fallet svävar ekonomin fritt från materiella begränsningar, i det andra fallet finns i slutändan ingen gräns mellan det ekonomiska och det biologiska. Pendeln har svängt otaliga gånger mellan dessa kompletterande motpoler.

Härnäst blir det alltså dags att läsa uppsatsen “The origins of Cornucopianism” om den anti-malthusianska tron på evig tillväxt.