K184: Tre stråk

För att fortsätta på gårdagens skiss, tänker jag mig tre stråk: krönika, typologi, kritik. Dessa kan inte stå för sig själva, utan måste flätas samman.

I. En kriskrönika som går rör sig framåt i strikt kronologisk ordning, år för år, men ständigt kommer av sig, ständigt måste börja om på nytt från en punkte längre tillbaka i historien.

II. En typologi över kristeorier som utgår från tre huvudtyper – borgerlig, tragisk, kritisk – för att sedan gå in på de många undertyperna, extremerna, hybriderna. Hela tiden med skiftande skala i två dimensioner: tid och bredd. Hur långt tillbaka krisfenomenen spåras (från månader till millienier), vilken grad av universalitet som de tillskrivs. Tiden skrivs in genom krönikan, medan skiftningarna i bredd är kanske det som ständigt tvingar krönikan att avbrytas.

III. Att skildra en mångfald av kristeorier, som uppenbarligen inte är kompatibla med varandra, utgör i sig en form av kritik. Samtidigt finns det en paradox i att “kritisk kristeori” redan har pekats ut som en av tre huvudtyper. Här gäller det att återvända till de första inläggen från hösten 2011. Allt började i frågan om “att begripa krisen”, men ledde efterhand över i ett ifrågasättande av hur krisbegreppet, som det används i både singularis och pluralis. Frågan kastas om när mångfalden av kristeorier blottlägger “begriplighetens kris”. Hur det allra mest objektiva – ekonomi, ekologi – förvandlas till subjektiva åsikter. Samtidigt som det allra mest subjektiva, när det efter hand skrivs in i krönikan, visar sig ha varit objektivt tidsbundna uttryck för krisprocessen. Kritiken söker upp dessa glapp, tränger sig in i dem och lyckas kanske göra krisbegreppet överflödigt.

7 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | K185: Kristeorins roll (eller icke-roll) i feminismen, djurrätts- och miljörörelsen on 10 March 2015 at 2:42 pm

[…] ← K184: Tre stråk […]

#2 Sven-Erik Klinkmann on 10 March 2015 at 2:59 pm

I en artikel som finns på nätet gör antropologen Janet Roitman följande distinktion vad gäller krisbegreppet:

Crisis is at the basis of social and critical theory insofar as it signifies the dissonance between morality and progress, knowledge and interests, and the limits of intelligibility: critique and crisis are cognate terms, as Koselleck reminds us. Thus crisis serves the practice of unveiling latencies; it is a distinction that transcends oppositions and dichotomies. As I explain below, there is not “crisis” and “non-crisis,” which can be observed empirically; rather, crisis is a logical observation that generates meaning in a self-referential system, or a non-locus from which to signify contingency and paradox.

Se närmare: http://www.politicalconcepts.org/issue1/crisis/

#3 rasmus on 10 March 2015 at 3:17 pm

Tack för det tipset!

#4 Sven-Erik Klinkmann on 11 March 2015 at 7:14 am

Finns ju också en ganska färsk svensk kulturhistorisk och kulturanalytisk antologi, utgiven av kulturvetare i Lund, Kris och kultur. Jag recenserade den i Arv. Nordic Yearbook of Folklore 2014 (torde också ingå i Ethnologia Scandinavica 2015). Antologins försök att förena de två begreppen kris och kultur var enligt min mening inte speciellt lyckat, även om texterna i sig var både välskrivna och angelägna. Att hålla fast vid krisperspektivet visade sig vara svårt i endel av texterna. Men problemet som jag ser det i antologin var framför allt att man såg kris som en metod eller metodologi men inte ägnade kristeorin tillräckligt intresse. Resultatet blir, något förenklat, att antologiskribenterna tycker sig se kris överallt och samtidigt inte riktigt tydligt någonstans.

#5 rasmus on 11 March 2015 at 9:01 am

Sven-Erik Klinkmann: Läste nyligen den antologin och håller helt med dig i ditt omdöme. Artiklarna är intressanta var för sig (och jag ämnar återkomma till några av dem) men det övergripande krisperspektivet är vagt. Även om jag tilltalas av tanken på “kris som metod” betyder det inte att man kan bortse från kristeorin.

#6 Sven-Erik Klinkmann on 11 March 2015 at 9:22 am

Ser fram emot att få läsa! Att fundera över krisbegreppet och -teorin/teorierna tillhör det viktigaste i dag vad gäller försök att förstå samtiden och vilka vi är, varför vi befinner oss här i dessa predikament etc.

#7 Oskar on 15 May 2015 at 7:37 pm

När jag läste texten “Hur långt tillbaka krisfenomenen spåras (från månader till millienier)” slog det mig att en särskild typ av kristeori då och då formar mitt eget tänkande. Ämnet är säkerligen redan berört i din långa serie. Civilisationens kris.

I termer av tid är det civiliserade samhället en parentes i människans historia. Något som fullständigt förändrade hur hon förstår sin omvärld. Vissa arkeologer hävdar (Lasse Berg, Gryning över Kalahari) att från en hälsoaspekt är det först de senaste decennierna den moderna människan kommit ifatt. Och inom jungiansk psykologi talas om att avstånd till människans spiritualitet byggts upp i det civiliserade samhället. Werner Hertzogs film om grottmålningarna i Chauvetgrottan påstår att några av målningarna gjordes med 5000 års mellanrum med kommentaren “we are locked in history, they were not”.

Om jag vill säga att civilisationen kastat in mänskligheten i kris, eller att civilisationen i sig är krisen vet jag inte.

Kommentera