K185: Kristeorins roll (eller icke-roll) i feminismen, djurrätts- och miljörörelsen

Vad gäller den nyss nämnda typologin över olika kristeorier, gäller det också att klarlägga dess kopplingar till politiska ideologier, för att klargöra att det inte går att simpelt översätta en kristeori till en ideologi, eller tvärtom. Det finns visserligen en vänster/höger-dimension inom den borgerliga kristeorin, utan givet samband med de övriga dimensionerna (tid och bredd). Men saken kompliceras av att den borgerliga kristeorin också måste kontrasteras mot tragiska och kritiska teorier.

Därtill kommer det faktum att kristeorier kan spela en mycket olika roll i olika ideologier eller rörelser. Ett extremfall är fascismen, där kristeorin alltid är helt central. Dess klassiska tanken på en nationell “återfödelse” utgår ju från att samtiden präglas av kris och förfall.

Kristeorin är central även för miljörörelsen, från det lilla engagemanget för att rädda en sjö från att förgiftas, till de mest extrema formerna av djupekologi. Allt miljöengagemang utgår från en krisdiagnos, men miljökrisen går att begripa på mycket olika vis. Inom miljörörelsen finns rum för såväl borgerliga som tragiska och kritiska teorivarianter.

Helt annorlunda ligger det till med feminismen, som i allmänhet inte behöver ta avstamp i någon kristeori. Utgångspunkten för de allra flesta feminismer är snarare en framstegstanke och även om framsteget inte uppfattas som linjärt eller automatiskt, så står den feministiska analysen på egna ben, oavsett förståelsen av olika kriser. Undantag finns såklart.
Om man letar efter en “feministisk kristeori”, hamnar man lätt hos Friedrich Engels och där kör man fast. För hans tes om familjens ursprung, kopplad till en idé om en svunnen “urkommunism”, opererar i samma långa tidsskala som primitivisterna, men utan att föreslå en återgång till det påstådda urtillståndet.

Det slår mig också att djurrättsrörelsen i strukturellt hänseende kan begripas som en hybrid av ekologism och feminism. Så bottnar den djurrättsradikalismen i en kristeori, eller inte? Kanske finns det olika varianter: både de veganer som menar att problemet ligger i den industriella djurhållningen (men som inte ser något klandervärt i äldre tiders köttätande) och de som utgår från en principiell idé om att människan aldrig haft rätt att äta djur. Vilket alternativ som är mest radikalt är inte självklart.

Dessa funderingar om fascism, feminism, ekologism och veganism är väldigt preliminära och jag är säker på att jag har missat en del tankebanor som är helt uppenbara för andra som läser detta. Ser fram mot kommentarer!

2 kommentarer ↓

#1 Mangan on 11 March 2015 at 1:04 am

Nej just det, frånvaron av reflektioner om någon slags kris är mycket påtaglig i samtida feminism. I alla fall om man menar en kris som betyder något mer än att lämna fältet fritt för den egna rörelsen.

Efter “patriarkatets våldsamma sammanbrott” någon gång i den nära framtiden sker ett totalt rollbyte och efter den punkten är man liksom redan förbi den linje där det finns något intresse av att diskutera kring vilka krafter som kan tänkas driva på fortsättningen. Där är man redan över i en ljusdränkt utopi, helt fri från repression eller inre konflikter.

#2 e on 12 March 2015 at 11:24 pm

“djurrättsrörelsen i strukturellt hänseende kan begripas som en hybrid av ekologism och feminism”

Vad betyder det?

Hur som helst, jag tror djurrättsrörelsens mittfåra är progressiv, inte nostalgiskt återblickande.

Per Anders Svärd har skrivit om hur köttideologin reproducerar sig, vilket väl inkluderar hur den hanterar kriser.

Kommentera