K174: Lurande katastrofer i Svarta havets djup

Svavelväte luktar som ruttna ägg. Det är en mycket giftig och explosiv gas. Världens största reservoar av svavelväte befinner sig mitt i en geopolitisk krutdurk, till havs mellan Turkiet och Ryssland, ett par hundra meter under vattenytan.

Jag läser i Neal Aschersons monumentala bok Svarta havet, ursprungligen från 1995. På den tiden var Svarta havet ett välkänt exempel på ekologisk katastrof. Men på 2000-talet, i takt med att växthuseffekten fick status som överordnad miljökatastrof, försvann all uppmärksamhet kring Svarta havet. Eller så förbättrades verkligen situationen genom politiskt samarbete mellan inblandade länder, men det väcker frågor om Ukrainakonfliktens ekologiska följder. I vilket fall blir jag oerhört nyfiken på de bortglömda undervattenskatastroferna.

Döden behärskar nästan hela Svarta havet, närmare bestämt nio tiondelar av vattnet. Under 200 meters djup finns inget syre, knappt något liv, däremot giftigt svavelväte. Och det är ingenting som människan har förorsakat, utan har varit så i tusentals år. Om argonauternas sagoskepp hade sjunkit under antiken, skriver Neal Ascherson, hade det med besättning legat kvar orört på havsbottnen: “Där nere i djupen är det bara metall som förintas.”

Från ett auktoritativt FN-dokument får jag veta att Svarta havet utgör “århundradets marinekologiska katastrof”, eftersom “90 procent av djupet nu är utan syre”. /…/
Det stör tydligen vissa fanatiker att en ekologisk katastrof kan åstadkommas av ekologin själv, utan att mänsklig hjälp alls har behövt anlitas. Likafullt var det naturliga krafters naturliga verk som åstadkom denna enorma förstörelse: nerbrytningen av biljontals ton av jord och löv och levande dy och döda mikroorganismer från inlandet som strömmat ut på havsbottnen från Svarta havets fem stora floder ända sedan den senaste istiden. /…/
Något fruktansvärt och kanske slutgiltigt håller verkligen på att ske. Men det går inte att uppfatta vidden av detta hot utan att ta ett steg tillbaka och betrakta hela Svarta havets ömtåliga system: en tunn hinna av liv utspänd över en avgrund av livlöshet.

Neal Ascherson behandlar övergödning, utfiskning och den explosiva tillväxten av maneter (mer om detta nedan). Men inget av detta mäter sig mot det verkliga katastrofscenariot, “Svarta havets apokalyps”, där ett gigantiskt giftmoln stiger ur djupen.

Mardrömmen går under det harmlösa namnet “uppströmning”, ett fenomen som observerats och studerats i sjöar med syretomma djup som är fyllda med svavelväte. “Uppströmning” innebär att vattenskikten plötsligt rullar runt, som om hela den jämvikt av tryck och täthet som håller den tyngre massan nedanför den lättare massan plötsligt hade blivit omkastad. /…/
Om en “uppströmning” skulle inträffa i Svarta havet, skulle det vara den hemskaste naturkatastrof som drabbat jorden sedan den senaste istiden.

Amerikanska forskare trodde sig ha visat att oxyklinen (syregränsen) i Svarta havet hade stigit med 30 meter på bara 20 år, varpå deras ryska kollegor kunde visa att detta var inom den normala variationens ramar. Andra har kommit fram till att det troligen inte är någon risk så länge flodernas vattentillflöde fortsätter, men att det inte går att vara helt säker. “En viss fruktan, en skugga av undergången, har kommit in i alla diskussioner om Svarta havets räddning – och den vill inte riktigt försvinna.”

Fast nog försvann denna fruktan på 2000-talet? Jag har svårt att hitta exempel från vårt sekel på katastrofscenarion som innefattar svavelväte från Svarta havet. Däremot hittar jag idéer om att använda svavelvätet som bränsle. Från turkiskt håll anas en dröm om att befria sig från beroendet av oljeimport. Men det är inte bara att ersätta oljan eller naturgasen med svavelväte. Förbränning av svavelväte ger nämligen svaveldioxid som inte är så värst bra att pumpa ut i atmosfären. Men kanske, kanske att kemisterna hittar någon ny mirakelmetod?

Från slutet av 1980-talet började fisket i Svarta havet att ge allt mindre. Delvis handlar det om ren utfiskning, framför allt från turkisk sida. Neal Ascherson sammanfattar kort den sociala bakgrunden, som handlar om ekonomisk ojämlikhet och skuldsättning i Turkiet. Men den tunna hinnan av liv hotas även på andra sätt.

Nordvästra delen av Svarta havet, utanför Ukrainas kust, är grundare. Inga anoxiska djup, däremot ett ständigt inflöde av näringsrikt flodvatten. Detta har lett till ohyggliga algblomningar, som resulterat i bottendöd och svavelväte. Men när fiskar och blötdjur dör ut, finns det andra livsformer som tar deras plats.
På 1980-talet upptäckte sovjetiska marinbiologer för första gången en Mnemiopsis leidyi, en typ av kammanet som snabbt kan invadera ett ekosystem, i Svarta havet. På senare år har den även spridit sig till Östersjön, men nu håller jag mig till vad Neal Ascherson hade att säga om saken i sin bok från 1995.

I slutet av 80-talet, främst mellan 1987 och 1988, inträffade en av de mest förödande biologiska explosioner som vetenskapen någonsin har noterat Mnemiopsis hade inga kända fiender som kunde kontrollera den, och den spred sig nu plötsligt och ohämmat över Svarta havet. Den levde glupskt på djurplankton, som är ungfiskens mat, och på fisklarver.

Den totala mängden Mnemiopsis i Svarta havet är över tio gånger så stor som den totala mängden fisk som fångas i hela världen varje år, enligt siffror från 2002. Svarta havet har blivit “manetifierat” och fenomenet upprepar sig på andra håll i världen, vilket lett till en gryende diskussion om möjligheten att marknadsföra maneter som människomat globalt.
Ett scenario som presenteras av Neal Ascherson är att Mnemiopsis sprider sig som en farsot även i Medelhavet, ödelägger fisket i Nildeltat och annorstädes. Jag vet inte hur det gick med utbredningen, men manetkatastrofen verkar ligga en bra bit ner på vår tids katastroftopplista.

Ingen vet vad man ska göra med den. En radikal skola hävdar att man måste acceptera att upplösningen av Svarta havets ekosystem är oåterkallelig, och att det enda man kan hoppas på är att införa andra främmande arter som kan leva på inkräktarna – fiskar, mantere, ctenoforer och mollusker – och så småningom skapa en ny men stabil ekologisk balans. Andra forskare anser det vara obetänksamt och föredrar att koncentrera sig på långsamma men förutsägbara åtgärder, som att minska näringsämnena som kommer med floderna.

År 1995 var Neal Ascherson påfallande optimistisk i fråga om möjligheterna att rädda Svarta havet genom överstatligt samarbete. Inte bara mellan de kringliggande staterna, utan även det Centraleuropa som rinner ut i Donau (med Tyskland, Österrike och Ungern). Neal Ascherson spekulerade rentav i att miljöproblemen för första gången skulle leda till “en förening av de folk som lever omkring detta hav”. Vi har inte precis närmat oss det målet. I det längre perspektivet undrar jag vad Ukrainakonflikten får för effekter under vattenytan.