K181: Om finanskrisens historicitet i den globala affärspressen

Nej, jag kommer nog inte lyckas med att sätta punkt efter 200 inlägg i den långa bloggserien om kristeorier. Nu är det ju bara tjugo kvar dit och jag har minst tjugo inlägg i huvudet, väntande på att bli skrivna. Därtill har jag en enorm hög av artiklar som jag lagt åt sidan under de senaste tre åren, med en tanke på att de borde sättas in i detta sammanhang. Bland annat flera artiklar ur den ofta intressanta tidskriften Journal of Cultural Economy, som behandlar ekonomiska fenomen ur ett kulturvetenskapligt perspektiv (ej att förväxla med dess diametrala motsats, Journal of Cultural Economics, där kulturella fenomen studeras av nationalekonomer). Nu börjar jag beta av högen och postar de resulterande anteckningarna här på bloggen.

En idé som vuxit fram genom den här bloggserien är att undersöka mångfalden av kristeorier, hur de ramar in kriserna, hur de anvisar lösningar, hur de olika ramverken krockar med varandra och byts ut över tid. Just detta gör Amin Samman (City University London) i artikeln “The 1930s as black mirror: Visions of historical repetition in the global financial press, 2007-2009“.
Artikeln bygger på en systematisk genomgång av hur den frambrytande finanskrisen skildrades under två år i fyra affärstidningar: The Economist (UK), The Financial Times (UK), Forbes (US) och The Wall Street Journal (US). Här återfanns totalt 235 artiklar som drog historiska paralleller till 1930-talets kris, men innehållet dessa paralleller förändrades över tid.

Till att börja med, under 2007, tolkades den kraschande bostadsbubblan i USA som en av många återkommande finanskriser där marknaden korrigerar de återkommande överdrifter, som i grunden kan förklaras av det mänskliga psyket (den tragiska kärnan i borgerlig kristeori). Hänvisningarna till 1930-talet fanns där, men vid sidan om hänvisningar till andra, mer närliggande finanskriser. Krisen avdramatiserades genom formeln “igen och igen och igen”.

I mars 2008 kollapsade finansinstitutet Bear Stearns och dess förluster övertogs av centralbanken. Krisen fördjupades, de historiska parallellerna bytte karaktär. Snarare än ett cykliskt fenomen, handlade det nu om en historisk händelse: den hotande återkomsten av en särdeles djup form av kris.

Förändringen märktes först i de brittiska tidningarna, medan den amerikanska affärspressen under en stor del av 1980-talet fortsatte att värja sig mot jämförelsen med 1930-talet.

This line of argument culminates in an article published by the WSJ at the peak of crisis, entitled ‘We’re Not Headed for a Depression’. Within it, author and Chicago economist Gary Becker (2008[-10-07]) explicitly dismisses suggestions of an epochal crisis, claiming that ‘the crisis that kills capitalism has been said to happen during every major recession and financial crisis ever since Karl Marx’. In this rather extreme view, history is in no danger of repeating itself because history is itself nothing more than a repetition of cyclical ups and downs. Indeed, the only real danger is that governments might fail to recognize this and respond to these cycles in misguided ways.

Mot slutet av 2008 hade denna berättelse om “godartad upprepning” i huvudsak sjunkit tillbaka, för att ersättas av den berättelse om en “epokgörande kris” som The Economist varit först av affärstidningarna att lansera. Nu framhölls att den utbrutna finanskrisen hade en omfattning jämförbar med finanskrisen kring 1930. Särskilt användes parallellen i pläderingar mot protektionism och för frihandel, med ett tilltagande allvar i varningarna för att inte låta 1930-talet upprepas. Ofta sades inte rakt ut vad som hotade att upprepas, men en historisk orsakskedja blev allt mer etablerad: från finanskris till depression till nazism och krig. (Se exempelvis hur Martin Wolf i FT, 30 september 2008, varnade för följderna av att USA:s kongress sagt nej till det första räddningspaketet.)

Kring mitten av 2009 ansågs krisen vara på väg mot sin lösning. Men parallellerna till 1930-talet försvann inte från affärspressen, utan ändrade bara karaktär ännu en gång.

First, there is a shift away from the notion of imminent epochal repetition.
This process can be traced as far back as late 2008, when all four publications start
incorporating crisis-response measures into counter-analogies with the 1930s, but it is not really until early 2009 that these take off. Specifically, after the London G20
Summit in April, both the Economist and the FT begin to regularly emphasize the scale and scope of the various measures enacted by policymakers, suggesting that these may have reduced the likelihood of another Great Depression. The Economist, for example, speaks of ‘the biggest and most synchronized macroeconomic stimulus since the Second World War’ (2009e), while the FT adds to this ‘the most far-reaching socialization of market risk in history’ (Wolf 2009c).
/…/
Specifically, the 1930s are used to illustrate how a threat to political stability was overcome, rather than to indicate the existence of any such threat in the present.
Thus, in late 2009 we see a shift away from the idea of imminent repetition via
general policy counter-analogies and more specific references to both trade and war. It is important to note, however, that what takes its place remains a vision of
repetition, and that this new vision rests on a largely unchanged reading of the 1930s. /…/ The key difference, therefore, concerns when all of this might happen again. More precisely, then, what we see is a shift towards a vision in which repetition is latent rather than imminent.

Sammanfattningsvis rymmer alltså treårsperioden 2007-2009 två tydliga skiften i åkallandet av paralleller till 1930-talet. Krisen begripliggjordes först som cyklisk upprepning, sedan som ett hotande epokbrott, därefter skrevs en berättelse i imperfekt om hur en hotande upprepning av 1930-talet på ett lyckat sätt motverkades genom en historisk räddningsinsats.
Samtidigt framträdde också figuren av en historisk pendelrörelse mellan stat och marknad. Till att börja med varnade de amerikanska tidningarna för statliga räddningsåtgärder, medan brittiska The Economist tvärtom hyllade dessa med argumentet att de kan ha “förebyggt en backlash mot den fria marknaden“. Det tycks som att den amerikanska affärspressen satt djupare i tanken på en evig dragkamp mellan stat och marknad, medan den brittiska hade lättare att omfamna paradoxen: “Nationalise to save the free market” (FT, 13 oktober 2008).

När finanskrisen når sitt mest akuta stadium i slutet av 2008, mjuknar Forbes and the WSJ i sin syn på statliga räddningsåtgärder. Forbes erkänner (23 oktober) att “emergency measures may have been necessary”, men varnar ännu för följderna: “If unchecked, the Washington ‘fix’ for the financial crisis would create its biggest power expansion since the New Deal.”

G20-mötet i London den 2 april 2009 markerar starten på en mer omfattande internationell krishantering. Därmed börjar också den amerikanska affärspressen att återgå till att, i sina paralleller till 1930-talet, frambesvärja tanken på en evig dragkamp mellan stat och marknad.

Under 2009 framträder för första gången en tydlig klyfta mellan krisförståelsen mellan de brittiska och de amerikanska affärstidningarna. Britterna menar att staten räddat kapitalismen från sig självt, amerikanerna menar att kapitalismen klarat sig trots staten.

By way of summary, we might say that the 1930s are repeatedly invoked in ways that purport to reveal the historicity of the 2007-2009 crisis, and that these representations of the 1930s interact with the unfolding crisis to produce
different interpretations of its historicity.

/…/
To quote Valéry once more: ‘History feeds upon history’ /…/
it is the historicity of the present that feeds upon representations of the past, and it does this precisely in order to recognize itself.

Amin Samman drar ganska stora växlar på de skillnader i tolkning som han funnit mellan den brittiska och den amerikanska affärspressen. Jag är tveksam till om det finns grund för en sådan slutsats utifrån en undersökning som sätter punkt efter 2009, men här finns ändå en intressant rörelse från finanskris till förståelsekris:

Insofar as this disagreement concerns both the historicity of the crisis and the future of the capitalist state, it constitutes an important new fissure within contemporary financial capitalism: no longer is there agreement on what kind of crisis it has experienced, and no longer is there agreement on the proper role of the state within financialized accumulation. Thus, while portrayals of the 1930s may have initially helped to weather the crisis, they have also served to undermine the ability of financial capitalism to produce a coherent selfimage. The outcome of this new precarity is still uncertain. What is clear, however, is that it will depend on whether the commentariat of global finance can once again establish a shared vision of capitalist history.

Endast en kommentar ↓

#1 S on 6 March 2015 at 7:33 am

Skönt att höra att du inte tänker sätta punkt vid 200! Tack för alla grymma texter.

Kommentera