K176: Fattigtyskland?

2013: “Tyskar fattigast i eurozonen” (njaa).
2015: “Fattigdomen fortsätter att öka i Tyskland” (njaa).

Därtill nu detta:
Två tredjedelar av Tysklands befolkning anser att de inte lever i ett demokratiskt samhälle. Enligt en tredjedel är det nödvändigt att avskaffa kapitalismen för att det ska bli tal om demokrati. En femtedel drar slutsatsen att det krävs en revolution. Ganska få av tyskarna säger sig frukta en övergång till ett fascistiskt samhällsskick, men hälften uppfattade en repression och övervakning mot samhällskritiker är tilltagande. Allt enligt forskare från Freie Universität Berlin, som drar slutsatsen att 25 % av Tysklands befolkning hyser en “vänsterextrem” grunduppfattning.

Och samtidigt, detta:
Allt fler tyska kvinnor i låglöneyrken sjukskrivs för depression.

Ökar fattigdomen i Tyskland? På en nationellt aggregerad nivå finns knappast grund för påståendet.
Undersökningarna som länkades först i detta inlägg bygger på två olika definitioner av fattigdom, som båda är rätt irrelevanta. Den förstnämnda mätte medianförmögenheten hos hushåll i Europa, som var låg i Tyskland eftersom många tyska hushåll är små och många hyr sin bostad i stället för att äga den. (Samma undersökning visade att de italienska hushållen är minst skuldsatta i Europa – tre fjärdedelar har inga skulder!)

Den andra undersökningen uppskattade andelen fattiga invånare i Tyskland till 15,5 procent, en siffra som ökat år för år. Fattigdom definieras då som att leva i ett hushåll men en inkomst som är mindre än 60 procent av medianinkomsten. Det är alltså ett mått på ojämlika inkomster, inte på absolut fattigdom.
Framför allt är det inget mått på levd fattigdom, det sönderslitande tillstånd som bara kan skildras i kalejdoskopiska berättelser, enligt Kristian Lundberg. Fattigdom handlar “om skulder. Om brister. Om att kastas till marken och sedan inte kunna resa sig upp igen.”

Även om den absoluta fattigdomen inte går att mäta, kan det finnas vissa siffror som ger en bättre vink om sanningen än andra. Siffror på depression och siffror på obetalda skulder.

Sedan 2008 har andelen invånare i EU som uppger att de kommit efter med betalningar ökat något från 10 till 12 procent. /…/
I Sverige har andelen av befolkningen som uppger sig ha kommit efter med betalningar varit relativt konstant de senaste åren. Tillsammans med Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Luxemburg, Tjeckien, Belgien, Danmark och Österrike är Sverige ett av de länder där lägst andelar av befolkningen kommit efter med betalningar.

Det är alltså i de nordeuropeiska länder där hushållen är som mest skuldsatta, som folk har minst problem med att betala sina skulder. Kan man säga. Som det vore värdigt att förminska fattigdomen bara för att “folk” i allmänhet inte räknas som fattiga.

8 kommentarer ↓

#1 Mårten on 25 February 2015 at 7:24 pm

Det är i ljuset av detta man måste läsa Ebba Busch Thors debattartikel om “relativ fattigdom”

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16837894.ab

Det börjar uppenbarligen bli viktigt för högerborgerliga debattörer att definiera bort alla kategorier av fattigdom de över huvud taget kan.

#2 Arvid on 25 February 2015 at 8:46 pm

“Även om den absoluta fattigdomen inte går att mäta”, skriver du. Tillåt mig fråga, vad är egentligen “absolut fattigdom”?

#3 rasmus on 25 February 2015 at 9:08 pm

Om det går att tala om relativ fattigdom, så går det även att tala om absolut fattigdom. En rent logisk slutledning, skulle jag nog påstå. Huruvida det sedan går att kvantifiera de absoluta storheterna är en annan fråga.

#4 Arvid on 25 February 2015 at 11:51 pm

Ja, tala om det kan man ju göra. Men… Utan att vilja förringa fattigdom som fenomen, så tror jag nog att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta ett absolut mått på fattigdom. Är det inte ett relativt begrepp till sin natur? Är man inte fattig i förhållande till något, exempelvis andras rikedom?

Om jag inte misstar mig så grundades föreställningen om Achilles aldrig kom ikapp sköldpaddan också på logisk slutledning. ;-)

#5 rasmus on 26 February 2015 at 12:13 am

Arvid: Som sagt, att det inte går att mäta ett absolut mått på något utesluter inte att det kan existera i absolut mening. Rent principiellt alltså.

Sen tror jag inte att det går att göra någon vattentät avgränsning i fråga om fattigdom. Fattigdomen är ju något som människor lever. Och livet levs aldrig ensam, utan alltid med andra människor och i ett kapitalistiskt varusamhälle innebär möjligheten att ha kontakten med andra människor att man måste betala för en massa saker: internetuppkoppling, resor etc.

#6 Amike on 26 February 2015 at 2:25 pm

Jag anar att du är medveten om hur problematisk studien är (“vänsterextremism” osv.). Men ändå lite bakgrund om “forskarna” från FU Berlin.

#7 bob on 26 February 2015 at 8:46 pm

Arvid, googla absolute poverty definition. Träff 2 or 3:

http://www.poverty.ac.uk/definitions-poverty/absolute-and-overall-poverty
“in 1995 the United Nations adopted two definitions of poverty. Absolute poverty was defined as: a condition characterised by severe deprivation of basic human needs, including food, safe drinking water, sanitation facilities, health, shelter, education and information. It depends not only on income but also on access to services.”

http://www.unesco.org/new/en/social-and-human-sciences/themes/international-migration/glossary/poverty/
“Frequently, poverty is defined in either relative or absolute terms. Absolute poverty measures poverty in relation to the amount of money necessary to meet basic needs such as food, clothing, and shelter. The concept of absolute poverty is not concerned with broader quality of life issues or with the overall level of inequality in society. The concept therefore fails to recognise that individuals have important social and cultural needs. This, and similar criticisms, led to the development of the concept of relative poverty. Relative poverty defines poverty in relation to the economic status of other members of the society: people are poor if they fall below prevailing standards of living in a given societal context. An important criticism of both concepts is that they are largely concerned with income and consumption.”

Båda fattigdomsbegreppen, och fler därtill, är användbara och säger något relevant. Fattigdom i båda bemärkelserna bör minskas.

#8 Arvid on 27 February 2015 at 12:19 am

Hej Bob!

Tack för infon. Jag instämmer i det du skriver om att dom fattigdomsbegreppen du tar upp är såväl användbara som att dom kan säga något relevant om ett samhälle eller en situation.

Det jag tänkte var att fattigdom som fenomen till sin natur är relativt. Därför undrade jag vad “absolut” fattigdom var. Jag tänkte då i första hand på ekonomisk fattigdom. Men även med ett utvidgat fattigdomsbegrepp, exempelvis det du beskriver att FN använder, vilket innefattar tillgången till utbildning och information med mera, grundar sig såvitt jag kan bedöma på relativa mått. Jag har i alla fall svårt att tänka mig absoluta mått på tillgång till så luddiga saker som “information” eller “utbildning”? Och vad som är (god) “hälsa” är nog i flera avseenden socialt betingat, relativt i tid och rum. Och så vidare.

Men visst, det är kanske svårt att relativisera saker som svält. Men å andra sidan är jag inte så säker på det heller…

Kommentera