Saudiavtalet och realliberalismen

Avtalsfriheten är onekligen en liberal grundprincip. Allt från lönearbete och bostadshyra till krediter, abonnemang och försäkringar bygger i formell mening på att rättssubjekt sluter privaträttsliga avtal med varandra, där de förbinder att göra någonting inom en viss tid. Ur en strikt liberal synvinkel finns inga gränser för vad rättssubjekten kan sluta avtal om, eller för hur korta eller långa avtalen är.

Förutsättningen för alltsammans är att endera part kan gå till domstol om den motsatta parten inte uppfyller sina åtaganden. Privaträtten vilar alltså i slutändan på ett offentligt våldsmonopol. Emellertid blir saken lite mer komplicerad när avtalen är internationella, som i fråga om diverse handelsavtal som kan reglera allt från upphovsrätt till vapenexport.

Avtalsfriheten handlar inte bara om en rätt att sluta avtal, utan lika mycket om en rätt att avstå från att sluta ett avtal. När ett tidsbegränsat avtal löper ut, ska det stå båda parterna fritt att välja om det ska förnyas eller inte. Detta är självklarheter – i teorin, men inte i praktiken.

När Jacob Wallenberg tillsammans med 30 direktörer nyligen försökte rädda Saudiavtalet i en ökänd debattartikel, byggde hela argumentationen på ett systematiskt undergrävande av den liberala avtalsfriheten. Frågan handlar ju om huruvida ett handelsavtal, efter att dess tid har löpt ut, ska förnyas eller inte.
Direktörerna ville dock inte kännas vid någon tidsbegränsning. Att inte förnya avtalet framställdes i debattartikeln som liktydigt med att bryta mot bindande villkor:

Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner står på spel. Vi förväntar oss därför att regeringen hanterar frågan om Sveriges fortsatta samarbetsavtal med Saudiarabien med hänsyn till Sveriges och svenskt näringslivs långsiktiga internationella trovärdighet. /…/ Skall Sverige utvecklas som exportnation måste respekten för ingångna avtal värnas.

Carl Bildt backade upp genom att haspla ur sig kulturrelativistiska resonemang (observera reservationen: “med våra mått mätt”).
Ännu mer utstuderat än direktörerna, använde Carl Bildt en retorik om positiv avtalsfrihet (respekten för ingångna avtal) för att attackera den negativa avtalsfriheten (rätten att inte förnya ett avtal). Genom att underkänna tidsbegränsningen i avtal, argumenterar han i praktiken antiliberalt. Hans utgångspunkt är inte rättssubjektens frihet, utan ett diffust hedersbegrepp.

ett avtal ingånget av en regering skall respekteras också av en annan /…/
Att ensidig och utan annat motiv än en inhemsk debatt säga upp detta avtal skulle nog riskera att uppfattas som en ovänlig handling av Saudiarabien.
Vilka konsekvenser det skulle få kan man bara spekulera kring.
Att vi skulle framstå som en opålitlig nation också i andra staters ögon är nog ofrånkomligt. Varför skulle de ingå avtal med ett land som plötsligt kan springa från dem?

Tänk om samma logik skulle tillämpas på privaträttsliga avtal i allmänhet! Vad skulle konsekvenserna bli för vår vardag om vi följer direktörernas och Carl Bildts logik?

  • Den som lånade pengar skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att återbetala lånet, i stället för att stanna i skuld.
  • Den som hyrde en lokal skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att flytta.
  • Den som hade ett jobb skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att säga upp sig eller att gå på föräldraledighet.

Fast… det sista är ju faktiskt fallet i många sammanhang. En anställd som går på föräldraledighet vid “fel” tillfälle, ur företagets synvinkel, leder ju faktiskt till att hen stämplas som opålitlig. Det kan sätta spår långt efter att anställningsavtalet har löpt ut. Framtida anställningar hänger ju ofta på vilka intyg som skrivits av tidigare chefer.

På ett sätt är Carl Bildt och Jacob Wallenberg något på spåren när de skamlöst ifrågasätter den liberala principen om avtalsfrihet. Ur en krasst realliberal synvinkel är avtalsfriheten alltid relativ. Den vilar på en dunklare grund av föreställningar om pålitlighet. En realliberal hederskultur!

6 kommentarer ↓

#1 Petter Ericson on 11 March 2015 at 11:03 am

Framförallt handlar det om hierarkier. Sverige ses av realliberalerna som den svagare parten i avtalet, och ska därför rätta sig efter vad den starkare parten vill (förlänga avtalet). Alternativt handlar det om snöd politisk vinning. Alliansen hade garanterat attackerat regeringen även om avtalet förlängts, men då C/FP/KD snarare än M, och i termer av “ni handlar med diktaturer!”. Inte mycket till hedersbegrepp där, kan jag tycka.

Hierarkierna kan även ses i övriga exempel: det den anställdes skyldighet att rätta sig efter vad chefen säger, annars… I de övriga två fallen är det sällan ett lika utpräglat maktförhållande.

Individens frihet, så länge individen har makt, annars: fall in i ledet.

#2 Olof on 11 March 2015 at 8:44 pm

Konstigt att 30 direktörer blandar i hop ett handelsavtal med ett avtal om försvarssamarbete. Härmed skulle man kunna underkänna argumentationen kring frihandel redan från början eftersom inget handlesavtal sägs upp. Det jag tycker media och politikerna hitills totalt misslyckats med att förklara är hur avtalet i praktiken används för att fjämja olika affärer. Ny Teknik har grävt fram hur FMV via sitt bulvanföretag försökt sälja kärnvapenteknik. Men det är väl knappast direktörer i statliga bulvanföretag som ordat i frågan?

#3 Albert on 12 March 2015 at 6:31 am

Det är inte 30 direktörer som skrivit brevet, bara Jacob Wallenberg. Toppdirektörerna blev mer eller mindre beordrade att skriva under. Näringslivet i ett nötskal.

Men en sak jag tycker är intressant är att avtalet inte förlängdes *trots* protesterna från näringslivet. Håller någonting på att förändras i maktbalansen mellan politiken och näringslivet?

#4 Mangan on 12 March 2015 at 7:36 am

Intressant att ingen av alla dessa höga direktörer yttrade sig om Nuon-affären och dess efterspel när dessa låg på förstasidorna. De ekonomiska förlusterna i det fallet var många gånger högre än någon ens har antytt att de skulle kunna bli i fråga om det här Saudi-avtalet – dvs till och med om man räknar in handelsavtalet, som de trettio gör – och dessutom riskerade man inte att stöta sig med någon utländsk regering om man sade något… ;)

#5 Pontus Näslund on 15 March 2015 at 10:49 am

Samarbetsavtalet löper vidare i femårsperioder med automatik enligt en av artiklarna i det, varför dess upphörande kräver åtgärd medan förlängning sker vid passivitet.

Det är vad wallenbergarna menar med att hålla ingånget avtal, lömskt döljande att uppsägning i maj även det är i linje med avtalets lydelse.

#6 Mangan on 15 March 2015 at 3:43 pm

Avtal av den här arten utgör inte en “kunden har alltid rätt, så länge han inte bryter mot lagen “-situation. Så ser det kanske ut när man köper ny tv eller diskmaskin, men ett samarbetsavtal som detta kan vilkendera parten ensidigt välja att inte förlänga.

Saudi-Arabien är inte entydigt kunden med den stora penningsäcken som har gjort upp om en låda kaffe i månaden från den lille gårdfarihandlaren Sverige.

Kommentera