K175: De som förnekar skuldberget

De senaste siffrorna på hur det globala skuldberget växer mötte genast moteld från vänsterborgerliga ekonomer, vilket knappast förvånar.

Ingen förstår skuld“, klagar Paul Krugman.

Och visst har han rätt i att det högerborgerliga synsättet är enfaldigt: att stater, företag och hushåll börjar återbetala sina skulder kommer knappast att lösa krisen. Den enes utgift är den andres inkomst, påpekar Krugman, “så om alla samtidigt drar ner på sina utgifter, kommer inkomsterna i världen att sjunka”.

För varje enskilt hushåll eller företag är det av godo att befria sig från skulder, men det betyder inte att en minskning av den totala skuldsättningen är av goda för “ekonomin i sin helhet”. (Här erkänner alltså Krugman att det finns en motsättning mellan delen och helheten, företag och totalkapitalet – vilket ur ekonomikritiskt perspektiv bara är ett av uttrycken för kapitalets inre motsättning.)

Trots detta är Krugmans vänsterborgerliga analys precis lika enfaldig som de högerborgerliga analyserna. Han vänder ju bara på steken och säger att helheten är det enda som räknas: “skuld är pengar som vi är skyldiga oss själva“. Vad är det förrsten för “vi” som här åkallas? (Jag får känslan av att Krugman sätter likhetstecken mellan mänskligheten och kapitalismen.)

Den enes skuld är den andres tillgång. Om skuldberget växer, växer samtidigt ett lika stort tillgångsberg. Tanken är tydligen lugnande för de vänsterborgerliga ekonomerna. Men det hela är ju bara en räkneövning. Tillgångarnas värde kan inte garanteras, särskilt inte om många samtidigt vill sälja sina tillgångar – det är då vi får deflation, som får skuldberget att svälla som en jäsande deg.

Den vänsterborgerliga duon Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren har drivit tesen att Sverige inte har någon statsskuld – och syftar alltså på nettoskulden, att statens tillgångar är större än skulderna. Tesen har även formulerats i Copyriots kommentarsfält av Thomas E:

Om man räknar ihop statsskulden och de finansiella tillgångarna får man ett plus på sisådär 400 miljarder. Om man räknar in reala tillgångar, kungliga slottet, E4:an osv så blir pluset ännu större. Det låter otroligt men googla lite så får ni se.

Men vad är poängen med att ens prissätta sjukhus, slott och motorvägar om de inte är till salu? Jag skulle förstå räkneövningen om den gjordes av en nyliberal förespråkare av en nattväktarstat, som faktiskt vill sälja av alla statens tillgångar. Men för alla andra borde det vara helt irrelevant att koppla statsskulden till fantasier om de engångsintäkter som skulle ges genom nedmontering av halva statsapparaten.

För övrigt verkar det som att svenska statens minskade nettoskuld i hög grad “härstammar från värdeförändringar i statens och pensionssystemets tillgångsportföljer“, alltså aktier och obligationer som köpts av bl.a. AP-fonderna, vars börsvärde sedan har ökat.
Menar de vänsterborgerliga ekonomerna att sådana värdestegringar är ett rimligt motiv för att normalisera ett ständigt växande skuldberg? Samtidigt menar ju t.ex. Johan Ehrenberg att “farlig spekulation på finansmarknaderna” skulle vara krisens grundproblem. Men går det att tänka bort finansspekulationen ur värdet på statens nettotillgångar? Det är ju en fråga om likviditet, skriver nationalekonomen Jonas Vlachos:

Naturligtvis är dessa tillgångar inte ekvivalenta. Kontanter är exempelvis till sin natur mer likvida än aktier. Samtidigt är statens likviditetsbehov mindre än andra aktörers; man har ju trots allt en centralbank som kan rycka in om behovet blir akut. Likviditetspremien gör därför att statens Nordea-aktier sannolikt är värda mindre på marknaden i statens portfölj.

I stället för att tänka skuld i termer av balansräkningar eller av “berg”, kan den tänkas som ett nätverk av förpliktelser som håller samman det vi kallar “ekonomin”. Ju mer skuldsättningen växer, desto större bli det ömsesidiga beroendet, desto större blir riskerna som är förknippade med en kreditkris.

Ännu bättre är kanske att tänka sig skulden i tidsliga termer, som ett intecknande av framtiden. Ju större de samlade skulderna är, desto större krav har “vi” ställt på framtiden. Krediten är ju bokstavligen credo, en tro på att framtiden ska utveckla sig på visst sätt. Varje avvikelse från framtidsplanen bestraffas med allt större risker som är allt svårare att överblicka.

Paul Krugman må ha rätt i att statsskulden inte är pengar som vi lånat av “kommande generationer” – men den samlade formen av skuld innebär en försäljning av framtida handlingsutrymme till samtida spekulanter. Resultatet blir ett stärkt tvång att rätta sig efter de prognoser som gjordes.
Ett tvång som är verkligt, om än inte oöverskridligt – en annan tänkbar möjlighet är att överge tillväxttvånget genom att på global nivå avskaffa det kapitalistiska produktionssättet. Så länge inte det görs är det dock svårt att tänka sig annat än att världens samlade skuld fortsätter att eskalera i omfattning.

11 kommentarer ↓

#1 Jan on 23 February 2015 at 10:22 pm

“Men vad är poängen med att ens prissätta sjukhus, slott och motorvägar om de inte är till salu? Jag skulle förstå räkneövningen om den gjordes av en nyliberal förespråkare av en nattväktarstat, som faktiskt vill sälja av alla statens tillgångar. Men för alla andra borde det vara helt irrelevant att koppla statsskulden till fantasier om de engångsintäkter som skulle ges genom nedmontering av halva statsapparaten.”

Men samtidigt, varför ska man då räkna/kalla det för en “kostnad” när samhället vill bygga dessa saker när det inte får kallas en “tillgång” när det är färdigt?

Om man ska vara konsekvent, så om man inte får kalla det en tillgång efter att det är klart så kan det ju inte heller vara en kostnad innan man bygger…..o då kan vi ju bygga hur mycket som helst. Det kostar ju inget! :-)

Ha det
Jan

#2 rasmus on 23 February 2015 at 10:28 pm

Jag undrar mest varför man öht ser ett behov av att kalylera ett penningvärde på statens samlade tillgångar. Om man däremot ska köpa något, är det ju rätt uppenbart att man har ett behov av att ta ställning till priset.

#3 Jan on 23 February 2015 at 10:35 pm

Det kan jag hålla med om, men ändå……

Ha det
Jan

#4 Magnus A on 24 February 2015 at 10:45 am

Det är ju stor skillnad på försäljningsvärde och nyanskaffningsvärde. Försäljningsvärdet kan vara 0 om ingen är intresserad av att köpa det, men ändå kan nyanskaffningsvärdet vara mycket stort.

Sedan är det precis som Rasmus säger, varför är det intressant att räkna värde på något som inte är aktuellt att sälja? Skulle man verkligen vara intresserad av att sälja “allt” skulle dessutom värdet förändras bara för att man påbörjar försäljningsprocessen.

Mycket som staten köper är dessutom något som förväntas ge samhällsekonomisk nytta, och det är inte nödvändigtvis något som är säljbart.

#5 Erik on 25 February 2015 at 3:38 am

Jag är nyfiken på vad “att på global nivå avskaffa det kapitalistiska produktionssättet.” kan betyda. Jag tolkar det som om du anser att det aldrig har gjorts (dvs Östblocket gjorde det inte).

Det borde väl finnas åtminstone teoretiska möjligheter att “omstarta” det kapitalistiska systemet med reviderade skulder?

Mer centralt – Vad är det som krävs för att det kapitalistiska systemet ska ses som avskaffat. Är det sättet vi skapar pengar på? Är det att vi byter varor på en marknad? Är det jämlikheten i fördelning av resurser. Frågan är genuin…

#6 rasmus on 25 February 2015 at 10:30 am

Erik: Jag menar definitivt att det rådde kapitalism i Östblocket, en moderniseringsinriktad statskapitalism inriktad på att snabbt komma ikapp den industriella utvecklingen i Västeuropa och som i slutändan konkurrerade med sina produkter på samma världsmarknad. Sovjet föll bl.a. för att oljepriset föll.
Men dessförinnan lyckades Sovjet lyckades införa pengar och lönearbete som försörjningsvillkor bland miljoner och åter miljoner f.d. bönder. Att avskaffa kapitalismen vore däremot liktydigt med att avskaffa pengarna och lönearbetet, att inrätta andra sätt att organisera omsorg, produktion och infrastruktur.
Jag tror alltså inte att “socialism i ett land” någonsin varit möjligt. Så länge det bygger på pengar kommer det bygga på statsskuld, vilka prissätts som obligationer på en finansmarknad. “Politiken” kan inte röra sig utanför marknadens ramar.

#7 Fredrik on 25 February 2015 at 5:04 pm

Som jag ser det är konceptet egendom/äganderätt mycket hårt rotat i de flesta kulturer och i alla moderna samhällen. Och det man äger men inte behöver för tillfället kan man välja att hyra ut. Kombinera det med en åtminstone rudimentär rättsstat där det går att upprätthålla kontrakt och avtal, och du får så småningom kapitalism. Det är ett emergent fenomen och därmed mycket svårt att helt avskaffa, enligt min mening inte heller önskvärt.

#8 Fredrik on 25 February 2015 at 5:09 pm

Tillägg: arvsrätten är också djupt rotad. Visst kan staten med våld inskränka den, men man kan alltid gräva ner skatter till sina barn i värsta fall.

#9 Doktorn on 27 February 2015 at 4:14 pm

“Men vad är poängen med att ens prissätta sjukhus, slott och motorvägar om de inte är till salu? Jag skulle förstå räkneövningen om den gjordes av en nyliberal förespråkare av en nattväktarstat, som faktiskt vill sälja av alla statens tillgångar. Men för alla andra borde det vara helt irrelevant att koppla statsskulden till fantasier om de engångsintäkter som skulle ges genom nedmontering av halva statsapparaten.”

Poängen för vem och vad?
Tänker att det finns en uppenbar retorisk poäng hos Ehrenberg och Ljungqvist att visa att statsskulden inte är så farlig som det ibland låter och som vid tillfällen används som argument för åtstramningar.
För långivare spelar det väl också viss roll vilka tillgångar staten har (tillsammans med förutsägelser om framtida ekonomisk tillväxt) för hur mycket och till vilka slags räntor långivare är beredda att låna ut.
Finns väl i båda exemplen analogier med bostadslån. Bostaden är en tillgång som också kan användas som säkerhet för att ta mer lån. (Med det inte sagt att det inte finns vida skillnader mellan stats- och privatekonomi.)
Men du kanske syftade på något helt annat.

#10 COPYRIOT | Gæld on 13 October 2015 at 9:53 am

[…] K175: De som förnekar skuldberget […]

#11 Statsöverskottet on 28 May 2016 at 7:35 pm

Vad är poängen med att fokusera på de reala tillgångarna (“sjukhus, slott och motorvägar”) när det är att betrakta som något av en bonus – UTÖVER de mer relevanta finansiella tillgångarna som resulterar i en balans på +400 miljarder?
Känns mest som en onödig dimridå…

Däremot tycker jag det är intressant att den minskade nettoskulden i hög grad beror på snabb värdetillväxt i den offentliga tillgångsportföljen – undra hur mycket dessa värdeökningar beror på att (1) staten investerat mer “nya pengar” i sin tillgångsportfölj (dvs en bolagisering av tillgångar som lika gärna skulle kunnat “sparats på banken”), (2) hur mycket statens egna köpvilja ökat efterfrågan och därmed värdet på befintliga värdepapper, och (3) vinsterna i de statliga bolagen (Vattenfall, LKAB mm) ökat?
Jag har inget svar på dessa frågor så se dom inte som retoriska :)

Allt gott

Kommentera