Vem styr “teknikutvecklingen”? Vill människorna styra den? Varför liknar tekniken en naturkraft?

Kulturjournalisten Håkan Lindgren har profilerat sig som en skeptisk röst i frågor om digitalisering. “Tekniken är inte en naturkraft” står som pappersrubrik på hans senaste text. Och det är ju sant, egentligen lika självklart som t.ex. att “politiken är inte en naturkraft” eller “konsten är inte en naturkraft”. Ändå skrivs inga artiklar med så triviala budskap. Att det är människor som fattar politiska beslut och skapar konstnärliga uttryck, alltså driver utvecklingen inom politik och konst, det anses självklart.

Uppenbarligen finns det något med “tekniken” som gör att den framstår som en naturkraft, fast den inte är det. Här finns alltså en skillnad mellan väsen och framträdelse som kan hanteras på lite olika sätt. Håkan Lindgren gör det t.ex. på ett sätt som nog kan kallas för existentialistiskt:

Jag misstänker att det som driver en stor del av den teknologiska utvecklingen inte är en fantasi om makt utan något som är ännu mer frestande för människan: en fantasi om underkastelse. Inte en längtan efter frihet och nya upptäckter, utan lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor. Vi vill vara lika maktlösa inför tekniken som vi tidigare var inför naturen. Spel där vi själva skriver reglerna tappar vi genast intresset för. Det sista vi vill är att bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation.

Intressant analys, men jag är skeptisk. För i motsats till Håkan Lindgren misstänker jag, att den tekniska utvecklingens i stort inte drivs av fantasier. I stället för fantasier tror jag att det handlar om fetischer, i den mening som Marx gav ordet.
Inom den kapitalistiska varuproduktionen belönas det företag som kan rationalisera bort arbetskraft med en högre vinst än konkurrenterna, en extraprofit. Detta är själva drivkraften för vad Marx kallade “produktivkrafternas utveckling”, vilket även inkluderar det vi brukar kalla “teknikens utveckling”.

Därmed inte sagt att kapitalet kontrollerar all teknisk utveckling. För det första är kapitalet inget subjekt, utan en historisk process som drivs framåt av en motsägelse (en motsägelse som kanske även öppnar ett spelrum för fantasierna). Även om tekniska rationaliseringar är av godo för det enskilda företagets vinster, bidrar de i förlängningen till att underminera grundvalen för kapitalet i stort.
För det andra är det givet att det finns en massa teknisk utveckling som sker med andra motiv än att företag ska minimera sitt behov av arbetskraft. Precis som det finns en massa saker som görs av andra motiv än pengar. Men under kapitalismen finns det obevekliga gränser för vad som får göras utan pengars inblandning. Varje människa måste tjäna pengar och för de allra flesta innebär detta att de måste sälja sin arbetskraft, på en arbetsmarknad där de konkurrerar med andra. Alltså inskränks människors kontroll över sin egen tid, över hur deras förmågor används. I samma mån som teknikkunskaper blir en konkurrensfaktor på arbetsmarknaden, riktas även teknikutvecklingen i riktning mot ett väldigt specifikt mål: att minimera behovet av levande arbetskraften för att skapa en viss produkt.

Google har t.ex. lyckats extremt bra med att minimera behovet av betald arbetskraft för att leverera reklam till en given målgrupp, vilket har givit dem en extraprofit på bekostnad av mer arbetsintensiva konkurrenter i reklambranschen, t.ex. dagstidningarna som nu faller som furor.
Är det “teknikens utveckling” som har orsakat dagspressens kris? Nej. “Teknikens utveckling” är inget naturfenomen. Men om den framstår som ett naturfenomen är det värt att reda ut saken.

Dialektik, tänker jag, är namnet på det tänkande som tar sikte på förmedlingen mellan väsen och framträdelse; hur detta förhållande bestäms historiskt. Inom ett sådant tänkande finns det samtidigt plats för två motsatta tankar: å ena sidan är det för närvarande ett faktum att teknikutvecklingen i stort fortskrider i enlighet med en företagsekonomisk logik som står över människornas viljor, å andra sidan finns det en möjlighet för människorna att faktiskt kan erövra makten över sina livsvillkor, avskaffa den ekonomiska logiken och därmed även ta kontrollen över teknikutvecklingen.
Vi måste alltså, med Håkan Lindgrens ord, “bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation”. Vilket vi dock inte vill, enligt honom. Människan lider av en vilja till underkastelse, “lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor”. Finns det då utrymme för någon liten möjlighet att ta kontroll över teknikutvecklingen? Möjligen om det kan finnas något annat än tekniken som kan träda in som ställföreträdande gudamakt. Eller vad vet jag – nu övertolkar jag nog vad Lindgren skriver. Jag har svårt för hans analys, men kan instämma i hans polemik.

10 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 22 February 2015 at 11:46 am

Jag är kritisk.

Die Technik ist kein Wesen sondern viele Weisen.

Det är inte teknologin som sådan (något sådant är svårt att tänka) som är objektet för varken fantasi eller fetisch. Desire is always assembled. Det är knappast så att vi betraktar alla teknologier på samma sätt, vi har inga fantasier om flintyxor eller framstegsoptimism angående tegelpannor eller glasögonbågar, trots att dessa gör oss lika mycket till subjekt som Googles algoritmer och Apples smarttelefoner.

De samtida fetischerna om teknologins framsteg och (“naturkraftsmässiga”) utveckling är en regionalontologisk fantasi som uppfanns av moderniteten. Det är i denna sammansättningslogik som ett kvasi-väsen frammanas, som inte längre är teknologiskt på något egentligt sätt, utan vars outtröttliga (men tillfälliga) “substansiering” ligger i att teknologierna framträder (erscheinen) som målrationella:

We have lost the materials, we have lost the technological detour, we have lost the clever artifice. When people say of technologies that they are neither good nor bad, they forget to add: nor neutral. (Latour 2013: 219).

Att teknologierna framträder som “naturkrafter” beror inte på att vi har fantasier om dem. Lindgrens analys tycks luta mer mot psykologism än mot existentialism. De moderna människorna har mera självrespekt än en fantasieggande masochism.

Det vi istället tillskriver teknologierna som en naturkraft är deras sätt att mediera mellan mål och medel, dvs. tanken om deras målrationalitet. Det som är orubbligt är inte att vi är “slavar under Google”. Det är knappast otänkbart att vi börjar använda en annan sökmotor. Det som förstås som orubbligt ligger istället på en annan nivå: tanken om att ett teknologiskt arrangemang (datorer, robotar, algoritmer) kan fungera som medel för att nå ett mål. Jag skriver i sökrutan och en halv sekund senare levereras ett resultat, jag fyller på med malda bönor och vatten i kaffebryggaren och ut kommer en varm och uppiggande dryck, jag korsar gatan vid grön gubbe utan att bli överkörd av en stadsjeep… osv.

I moderniteten (eller “kapitalismen”) är det inte vår “subjektiva” relation till teknik som är avgörande. Det är istället vår sammansatta relation till en teknologisk utvecklingslinje vars naturliga “evolution” består i att vi nästan bara ser ett värde i teknologier som ger oss effektivare medel för att uppnå vissa mål. Det är inom en sådan kvasi-transcendental tekniksyn som vi kan förstå hur Apples hårdvarufabriker i Kina hänger samman med algoritmerna från Kalifornien: denna “teknikfront” som vi älskar att gotta oss i varje gång en skärm får högre upplösning eller en processor blir några megaherz snabbare. Varje litet inkrementellt steg framåt skapar mer än bara prestanda: det skapar den moderniseringsfront vars teknologier är alltmer “förnuftiga”.

Samtidigt växer känslan inom oss att det är just denna typ av “framsteg” som kommer leda oss mot en ekologisk katastrof.

#2 rasmus on 22 February 2015 at 12:05 pm

Stort tack för den kommentaren, Christopher!

Inte heller jag tror att “tekniken” har ett väsen, allra minst ett orubbligt väsen. Därför är jag allergisk mot teknikontologiska och heideggerianiserande analyser.

Ändå tror jag inte vi kommer undan väsensbegreppet. Inte så länge vi lever i det som vi (med hänvisning till t.ex. Marx och/eller Latour) kan kalla för modernitet, kapitalism eller fetischkonstitution.

Detta sammanhang kan bara förstås genom att skilja mellan nivåerna; t.ex. att värdet är det väsen som framträder i form av priser. Tekniken är inget väsen, men det vi vardagligt kallar för “teknikutvecklingen” består i huvudsak av olika försök att minimera behovet av arbetskraft i syfte att maximera profiten inom enskilda kapital (t.ex. företag eller stater).
Produktivkrafternas utveckling är alltså det väsen som framträder som teknisk och organisatorisk utveckling, med vidhängande politiska “reformer” och kulturella “disruptioner”. En sådan användning av väsensbegreppet är inte ontologisk. “Produktivkrafternas utveckling” är namnet på en tendens som är immanent i det varuproducerande systemets fetischsammanhang och som saknar mening utanför detta sammanhang. Vi kan alltså inte förklara all “teknikutveckling” i historia och framtid utifrån något givet telos. Men inbyggt i kapitalförhållandet finns däremot ett visst telos, som samtidigt är det som urgröper kapitalets själva grundval.

Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.

#3 Christopher Kullenberg on 22 February 2015 at 12:26 pm

Jag kan helt och hållet acceptera ett historiskt väsen (det är det ontologiska jag är kritisk mot).

Moderniteten/Kapitalismen uppfann två “naturer”. Den första skapades för att hantera motsägelsen som framträdde när naturvetenskaperna från 1600-talet och framåt började skapa kunskap om naturen “där ute” utan att något skapande subjekt fick vara inblandat (det vi idag kallar för “objektivitet”, vilket är en omöjlig figur rent filosofiskt, men som är möjlig att följa antropologiskt). Den “andra naturen” skapades i och med kapitalismen, och består av den “processerande motsättningen” som du beskriver ovan: den progressiva expansionen av Ekonomin (på bekostnad av ekologin, oikos nomos dominerade oikos logos och vi slutade tänka.).

Det är denna regionala målrationalitet, vars “ekonomiska” logik består av att ersätta människor med maskiner i hopp om att nå ett mål: reducera arbetstiden, som har kommit att genomsyra teknikutvecklingen. Samtidigt ger nya teknologier upphov till nya arbetsuppgifter. Det behövs nu “sociala-medie-kommunikatörer” i nästan varenda organisation medan sekreteraryrket nästan har försvunnit. Persondatorn gjorde att alla kunde bli sina egna sekreterare och administratörer, samtidigt som organisationerna och företagen skapade ett behov av alltmera avancerade controllers och chefsadministratörer.

Teknikutvecklingen (ex. persondatorn) upplevs, betraktad som isolerad enhet, som en förnuftig och progressiv framstegsmaskin som ersatte en människas arbetsuppgifter. Men tillståndet som helhet betraktat ger upphov till ett nya arbetsuppgifter som är både avancerade samtidigt som de är ganska “tomma”.

#4 Elin on 22 February 2015 at 9:20 pm

Jag kan absolut tänka mig en rubrik enligt “Ekonomin är ingen naturkraft,” eftersom socialt skapade ekonomiska samband ofta framställs som naturlagar (samtidigt som de aspekter av ekonomin som faktiskt är begränsade av t ex fysik och biologi inte erkänns som naturlagsbundna). Och det ligger egentligen inte så långt bort att behöva påpeka att “Politiken är ingen naturkraft” heller, i den mån politiken är bunden till ekonomin.

Jag tror inte på det där med att folk vill ha underkastelse under tekniken. Däremot tänker jag att det är ett vanligt argument (både inför sig själv och andra) att framställa det man vill argumentera för som en oemotståndlig naturkraft. Och om man är mot det, men misströstar, är det också lätt att se det som en (negativ) oemotståndlig naturkraft.

#5 Christopher Kullenberg on 23 February 2015 at 9:12 am

/…/ socialt skapade ekonomiska samband ofta framställs som naturlagar (samtidigt som de aspekter av ekonomin som faktiskt är begränsade av t ex fysik och biologi inte erkänns som naturlagsbundna).

Precis så gick vi sedan från att tänka oss ekonomin som en “andra natur” till att det skulle bli vår “första natur”. Detta ger upphov till en mängd fiktioner, som tyvärr är väldigt låsande.

Ta till exempel “elbilen”. Under hela nittonhundratalet har vi väntat på att “tekniken ska bli mogen”. När detta inträffar kommer vi att snabbt övergå till denna rena form av bilism. Bara batterierna blir lite billigare och lite bättre så kan det bli “ekonomiskt” att byta drivteknik. Elbilen är utsatt för “naturkraften Ekonomin” och bara när denna kraft har gjort den redo, kan vi använda den. På så sätt behöver vi ingen miljöpolitik, knappt någon politik alls. Eftersom tekniken kommer att fixa det åt oss. Om ett par år… eller kanske några år till… snart iallafall.

#6 Christopher Kullenberg on 23 February 2015 at 9:12 am

/…/ socialt skapade ekonomiska samband ofta framställs som naturlagar (samtidigt som de aspekter av ekonomin som faktiskt är begränsade av t ex fysik och biologi inte erkänns som naturlagsbundna).

Precis så gick vi sedan från att tänka oss ekonomin som en “andra natur” till att det skulle bli vår “första natur”. Detta ger upphov till en mängd fiktioner, som tyvärr är väldigt låsande.

Ta till exempel “elbilen”. Under hela nittonhundratalet har vi väntat på att “tekniken ska bli mogen”. När detta inträffar kommer vi att snabbt övergå till denna rena form av bilism. Bara batterierna blir lite billigare och lite bättre så kan det bli “ekonomiskt” att byta drivteknik. Elbilen är utsatt för “naturkraften Ekonomin” och bara när denna kraft har gjort den redo, kan vi använda den. På så sätt behöver vi ingen miljöpolitik, knappt någon politik alls. Eftersom tekniken kommer att fixa det åt oss. Om ett par år… eller kanske några år till… snart iallafall.

#7 Daniel on 23 February 2015 at 6:12 pm

All teknik och konst finns redan, den ska bara “upptäckas”. Jag måste försvara Heidegger. Men vad som är “drivande” här, det vet jag inte. Så långt sträcker sig min kunskap. Snusförnuft, Dionysos, eller konstnärertekniker som genom en datorspels3Dmotor skapar just nytt (Robert Overweg). Här har Heidegger tidigt rätt on att teknik och konst hänger fast tillsammans. Giger använde spraypistolen för att skapa den monumentale Alien. Nu gick jag kanske från ämnet, sorry. :)

#8 Christopher Kullenberg on 23 February 2015 at 7:38 pm

All teknik och konst finns redan, den ska bara “upptäckas”.

Känns mera som Platon än Heidegger. Eller, möjligtvis någon form av generaliserad Deleuzianism där man tänker sig att carnot-cykeln “upptäcktes” i och med bensinmotorn eller att Turingmaskinen “upptäcktes” av datorn.

Men det håller inte det heller :D

Teknik finns inte innan den har blivit till.

#9 Elin on 23 February 2015 at 11:42 pm

“All teknik och konst finns redan, den ska bara “upptäckas”.”

Nä, jag håller inte alls med. Då kan man också ju säga att alla tänkbara arter som skulle kunna utvecklas också redan finns, till exempel. Och även om nån har kommit på en teknisk idé så kan det vara långt till att realisera den i verkligheten, eller kanske omöjligt. Sen är det ju inte som att teknik finns eller inte finns på något binärt sätt – den finns i olika hög grad i olika delar av världens samhällen.

(Sidospår: Lustigt nog är det inte så ovanligt med matematiker som är platonister, alltså tänker att de upptäcker matematiken istället för att komma på den. Jag tänker inte så, men då kvarstår ju problemet om varför matematiken är så användbar för att beskriva världen. Och det vet väl ingen egentligen.)

#10 Daniel on 24 February 2015 at 10:59 am

Nej, inte Platonist, absolut inte. Inte Deleuzianism.

Kanske Nietzsche om man tänker att vi kommer att upptäcka allt som människan kan upptäcka under hens tid här, osv osv osv.

Det som Dasein kan upptäcka under den tid Dasein har, kommer att upptäckas. Detta går ju fram ur handen som tar spiken för att fästa brädan. Spiken går av, Dasein upptäcker nytt: slår i den halvan av spiken som är vass. Det är svårt, men det går. Nästa gång kommer det gå ännu bättre.

Allt finns i Världen. Men det med att Dasein använder sig av naturen och kan bli “smart” nog att producera atombomber, det är svårt. Heidegger citerade ofta Hördelin. Typ så här: “I faran finns räddningen.”

Heidegger skriver ofta om tekniken som den fulländade nihilismen. Och om det är så, så är det tekniken vi måste gå igenom. Kanske vår tid kommer att kallas “Den Tekniska Eran”.

Gamla vanliga tanker tycker ni nog. :)

Kommentera