Entries from February 2015 ↓

Efter Flashback

Sommaren 2010 utgavs en bok med den lika träffande som tvetydiga titeln Efter The Pirate Bay. Fem år senare existerar The Pirate Bay fortfarande och används nog ungefär lika flitigt som då. Ändå är det uppenbart att dess verkan har avtagit, samtidigt som det lämnades permanenta spår. På så vis befinner vi oss nu efter The Pirate Bay. Och i efterhand framstår just sommaren 2010 som tidpunkten då The Pirate Bay i någon mening “tog slut“, då förruttnelsen inleddes.

På samma sätt kanske det visar sig att Flashback “tog slut” våren 2015. Vi går nu in i tiden “efter Flashback”, vilket inte är detsamma som att Flashback försvinner från nätet, eller slutar vara föremål för kontroverser. Vad det innebär är en öppen fråga – kanske något att diskutera i en bok med titeln Efter Flashback?

Nu vill jag inte ge mig in i de moraliska debatterna om Aftonbladet kontra Flashback. Än mindre vill jag spekulera i hur Researchgruppen kom över Flashbacks användaruppgifter. Jag är mer intresserad av vart det hela kommer att leda och om det går att dra lärdomar från turerna kring The Pirate Bay.

Precis som The Pirate Bay blev till den absolut dominerande centralpunkten för fildelning, blev Flashback till den absolut dominerande centralpunkten för anonyma forumdiskussioner. Trots betydande skillnader, finns flera viktiga paralleller mellan de båda sajterna:

  • De har undandragit sig det svenska rättsväsendet.
  • De är beroende av frivilliga insatser från en grupp av oavlönade moderatorer, som håller rent från spam och sabotage.
  • De är beroende av annonser, men många företag vill inte figurera där; dessutom kan de inte rikta annonseringen till den enskilde användaren (eftersom de inte bedriver den övervakning som blivit standard i 2010-talets digitala reklamekonomi).

Att dessa tre faktorer samverkar är skälet till att Flashback antagligen inte kommer att förbli vad det var efter den senaste attacken från Aftonbladet. För visst får det kallas för en attack. Ett mediehus attackerar ett annat mediehus i något som påminner om en lågintensiv, assymetrisk krigföring. Samtidigt befinner sig de krigförande parterna i en djup symbios. Aftonbladet och Flashback återanvänder varandras nyheter i en skrattretande omfattning – detta sagt utan att moralisera över förhållandet.

Jag har tidigare efterlyst en journalistisk granskning av Flashback, dess ägare Jan Axelsson, dess vinster och framför allt dess styrning av innehållet: vad som får sägas och inte, vad som får egna underforum, vilka som blir moderatorer. Jag väntar ännu på ett seriöst genomförande av sådan granskning.
Aftonbladet skriver att Flashback “tjänar miljoner på hatet“, men ärligt talat säljer de inte “hat”, de säljer reklam. (Underligt nog har jag inte sett någon granskning av företagen som finansierar Flashback med sina annonser – trots att en av de största annonsörerna på senare år har varit nätknarkbutiken Hemulen, som också blivit föremål för journalistiska avslöjanden. Där lyfte man fram det faktum att Hemulen drivits av personer som varit aktiva i Ung Pirat, däremot inte att Hemulens miljonvinster även bidragit till driften av Flashback. Hur svårt ska det vara att koppla samman två gräv, om man nu är ute efter braskande rubriker?)

På tal om Ung Pirat, så genomförde ju de en alldeles utsökt “signalspaning” på en säkerhetskonferens, som sätter fingret på en allmän naivitet. Anders Thoresson drar en träffande parallell till avslöjandet av Flashbackanvändare:

Som användarnamn på Flashback väljer många att gå under pseudonym, men tydligen är det många som väljer en e-postadress som identifierar dem när de skapar sina konton. Därmed har de också visat stor tilltro till Flashbacks administratörer, att de har koll på teknikaliteterna vad gäller hur databasen skyddas.
Runt om på nätet finns gott om diskussionsforum där åtskilliga användare sannolikt begått samma misstag: Skapat ett användarkonto under pseudonym men ändå lämnat tillräckligt med information för en identifiering efter sig. För att därefter häva ur sig hat – eller diskutera oerhört privata spörsmål under anonymitetens falska flagg.
Det är uppenbart att många använder internet på helt felaktiga premisser. Man tror att nätets tjänster fungerar på ett sätt, medan verkligheten är en helt annan.
För mig är det uppenbart att det här är en fråga om maktbalans, mellan de som kan och de som inte kan.

Men det går också att vända på frågan, som Axel Andén gör när han påpekar:

Någon har fått Flashbackanvändarna att tro att de är anonyma bara för att de skriver på Flashback /…/
Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter.

Att användaruppgifterna läckt ut från Flashback kommer att sätta spår. Folk kommer inte längre hysa den naiva tilltron till okända forumadministratörer. I bästa fall kommer den nya situationen, efter Flashback, att leda till en bättre anonymitet på fler forum – mindre centraliserade, mindre beroende av reklam och drivna utifrån tydligare, mer rakryggade principer. Men det hela kan lika gärna urarta i andra riktningar.

K173: Metro 20 år – en historia om kriser och konjunkturer

Utmärkta radioprogrammet Medierna tog just upp att gratistidningen Metro fyller 20 år. Många påpekar nu att Metro – som gratis papperstidning med masspublik – blev “en historisk parentes“. Historien kan dock skrivas på olika sätt. Detta väcker kristeoretiska frågor: vad sätter vi inom parentes och hur förklarar vi parenternas placering i tiden?

Jag tänker mig att historien om Metro kan förtäljas ur tre perspektiv, vilka kan kombineras på olika vis:

  • En kulturhistoria om “gratiskulturen“, där dess uppgång och fall skildras i termer av förändrade attityder.
  • En mediehistoria om hur papperstidningen till slut trängdes undan av smartmobilerna. (Detta är den dominerande förklaringen som ges i t.ex. Medierna.)
  • En ekonomisk historia där reklamintäkterna sätts i förhållande till konjunkturens skiftningar.

I det första fallet kopplas Metro samman med t.ex. fildelningen.
I det andra fallet framställs Metro snarare som den sista flämtningen från Gutenberg.
I det tredje fallet antyds att Metros gratisjournalistik var köpt på kredit och en del av en bubbla.
Oavsett vilket står klart att kulmen nåddes år 2006, då Metro utsågs till världens största dagstidning. Från 2007 gick det utför. Frågan är hur denna utförsbacke skildras, hur de tre perspektiven länkas samman.
År 2007 markerar ju både början på den globala finanskrisen, Apples lansering av Iphone, Facebooks genomslag i Sverige och (i någon mening) slutet fildelningsdebatten“. Varje historieskrivning med 2007 som vändpunkt är kristeoretiskt högintressant.

Metro grundades alltså i februari 1995, med pengar från (Kinnevik (Jan Stenbeck). Affärsmodellen byggde på att man tecknade ett avtal med landstinget (SL) om exklusiv rätt att distribuera tidningar i Stockholms kollektivtrafik. Avtalet innebar att SL fick en viss procent av Metros vinst, samt att Metro lovade att inte kritisera SL alltför mycket. På så vis kan Metro även ses som ett exempel på hur “flygplatssamhället” bredde ut sig i storstaden.

Metro var Sveriges första gratis dagstidning och den första i världen som utnyttjade kollektivtrafiken till sin distribution. Men fenomenet gratistidning hade en svensk historia som sträcker sig längre tillbaka, som Per Starbäck påpekade i en gammal kommentar på Copyriot:

När Metro började som gratistidning 1995 sågs det som mycket konstigt. Jag bläddrar i vad som skrevs i »riktiga« tidningar om den. Den kallades »icke-tidning« bland annat (AB). »Men att kalla Metro för en tidning är en oförskämdhet mot alla som försöker göra en sådan« (SvD).

Det var väl första dagstidningen som spreds gratis, men redan 1982 kom Nöjesguiden och flera till i dess efterföljd. Det kändes inte naturligt att denna tjocka tidning skulle vara gratis när den låg ute i ställen då. Varför står det inget pris?

SJ:s ombordtidning Raka spåret (som efterträddes av Tur & Retur och numer Kupé) började också ges ut 1982. Hela dess utgivning t.o.m. 1988 stod det på framsidan »VARSÅGOD, TIDNINGEN ÄR DIN! Du får gärna ta med den hem«. Sådant behöver inte påpekas idag.

Stockholmare minns hur andra gratistidningarna kommit och gått: Stockholm News (2000), Everyday (2000–2001, Stockholm City (2002–2011), Punkt SE (2006–2008). Själv minns jag även sidosatsningen Metro Teknik (2006–2011) där jag var kolumnist.
Årtalen är inte godtyckliga. De tecknar en bild av ekonomiska konjunktur. Först en överhettning i IT-bubblans slutskede, därefter en upprensning i IT-kraschens kölvatten. En ekonomisk depression stod för dörren men botades då, från 2001, genom kraftiga stimulansåtgärder. Så skapades den ännu större kreditbubbla som växte 2002–2006. År 2007 började konjunkturen att vackla och hösten 2008 kom den globala finanskollapsen, men Sverige kom tills vidare ganska lindrigt undan. Först 2011 började det stå klart att Europa befann sig i någonting mycket allvarligare än en cyklisk kris.

Sverige har hittills klarat sig bättre än flertalet andra länder i Europa, eftersom skuldberget gradvis har flyttats över till hushållen. Folk lånade allt mer pengar, till allt lägre räntor, för att köpa allt dyrare bostäder i en karusell som i förlängningen gödslade inte bara mäklarfirmorna, utan även de papperstidningar som satsade på allt tjockare bostadsbilagor.
Även bostadsbubblan avtecknar sig tydligt i Metros historia. I januari 2004 startades Metro Hus & Hem, “fick hela morgontidningsbranschen att skaka” och retade gallfeber på alla stockholmare som varje helg fick skräpposten nedtryckt i brevlådan. Det varade bara till slutet av 2007, men bostadsbubblan fortsatte att växa: DN Bostad fortsatte att slå sidrekord, Hemnet att slå besöksrekord. Och tack vare minusräntan kan det nog fortsätta så i ytterligare någon tid.

Reklamfinansierade medier lever ju i hög grad på krediter som andra tar. Ju större kreditbubblor som blåses upp, desto fler medier finns det plats för. Ändå kan inga krediter ändra det faktum att människors tid och uppmärksamhet är begränsad. Där stupar reklamens expansion till slut. Som framhölls i Medierna, byggde ju framgångssagan Metro på att man exploaterade ett visst “tidsfönster”: människors resa till och från arbetet. Just detta fönster krossades när mobilnätet byggdes ut till den grad att stockholmarna fick tillgång till mobilt internet på tunnelbanan. Sedan dess har Metro backat, men för dess ägare Kinnevik är detta kanske ett mindre problem. Vad de förlorar på Metro kan de nog hämta in på Tele2.

Bör alla lära sig programkod? Synpunkter på en nivåförvirring

Låt mig kasta in några synpunkter på en diskussion som samtidigt förs på två olika nivåer – vilket jag tror är ett symptom på en mer djupgående nivåförvirring, vilket jag snart ska komma till.
Å ena sidan bedrivs en kampanj för att införa programmering som obligatoriskt ämne i grundskolan, där argumenten handlar om att stärka Sveriges framtida konkurrenskraft. Bakom denna kampanj står diverse IT-företag, bland andra Google.
Å andra sidan finns det en radikaldemokratisk tanke om att folket måste erövra kunskapen om hur datorerna fungerar. Tanken bottnar i en historisk parallell mellan boktryckarkonsten och internet, mellan skrivkunnighet och programmeringskunskap, som härom dagen formulerades av Jesper Larsson i en bloggpost.

Jesper Larsson har nu fått mothugg av Andreas Ekström i Sydsvenskan. Det är värt att fundera på hur de båda använder historien på olika sätt. Jag tolkar Jesper Larsson som att han tänker sig en historia av långa semiotiska utvecklingsvågor: tillkomsten av ett nytt språk leder först till ojämlika maktförhållanden, som sedan jämnas ut när den breda massan tar till sig det nya språket.
Andreas Ekström betonar däremot skillnaden mellan ett “då” och ett “nu”. Likt många sociologer tänker han sig att vårt moderna “nu” präglas av en högre hastighet än det förmoderna “då”:

Förr i tiden styrdes samhällsutvecklingen av hela samhället kollektivt: ingenjörer, tekniker och uppfinnare skapade något, varpå jurister och politiker och humanister och samhällsvetare kunde förhålla sig till det nya – är det bra eller dåligt, farligt eller ofarligt, lämpligt eller olämpligt, i behov av reglering eller redo att bara släppas fritt?
Det var en långsammare tid. Varje teknisk uppfinning behövde tillverkas och produceras, med råvaror och arbetskraft. Denna långsamhet skapade rådrum för samhället.
Vi har inget sådant rådrum längre.
Vad som händer nu är att ingenjörer, tekniker och uppfinnare skriver programkod på måndag och distribuerar den globalt på tisdag. Det finns alltså inte längre tid för ekonomer eller läkare eller forskare eller lärare att bidra med sina erfarenheter och insikter – alla ställs inför fullbordat faktum, medan de programmeringskunniga snabbt drar vidare till nästa projekt.
Detta innebär en historisk maktförskjutning, som inte lämpar sig för jämförelser med andra tekniska landvinningar, som låt säga boktryckarkonsten.

Visserligen finner jag det befängt att påstå att teknik- och samhällsutvecklingen “förr i tiden” skulle ha styrts “av hela samhället kollektivt”. Nu vet jag inte om detta “förr i tiden” syftar på folkhemmet eller på medeltiden, men jag kan leverera otaliga exempel på hur uppfinningar har tagits i bruk utan att de först blivit föremål för en demokratisk utvärdering. Särskilt inte när det gäller uppfinningar som har koppling till krig (vilket inbegriper de flesta medieteknologier som etablerades under 1900-talet).

Däremot håller jag med Andreas Ekström om att jämförelsen mellan tryckpressen och internet haltar. Det finns en fundamental skillnad mellan skriftspråk och programkod. Allmän alfabetisering (läs- och skrivkunnighet) går uppenbarligen att genomdriva inom ett visst territorium (jag säger genomdriva eftersom den historiska alfabetiseringen är oskiljbar från det blodiga skapandet av nationalstater, upprättandet av territoriella nationsgränser och bekämpandet av minoritetsspråk). Något liknande är svårt att tänka sig i fråga om programkod.

Alfabetiseringen byggde på principen att det för varje territorium fanns en stat och ett språk. Invånarna i ett visst territorium blev ålagda att lära sig skriva “sitt” standardspråk.
Men i datorsammanhang finns inte ett programspråk, utan många olika. Programspråken saknar inte bara territoriell koppling; det är inte heller givet hur länge de kommer att vara i bruk. Om tio år kommer helt nya programspråk att spela en viktig roll, medan vissa av dagens programspråk har blivit passé. Så var det aldrig med de tal- och skriftspråk som människor fått lära sig i familjen och i skolan.

Kampanjen för “programmering” som obligatoriskt skolämne bedrivs med flummiga hänvisningar till att programkod skulle vara “framtidens språk“. Som om koden var ett språk!

Det finns en glidande skala från maskinnära lågnivåspråk till de högnivåspråk som är anpassade för praktiska syften. Här finns en klar maktproblematik. Att lära sig lågnivåspråk som assembler är oerhört svårt, men ger definitivt en kunskap om hur datorer fungerar och hur datorsystem kan manipuleras. Ju högre upp i maskinens nivå ett programspråk opererar, desto lättare blir det att lära sig dess praktiska bruk. I de högre språknivåerna återfinns diverse scriptspråk (t.ex. bash för unixdatorer eller javascript och PHP för webben). Allra högst – närmast “ytan” – återfinns märkspråk som HTML, vilket jag skriver i just nu.

Ju högre upp mot ytan man kommer, desto lägre är manöverutrymmet, desto fler normer är inbyggda i språket. Ju lägre ner man tar sig, desto större möjligheter finns att rucka på dessa normer eller förstå hur andra kan göra det.

Vad menas då med “programkod” på skolschemat? Ska eleverna lära sig lite av varje, för att få en inblick i hur datorer fungerar, även om de inte kommer att kunna använda kunskapen till praktiska program? Eller ska de verkligen få lära sig att programmera ett visst kodspråk – och i så fall vilket, på vilken nivå?

Skillnaden mellan ett lågnivåspråk som assembler och ett högnivåspråk som javascript går nog att jämföra med skillnaden mellan fysik och företagsekonomi. Det är kort sagt två helt olika ämnen. Det är hög tid att kodlobbyn klargör vad de vill ha in på läroplanen (och vad de vill prioritera bort)!

K172: Minusräntan

Riksbanken sänker styrräntan till -0,10 %, efter några månader med nollränta. Därtill en smärre stimulansinjektion: 10 miljarder rätt in i blodomloppet via köp av statsobligationer.

Minuset sticker i ögonen som en februarisol, reflekterad i smältvatten som nästa natt åter kommer att frysa till is och kräva ännu starkare strålbehandling för att rinna undan och lämna marken fri.

Visst finns det något uppfriskande i detta nominella minus. Allt vet ju att en ränta inte ska vara negativ. Alltså bekräftas nu, på ett känslomässigt plan, ett finansiellt undantagstillstånd.

Samtidigt vänds saker på huvudet, för det är inte ens självklart att realräntan är negativ. Sedan 2008 har räntorna i allmänhet pressats ned till låga nivåer, lägre än inflationen, vilket är detsamma som negativ realränta (att sparade pengar minskar i köpkraft). Men nu har vi inte ens inflation. Det sägs rentav att Sverige befinner sig i deflation. Det finns olika sätt att räkna, men enligt SCD ligger inflationstakten på -0,3 %. Vi har alltså en officiell deflation, som Riksbanken vill bekämpa genom minusränta.

Både inflationen och räntan är negativ. Men inflationen är lägre än räntan. Det betyder i princip att realräntan har blivit positiv!

För ett par år sedan hade kanske en positiv realränta kunnat tolkas som ett tecken på en återgång till en normalitet. Men det är knappast möjligt att hävda nu. Framför allt vill Riksbanken inte att det ska talas om normalitet. Räntebeslutet signalerar det motsatta. Riksbanken lovar i sitt pressmeddelande att “göra penningpolitiken ännu mer expansiv om så skulle behövas”.

K171: Växande flyktingströmmar som uttryck för världskris

“Det globalt växande flyktingeländet är en slutprodukt av kapitalets världskris”, skriver Tomasz Konicz i en nyligen översatt artikel. “Kapitalet producerar en överflödig mänsklighet när det kollapsar till följd av sina inre och yttre motsättningar.”
Antalet människor på flykt har inte varit så här högt sedan andra världskriget, enligt senaste siffrorna från UNHCR. Dessa siffror kan säkert tolkas på olika sätt, men den grundläggande frågan är hur vi ska förstå de tilltagande flyktingströmmarna i ett globalt perspektiv.

Jag drar mig till minnes det glättiga tonfallet hos Hardt/Negri när de skrev om “the specter of migration” i Empire (2000). Alla former av migration kunde enligt Hardt/Negri utgjorde “en spontan nivå” av “klasskamp”:

In effect, what pushes from behind is, negatively, desertion from the miserable cultural and material conditions of imperial reproduction; but positively, what pulls forward is the wealth of desire and the accumulation of expressive and productive capacities that the processes of globalization have determined in the consciousness of every individual and social group-and thus a certain hope. Desertion and exodus are a powerful form of class struggle within and against imperial postmodernity.

Faktum är att ordet “refugee” bara förekom en enda gång i Empire, liksom i förbifarten, som en delmängd i det större fenomenet “migration”. Intresset för att analysera vad flyktingarna flyr från var obefintligt hos Hardt/Negri. För dem var drömmen om ett bättre liv det intressanta i sammanhanget.
Sekelskiftesoptimismen känns minst sagt daterad. Särskilt mot bakgrund av det som Tomasz Konicz skriver om; hur flyktingströmmarna formas av “det fortskridande sönderfallet av stater i det kapitalistiska världssystemets periferi och semiperiferi”.

Stora delar av Nära Östern tycks ha sjunkit ner i ett gränsöverskridande regionalt inbördeskrig, där de en gång stabila statsenheterna förvandlas till eroderande öar i ett hav av krig och anomi. /…/
Flera av de länder som hittills burit huvudbördan av de ökande globala flyktingströmmarna, såsom Pakistan och Libanon, kännetecknas själva av statliga eroderingsprocesser och tilltagande inbördeskrigsliknande uppgörelser, så till den grad att ytterligare flyktingrörelser kan väntas på medellång sikt. /…/
De allt större områden där inbördeskrigen sträcker sig över landsgränserna, där flyktingströmmarna drivs upp till ständigt nya rekordsiffror, återfinns för det mesta i världsmarknadens perifera sammanbrottsregioner. I dessa regioner har ingen kapitalförmering ägt rum i någon nämnvärd utsträckning efter att ”catch up-moderniseringen” [nachholende Modernisierung] kollapsade under 1980- och 90-talet. Deras statsapparater, som utan skatteintäkter har förlorat sin finansiella bas, har övergått i en process av ”förvildning”.

Högerpopulister hamrar in påståendet att t.ex. Sverige skulle ta emot en oproportionerligt hög andel flyktingar. Då väljer de att inskränka sin jämförelse till EU. Men i ett internationellt perspektiv gäller det motsatta. Alla de länder som tar emot oproportionerligt många flyktingar befinner sig redan i de fattiga delarna av världen. Pakistan tar emot flest flyktingar i förhållande till BNP; Libanon flest per invånare (källa: UNHCR). Och obalansen förvärras; en allt mindre andel av världens flyktingar hamnar i den rika västvärlden.

Obalanser i flyktingmottagandet är en politisk fråga som diskuteras flitigt i Sverige. På en metanivå verkar det handla om två konkurrerande diskussioner. Högerpopulisterna vill prata om en obalans inom Europa: hur många asylsökande som tas emot av Sverige jämfört med andra EU-länder. Sossar och moderater vill hellre prata om en obalans inom Sverige: hur vissa kommuner tar emot många flyktingar, andra vägrar helt. Ansvaret för flyktingmottagandet måste “delas solidariskt mellan alla kommuner”, menar politikerna. Men ingen säger att det borde delas solidariskt mellan alla stater. För det finns ingen global suverän med makt att genomtvinga en sådan fördelning av flyktingströmmarna.

Cybernetik och kändisskap

Snubblade på en intressant artikel i Public Culture, en akademisk tidskrift som just utkommit med ett temanummer om kändisskap. Där analyseras fenomenet Tim O’Reilly, som bland annat gjort sig en förmögenhet på att marknadsföra koncept som “open source” och “web 2.0” – och använda koncepten för att marknadsföra sig själv.

Artikeln är skriven av Christine Larson och Fred Turner (känd för boken From counterculture to cyberculture). De driver tesen att mediesociologerna länge har intresserat sig för såväl “kändisar” som “intellektuella” (vanligen tänkta som ett motsatspar), men missat framväxten av en ny kategori av teknikgurus.

Historien tar sin början i Macy-konferenserna om cybernetik (1946–1953), som etablerade ett gemensamt språk för att analysera beteenden hos människor, djur och maskiner i termer av informationssystem. Konferenserna resulterade därtill i att Norbert Wiener fick status som talesperson för det cybernetiska projektet.

Turner/Larson tecknar bilden av en generationsföljd: vad Norbert Wiener gjorde kring 1950, upprepades kring 1980 av Stewart Brand, för att kring 2000 förfinas som affärsidé av Tim O’Reilly.

If Wiener and Brand built the prototype for a new type of intellectual celebrity inspired and enabled by research culture, O’Reilly transformed that prototype into a standardized production model, a scalable, repeatable process for developing ideas, visibility, influence, and, ultimately, profits. /…/
Like Wiener and Brand, O’Reilly became the spokesperson for an emerging community and a set of related ideas, and like them, he promoted those ideas and networks, and himself along with them, in three stages. First, he built legitimacy within the technical community by skillfully aggregating and brokering the programming expertise of those around him. Second, he converted that legitimacy into convening power. Doing so allowed him to draw together separate networks, initially within the technical community and later far beyond, by creating high-profile events and face-to-face forums. Third, he disseminated the ideas /…/ through products branded with his own name /…/
By intelligently collecting and rearticulating the community’s knowledge, O’Reilly and his writers began to make an entire emerging community visible to itself.
/…/
Just as cybernetics appeared to be a “universal” field half a century earlier, open source and its successor meme, the idea of a collaborative “Web 2.0,” provided a framework that seemed to apply far beyond programming.
/…/
Wiener, Brand, and O’Reilly /…/ have each celebrated the socially transformative power of communication technologies. But they have also helped turn digital communication networks into prototypes of the social style by which they themselves shape the world. /…/
network intellectuals have an extraordinary if often invisible power to enlist the rest of us in their worldview. Their power and their celebrity no longer come from the ability to express ideas in words or the ability of mass media technologies to broadcast images around the world. Rather, they come from the ability to build new social networks, to generate new ideas, new language, and new identities within them

(Förresten så har jag ännu inte hört Godmorgon Världens återblick på den så kallade piratrörelsen, trots att jag själv är intervjuad i programmet. Därför vågar jag inte helt utesluta att ämnet på något vis kan rymma kopplingar till det ovanstående.)

Fred Turner och Christine Larson avstår från att zooma ut, men jag funderar på hur oerhört utbrett själva arbetssättet har blivit under 2000-talet. Att ordna konferenser med gäster från olika fält, att lansera ett nytt språk och samtidigt lansera talespersoner för detta språk. Vilar själva metoden på den cybernetiska hypotesens grund? Och vad händer när det går inflation i konferenser, i tvärdiscipliner, i teknikgurus? Blir inte metoden då mindre effektiv? Att cybernetiken äter sig själv är en tilltalande tanke – fast hur cybernetiskt är det inte att tänka ?

K170: Om de senaste siffrorna på det globala skuldberget och om Sveriges extrema position

Erik Persson tipsade om en ny rapport om den globala skuldsättningen som publicerats av konsultimperiet McKinsey, “Debt and (not much) deleveraging“. Den bekräftar vad vi redan visste: “The world is still addicted to debt“.

Under de sju år som gått sedan den globala kreditbubblan sprack, har skuldsättningen bara fortsatt att öka. Samtliga större stater ligger på en högre skuldnivå än vad de gjorde 2007, konstaterar McKinsey. Som som framgår av diagrammen, hör Sverige till skuldligans globala toppskikt, även om en handfull EU-länder ligger över, och Japan ligger allra högst.
Skuldsättning mäts då som summan av statens, företagens och hushållens skulder, i procent av BNP. Rapporten visualiserar även hur de nationella skuldbergen har vuxit 2007–2014; i Sverige har skuldsättningen ökat med 50 procentenheter, vilket är en påfallande stor ökning. Ytterst få länder uppvisar en minskad skuldsättning.

Först vill jag bara sticka in en reservation mot statistiken. McKinsey har i möjligaste mån försökt att undersöka skuldsättningen i den s.k. reella ekonomin, till skillnad från finanskapitalet. När de har räknat samman företagens skuldsättning begränsar de sig därför till “non-financial corporations”. Det betyder att de utesluter de lån som tagits av banker, försäkringsbolag och andra finansiella institutioner. Frågan är bara hur meningsfullt det är att avskilja en s.k. finanssektor. Även företag som Apple och Ikea sysslar ju med avancerade finansupplägg, inklusive räntesnurror via Luxemburg vilket i formell mening bokförs som skulder mellan olika bolag i samma koncern.
Med detta i åtanke är det värt att vara åtminstone lite tveksam till siffrorna om företags skuldsättning. Och när det kommer till hushållen, kan man fråga sig om inte abonnemang med olika former av bindningstid borde räknas som en typ av skuldsättning. Troligen skulle det bara bli ett marginellt påslag, i jämförelse med de enorma bostadslånen. Men det är ändå viktigt att minnas att nationalekonomisk statistik alltid vilar på godtyckliga gränsdragningar.

Med detta sagt kommer här – innan vi zoomar in på skuldsättningen i Sverige – ett utdrag ur den globala skuldtopplistan (debt-to-GDP ratio), så som den såg ut våren 2014:

1. Japan 400 %
2. Irland 390 %

7. Grekland 317 %
8. Spanien 313 %
9. Danmark 302 %
10. Sverige 290 %
11. Frankrike 280 %
12. Italien 259 %
13. Storbritannien 252 %
14. Norge 244 %
15. Finland 238 %
16. USA 233 %

22. Kina 217 %
23. Österrike 213 %
24. Tyskland 188 %

34. Brasilien 128 %
35. Indien 120 %

42. Mexiko 73 %
43. Ryssland 65 %

Här framstår inte Sveriges position som extrem i ett europeiskt nutidsperspektiv. Att västvärldens skuldsättning är extrem i ett historiskt perspektiv är en helt annan sak.

Om vi däremot tittar på skuldbergets fördelning mellan stat, företag och hushåll – då sticker särskilt Nordeuropa ut, med Sverige som dess mest extrema representant.

Överlag i världen är det särskilt staternas skuldsättning som har ökat 2007–2014, men även företagsskulderna. Hushållens skuldsättning har däremot minskat på många håll, eller bara ökat måttligt. Tendensen är allra tydligast i USA, där statsskulden har ökat kraftigt, och företagsskulderna legat ganska stilla, medan hushållens skulder tvärtom har minskat kraftigt. Även i Storbritannien, Irland, Spanien och Tyskland har hushållens skuldsättning minskat 2007–2014.

Sverige står i spetsen för en motsatt tendens. Här har statsskulden knappt ökat alls – däremot har företagens skuldsättning ökat med 31 procentenheter, vilket framstår som extremt (endast Irland, Kina och Singapore uppvisar en större ökning av företagsskulderna). Därtill har de svenska hushållens skuldsättning ökat med 18 procentenheter, vilket också är extremt (endast Grekland och Thailand uppvisar en större ökning; Kina hamnar jämsides med Sverige).

Meanwhile, a number of countries in northern Europe, as well as Canada and Australia, now have larger household debt ratios than existed in the United States or the United Kingdom at the peak of the credit bubble.
/…/
Unsustainable levels of household debt in the United States and a handful of other advanced economies were at the core of the 2008 financial crisis. Between 2000 and 2007, the ratio of household debt relative to income rose by one-third or more in the United States, the United Kingdom, Spain, Ireland, and Portugal. This was accompanied by, and contributed to, rising housing prices. /…/
In the Netherlands, Denmark, and Norway, household debt now exceeds 200 percent of income—far above US or UK household debt at the peak.
/…/
The question now is whether high household debt in some countries will spark a crisis.
We assess the level and growth of debt-to-income ratios, debt service ratios, and house price changes. Using these metrics, we find that seven economies today have potential vulnerabilities in household debt: the Netherlands, South Korea, Canada, Sweden, Australia, Malaysia, and Thailand.

Kort sagt pekas svenskarnas bostadslån ut som en finansiell krutdurk, vid sidan om det kinesiska skuldberget.

Som sagt: kapitalets kris går inte att lösa, den kan bara flyttas runt. Och denna runtflyttning av kristendenser sker inte främst inom nationer (vilket blir följden av nationalekonomiska analyser), utan inom kapitalets globala kretslopp. Kan avsluta med att citera vad Erik twittrade:

Kolla på den listan länder (Nederländerna, Sydkorea, Kanada, Sverige, Australien, Malaysia och Thailand) och vad som sades om dem 2008…
De var “lugna hamnar i ett stormigt hav”, länder som användes för att grumla kritiken om systematiska problem, eller kraschad nyliberalism.
Börjar leka med tanken att Europa just nu bara är USA med några års förskjutning.. Deras 2001-2007 är vårt nu. /…/
Kastar in att krisen ’00 för USA var vad krisen ’08 var för oss, och att krisen ’08 för USA var vad krisen ’16 kommer vara för Europa.
*Killgissar*

Visst hopar sig de historiska parallellerna till samtidens krisförlopp. Bland dessa är 1930-talet bara en parallell och troligen inte den tydligaste. Under 2014 märktes också en stark parallell till den s.k. Volckerchocken (hösten 1979), även om det numera räcker med att lösa antydningar om framtida räntehöjning för att uppnå effekter liknande de som då uppnåddes genom en faktisk högräntepolitik. Året dessförinnan, 2013, diskuterade vi paralleller till 1990-talet, som låg på en lite annan nivå. Och 2012 luftades känslor av “Sovjet före kollapsen“, alltså sent 1980-tal. Om man bara är beredd att leta paralleller på olika platser, verkar det snart visa sig att vårt årtionde är en upprepning av alla andra årtionden under det senaste seklet.

Hur som helst gäller det att komma ihåg att kapitalismen inte upprepar sig: även om det är nödvändigt att reflektera över historiska paralleller, får vi aldrig tro att de kan peka ut framtida händelser. Krisen fortskrider på nivåer – t.ex. skuldnivåer – som aldrig tidigare prövats.

Spellistor som spekulationsobjekt

I slutet av 2014 fylldes Stockholms tunnelbana åter av reklam för spellistor på Spotify. Frågan inställde sig på nytt: varför vill någon lägga stora pengar för att marknadsföra något som det inte går att ta betalt för?
Den här gången ska vi komma lite närmare svaret. Vi kommer också finna vissa paralleller till inlägget om “klickjägarna”, där vi kunde läsa om hur Schibsted och Bonniers har köpt upp stora Facebookgrupper i hopp om att utnyttja det virala. På liknande sätt har skivbolagen under 2014 har köpt upp spellisteföretag, i förhoppning om att säkra sitt långsiktiga inflytande över människors musiksmak.

Vi uppdaterar spellistorna regelbundet med den senaste musiken och ser till att du har veckans soundtrack direkt i dina lurar. Vår ambition är att ge dig den perfekta mixen för tjejmiddagen, minglet eller träningen.

Så marknadsför sig Topsify, som alltså var föremål för den senaste tunnelbanekampanjen. Numera ägs Topsify av Warner Music, som i sin tur ägs av Len Blavatnik, som f.ö. även äger det svenska 450 MHz-bandet; han har beskrivits som “en rysk oligark med kopplingar till Vladimir Putin” (vilket dock är helt irrelevant i detta sammanhang).

I oktober 2008, bara en vecka efter den stora lanseringen av Spotify, registrerades domännamnet topsify.com av Patrik Johansson i Stenungsund. Hans idé var att erbjuda skivförsäljningens topplistor i form av spellistor för Spotify. Detta

Snart uppmärksammades Topsify av Spotifys egen blogg och blev synnerligen populärt: 2013 passerade Topsify en halv miljon prenumeranter på sina spellistor. Dessa spellistor var då fortfarande en passiv återspegling av veckans officiella topplistor, men detta skulle ändras 2014, efter att Patrik Johansson sålt sin följarskara till det brittiska företaget Playlists.net.

Playlists.net grundades 2009, då under namnet ShareMyPlaylists – på den tiden ansågs sharing fortfarande vara hett. Idén var från början att låta folk ladda upp sina egna spellistor och sprida dessa vidare, för att tjäna reklampengar. Men namnbytet antyder en vilja att gå bort från det användargenererade, till mer “professionellt” sammansatta spellistor.
I januari 2014 köptes Topsify av Playlists.net för en okänd summa pengar. Det var inte spellistor som köptes, inte heller ett företag med löpande verksamhet. Om de hade varit intresserade av själva spellistorna, hade det varit världens enklaste sak för Playlists.net att kopiera den busenkla verksamheten: att göra spellistor av topplistor. Det som köptes var följare (och här märks parallellen till hur svenska mediehus börjat köpa Facebookgrupper).

Spellisteföljare blev ett allt intressantare spekulationsobjekt under 2014. Inte minst efter att brittiska Official Charts Company i juni beslöt om ett nytt sätt att räkna fram musiktopplistorna. Tidigare hade man endast räknat försäljning av (fysiska eller digitala) exemplar, men nu inkluderades även streamingtjänster som Spotify; 100 strömmar skulle motsvara en nedladdning.
Branschfolket konstaterade att spellistan nu är vägen till topplistan – alltså en omvändning av den modell som lockat hundratusentals till Topsify. “Playlists are the new radio“, konstaterade Kieron Donoghue på Playlists.net:

And let’s not forget that lazy radio programmers follow the charts so in most cases a chart hit equals a radio hit equals more streams and downloads. Win, win, win.

The future is here now. Owners of playlists with large follower counts can expect to be pitched priority tracks from record labels for inclusion. Of course this is something I know a little about having run the biggest and best collection of quality Spotify playlists online at Playlists.net for over 5 years. It’s definitely more common than you would think and there is a land grab happening right now with labels trying to build up playlist followers as quick as they can now that chart influence is finally here.

Detta var en månad efter att Apple köpt Beats; ungefär samtidigt som Google köpte upp nätradiotjänsten Songza, som specialiserat sig på mänskligt sammansatta spellistor inriktade på olika “moods” – precis som Tunigo, som köpts upp av Spotify redan våren 2013. Vilket följdes av Spotifys köp av Echonest i mars 2014, då den mänskliga sidan av spellisteskapandet kompletterades med en maskinell. Framåt sommaren 2014 sögs riskkapitalet mot spellistorna.

as Google’s acquisition of Songza shows — or so the theory goes – it’s no longer enough to simply launch a streaming music service. “You need curation to make sense of it,” says one source, citing the poor quality of Amazon’s playlists.

Playlist-based curation is currently an area of intense interest for the music industry, with all three major labels already having their own sub-brands maintaining and promoting playlists on streaming services: PlaylistMe for WMG, Filtr for Sony Music and Digster for Universal Music.

Högsommaren 2014 befann sig Playlists.net enligt uppgift i samtal med “flera prominenta bolag i musikindustrin” – vilket kanske ska tolkas som alla tre stora skivbolag. Det vinnande budet lades av Warner Music Group, som köpte Playlists.net i oktober 2014. En del i köpet var alltså Topsify med alla dess följare.

Den 18 december 2014 nylanserades Topsify. Efter att Facebook-sidan varit tyst i nästan ett år, efter att Patrik Johansson sålt den, presenterades en ny spellista: “We’ve put together a playlist of the biggest hits of 2014 including Ed Sheeran, Nico & Vinz, Coldplay, Jason Derulo, David Guetta, Clean Bandit and many more.” Samtliga dessa artister ligger på skivbolag som ägs av Warner Music.

Konceptet var omkastat. Nu handlade det inte längre om spellistor som speglar topplistorna, utan om taktiska försök att påverka topplistorna med hjälp av spellistor.
Det är möjligt att Warner även kommer släppa in andra bolags musik på Topsifys spellistor. Så gör t.ex. Sony Music med sitt Filtr. Det är troligen nödvändigt för att göra spellistorna riktigt populära. Här finns en av skillnaderna mot hur nyhetsindustrin jobbar med clickbait, där det handlar om att maximera genomslaget för varje enskild artikel, medan spellistor snarare handlar om att samla följare i flöden för att bygga artisters varumärken.
Skivbolagens långsiktiga syfte är alltså att få kontroll över de kanaler som låter dem kontrollera vilken musik som folk upptäcker. Alla de tre storskivbolagen fruktar att de två andra ska dra de längsta strået. Därför verkar de just nu inställda på att köpa upp så mycket de kan. Om man inte kan köpa de företag som gör själva spellistorna, kan man nöja sig med att köpa följare. Den som råkar sitta på populära spellistor kan säkert göra sig en hacka.

K169: Kris och normalitet

Normale Krisen? Normalismus und die Krise der Gegenwart; så lyder titeln på en bok av den tyske litteraturvetaren Jürgen Link. Sedan många år har han intresserat sig för vad han kallar “normalism” som modernt dispositiv.

Kris kan definieras som en förlust av normalitet, en avnormalisering.
Samtidigt är det krisen som skapar ett nytt intresse för normaliteten. Redan i oktober 2008 hävdade Die Zeit-redaktören Bernd Ulrich: “Det normala upplever en renässans”. Han menade att nollnolltalets kreditbubbla hade gynnat onormala ideal och såg fram mot återkomsten av sunda borgerliga dygder, främst dygden att ha pengar på sitt sparkonto. Riktigt så blev det väl knappast – snarare har sparandet attackerats av nollräntor i stimulanssyfte. (Däremot går det ju att se “mittenextremismen“, det vill säga högerpopulismen, som en typ av ideologisk normalitetsrenässans.)

Annorlunda ligger det till med uttrycket “new normal“, som blev vansinnigt populärt i USA efter 2008 års finanskollaps. Här syftas inte på återgången till någon tidigare normalitet, utan snarast det motsatta: normaliseringen av något som tidigare var onormalt, t.ex. en låg tillväxt och en hög arbetslöshet.

Trots att krisen är normalitetens motsats, går det att tala om “normala kriser”. Men den aktuella krisen framstår som en “onormal kris”, skriver Jürgen Link.

Här sätter jag punkt för dessa läsanteckningar, som bara tagit upp bokens förord. Jag är tveksam till hur mycket som finns att hämta i Jürgen Links diskursanalyser, men jag tror ändå att boken rymmer en del värdefulla observationer av hur normaliteter etableras, så jag räknar med att återvända till den i ett annat inlägg.

Om det återuppståndna The Pirate Bay och den bakomliggande splittringen

Och så var The Pirate Bay åter i gång, 54 dagar efter att den släcktes i en razzia. Det blev inte slutet. Men det blir heller inte business as usual. Snarare verkar det som att förruttnelsen når nya nivåer.

Torrentfreak rapporterar om en konflikt inom den krets som drivit The Pirate Bay. En nyckelroll har spelats av dussintals frivilliga moderatorer, som hjälpt till att avlägsna olika former av spam, skadlig kod och filer med fejkat innehåll. Många av dessa moderatorer har jobbat med The Pirate Bay i tio års tid, men tar nu avstånd från gårdagens nystart, uppger Torrentfreak.

Detaljerna bakom konflikten är oklara, men intrycket som ges av Torrentfreak är att den/de som fungerar som “ägare” genom att kontrollera domännamnet (thepiratebay.se) inte längre har stöd av den större gruppen av moderatorer som kontrollerar IRC-kanalen (#thepiratebay). Den senare gruppen har nu flaggat för att de tänker starta upp ett nytt The Pirate Bay på ett annat domännamn. En sådan klyvning känns trots allt inte helt ointressant.

Problemet med “nygamla” The Pirate Bay är alltså att det verkar saknas moderatorer. Fritt fram för spam, bluff och båg. Om de inte lyckas rekrytera ett nytt team, kommer skutan att sänka sig själv i snabbare takt än tidigare. Eller så lyckas det gamla teamet trots allt starta en ny version som vänder den nedåtgående trenden. Rent tekniskt vore det knappast omöjligt. Infrastrukturen går säkert att fixa, utom räckhåll för rättsliga attacker. Men en sådan infrastruktur är inte gratis. Min gissning är att problemet i slutändan är ekonomiskt.