Geopolitikens paradoxer, strategiernas estetisering

“Geopolitik” är ett lurigt ord. Innebörden glider: geopolitik kan vara ett vetenskapligt forskningsfält, men också en politisk doktrin. Kanske ligger rentav ordets mening i själva oklarheten. Talet om geopolitik – nu tänker jag främst på Ryssland – verkar ofta tjäna till att underminera såväl vetenskapens strävan efter sanning som politikens bekännelser till olika ideal. Kvar blir en “ideologi för nihilister“:

“Den ryska propagandan syftar inte i första hand till att skapa trovärdighet för Ryssland, utan till att sprida tvivel, en känsla av allt inget går att lita på, att all information har planterats i syfte att dölja någonting annat.” Så skrev vi i ett tidigare inlägg, med anledning av den intressanta rapporten The menace of unreality.
När kartan upphöjs till den verkliga verkligheten, frisläpps en enorm känsla av overklighet: att all politik bara är teater och PR.

Geopolitics is not strictly speaking an ideology itself. It is, instead, a great leveler of ideologies, a rebuff to any claim to historical privilege or exceptionalism. Geopolitics teaches that states must be judged based on their behavior, not their principles, because principles are not part of the ontology of statecraft. Any claim to ideals is at best a self-delusion, at worst a calculated effort to camouflage real goals.

Så skriver Charles Clover i en intressant artikel om det ryska intresset för geopolitik. Numera har duman ett geopolitiskt utskott, Moskvas statsuniversitet en särskild institution för geopolitik och de stora bokhandlarna särskilda avdelningar för geopolitisk litteratur. Allt detta verkar härröra från Alexandr Dugin storsäljare Foundations of geopolitics (1997), som anses ha stor betydelse i Rysslands “djupa stat” och i statsapparatens toppskikt. Boken innehåller såväl sammanfattningar av idéer från Europasnya höger” som praktiska anvisningar till Rysslands ledare om att t.ex. annektera Finland och finlandisera Europa, eller att Ryssland bör hålla Kina kort, men däremot uppvakta Japan.

Geopolitiken förknippas med motsatsparet sjömakt och landmakt. Hos bland andra Carl Schmitt, liksom hos hans efterföljare Dugin, dramatiseras detta till en andlig kamp mellan två eviga världsåskådningar: thalassokratisk atlanticism mot tellurokratisk eurasianism.

När geopolitiken uppträder som politisk ideologi, handlar det inte främst om att ta ställning för den ena av de två sidorna i nämnda konflikt, utan om att idealisera själva konflikten. Geopolitikern önskar sig en upptrappning mellan västlig sjömakt och östlig landmakt, på bekostnad av andra tänkbara mönster för storkonflikt, exempelvis tanken på “kulturkrig”; varken Samuel Huntington eller Europas kontrajihadister är geopolitiker, med sin fixering vid religionens roll.

I Ryssland har Dugins eurasianism etablerat sig som ett alternativ både till liberal demokrati och till etnisk nationalism. Just därför har den välsignats av den “djupa staten”, som uppfattar eurasianismen som en bättre garant för stabilitet. Eurasianismen är ideologiskt konservativ, samtidigt som dess starka betoning av geopolitik gör den utpräglat anti-ideologisk. Paradoxen är karakteristisk.

Geopolitikerns världsåskådning förutsätter att det finns geopolitiker även på den motsatta sidan. För att mönstret ska bli komplett kan det bli nödvändigt att uppfinna fejkade tankesmedjor.
Omvänt tenderar den som motsätter sig den andra sidans geopolitik att själv bli geopolitiker. Ju mer uppmärksamhet någon ägnar åt hotet från Rysslands geopolitiska strategi, desto mer införliver denne även den geopolitiska världsåskådningen.

Paradoxerna hopar sig, vilket verkar vara själva syftet med mycket av den politiska teatern i Ryssland. Att sprida en känsla av overklighet, av att alla ideal bara är kulisser av papper, att det enda bestående är den fasta marken under ens fötter. Samtidigt görs inga ansatser att riva ner det politiska spektaklet, snarare blir det estetiserat. Och som Walter Benjamin skrev i slutet av 1930-talet: “Alla bemödanden om att estetisera politiken kulminerar i en bestämd punkt. Denna bestämda punkt är kriget.”

Vidare till Vlasislav Surkov, rådgivare till Putin och möjligen den viktigaste av Rysslands grå eminenser.

En märklig figur med bakgrund i säkerhetstjänsten, men som även rört sig i konst- och teatervärlden. Adam Curtis framhåller just, i videoverket ovan, hur Surkov på ett målmedvetet sätt har estetiserat Rysslands politiska liv. Men estetiken skiljer sig naturligtvis från Stalins och Hitlers totalkonstverk. Nu förvandlas politiken till postmodern performance. Surkov har pekats ut som hjärnan bakom den regimtrogna, paramilitära ungdomsrörelsen Nashi – men har samtidigt varit involverad i att bygga upp oppositionsrörelser, såväl liberala som nationalistiska, utan att försöka dölja sin inblandning.

Förra våren, samtidigt som Ryssland annekterade Krim, lät Surkov publicera en science fiction-novell som har kan läsas som en estetiserad vision av hur de politiska strategierna rör sig bortom geopolitiken. Novellen handlar om “ickelinjära krig”, där ett flertal olika koalitioner alla strider mot varandra, samtidigt som koalitionernas medlemmar byts ut. Dessa är inte nationalstater, utan parterna kan vara allt från städer eller regioner till generationer, sekter, yrkesgrupper eller andra sociala och ekonomiska enheter. Olika aktörer har olika mål: att erövra territorium, införa en religion, pröva nya vapen, intervenera i genussystemet.

Vidare tänker sig Surkov att parterna inte nödvändigt går i krig i syfte att uppnå seger. För vissa är målet rentav att bli besegrade. Kriget är inte ett medel till ett mål, utan en särskilt intensiv fas i en längre process, som syftar till destabilisering och kontroll.

Det allegoriska tonläget påminner lite om Ernst Jünger i Eumeswil. Karaktärerna är grupper: “bybor”, “stadsbor”, “vetenskapsmän”, “historiker”, “ekonomer”. Och så den grupp som kallas “two-dimensionals”, en generation av krigsinvalider, ur vilkas perspektiv Surkov har skrivit sin novell.
Dessa lever i en platt värld utan himmel, utan gråskalor, utan ambivalens. Novellens avslutning handlar om hur dessa “two-dimensionals” reser sig i en revolt:

We founded the Society and prepared a revolt of the simple, two-dimensionals against the complex and sly, against those who do not answer “yes” or “no,” who do not say “white” or “black,” who know some third word, many, many third words, empty, deceptive, confusing the way, obscuring the truth. In these shadows and spider webs, in these false complexities, hide and multiply all the villainies of the world. They are the House of Satan. That’s where they make bombs and money, saying: “Here’s money for the good of the honest; here are bombs for the defense of love.”
We will come tomorrow. We will conquer or perish. There is no third way.

Motviljan mot “falska komplexiteter”, mot de alltför många orden som liknas vid en spindelväv – här återanvänder Surkov motiv från den klassiska antisemitismen, inte minst från dess ryska klassiker Sion vises protokoll. Men det är inte självklart hur novellen ska läsas i förhållande till den politiska situationen i dagens Ryssland. Många verkar dock associera dessa “two-dimensionals” till de väpnade separatiserna i östra Ukraina.

Surkovs novell är alltså inte geopolitisk. Tvärtom verkar den på ett ambivalent vis skildra en värld där all geopolitik har fallit samman, tillsammans med alla imperier och nationalstater.

Jag har inte fått något tydligt grepp om hur Dugin och Surkov förhåller sig till varandra. Båda räknas som viktiga rådgivare åt Putin, båda har omskrivits som någon typ av hjärnor bakom annekteringen av Krim. Men av allt att döma menar Dugin att Surkov är en liberal postmodernist. Det gäller att “bryta den ideologiska dominansen hos Surkov och hans grupp”, skrev Dugin för ett par år sedan.

En ideologisk konflikt. Eller ett politiskt skådespel? Ju mer man läser om Rysslands grå eminenser, desto mer leds man in i deras egen idévärld. Kanske är allting iscensatt för att förvirra omvärlden, för att sprida tvivel och cynism?

En sista tanke: geopolitiken påminner om en “inverterad sorelianism“, där den politiska myten inte (som hos Sorel) kretsar kring en händelse i tiden, tvärtom är det som att tiden stannas medan myten spelas ut i rummet. Tvådimensionellt.

6 kommentarer ↓

#1 Nyfikus on 23 February 2015 at 4:21 pm

Angående Dugin har du väl sett detta, Rasmus?:
http://www.interpretermag.com/aleksandr-dugin-and-greeces-syriza-connection/

#2 Arvid on 24 February 2015 at 10:50 am

Vill bara säga att jag tycker att det varit mycket intressanta inlägg på bloggen på sistone. Från ekologiska katastrofer till teknisk utveckling vidare till ideologerna i Kreml. Fortsätt fortsätta!

#3 Kantan on 25 February 2015 at 4:53 pm

Tack för att du skriver Rasmus. Fortsätt.

#4 anon on 25 February 2015 at 5:17 pm

Ja, mycket intressant på sistone.

#5 JN on 25 February 2015 at 7:24 pm

Jag undrar om inte den “postmoderna”, ryska politiken är framtiden även för t.e.x svensk politik. Mycket verkar leda ditt. Tänker framförallt på den absurda decemberöverenskommelsen, men också på regeringens till intet förpliktande utrikespolitiska feminsim, som inte tycks innehålla något konkret alls, samtidigt som den viktigaste utrikespolitiska frågan är det militära samarbetet med världens kanske mest sexistiska land, som den “feministiska” regeringen vägrar avbryta. Ur detta kan bara komma ännu mer cynism.
Nästa steg i utvecklingen ser man i Italien, eller på Island, där rena komiker vunnit val på program i gränslandet mellan performance och politik. Vem kommer bli den svenska politikens “Waldo”?

#6 Tv-recension: House of cards | Schipperke on 10 March 2016 at 3:49 pm

[…] har skrivits en del om Putins nya, hippa propagandaapparat, som bland annat syftar till att sprida förvirring snarare än att föra fram en egen, […]

Kommentera