Bidrag till det svenska nätsvärmeriets idéhistoria

Jag blev tillfrågad av några idéhistoriker om att medverka i en kommande antologi, där det ska göras olika nedslag i 2000-talets idéhistoria. Jag skrev ihop ett s.k. abstract som jag tänkte posta här, eftersom jag gärna tar emot emot synpunkter, eller lösa associationer kring ämnet. Texten ska skrivas senare under våren.

* * *

Mitt tänkta kapitel tar sikte på vissa aspekter av den turbulenta svenska debatten om internet år 2005–2015. Snarare än att utgå från frågorna om fildelning eller övervakning, intresserar jag mig särskilt för hur ett konsensus skapades kring behovet av ”nya affärsmodeller” i medievärlden.
Under ett antal år cirkulerade buzzwords som ”web 2.0”, ”freemium” ”remixkultur”, ”svärmintelligens”, ”medborgarjournalistik” och ”sociala medier”. Nämnda buzzwords emanerade i hög grad från aktörer i USA och i synnerhet Kalifornien, den globala IT-sektorns centrum. De präglades av en optimistisk syn på människans förmåga till spontant samarbete på nätet, liksom på möjligheterna att tjäna pengar på detta. Idéerna påverkade svenska medieföretag (och även den offentliga sektorn) att ställa om sin verksamhet och stakade ut vägen mot samtidens omtalade ”klickjakt”.

Min plan är att kartlägga den svenska receptionen av de ”kaliforniska ideologer” som spelade en nyckelroll i att forma samtalet om digitala medier: Tim O’Reilly, Kevin Kelly, Chris Anderson, Lawrence Lessig, Jeff Jarvis och Clay Shirky. Jag tänker inte analysera i detalj vad dessa faktiskt skrev, utan hur de vid olika tidpunkter upphöjdes som uttolkare av en digital medielogik. Förutom sökningar i pressarkiven kommer jag att titta på programmen för ett antal högprofilerade branschkonferenser som Webbdagarna och Media Evolution.
På 2010-talet förändrades samtalet om digitala medier. En nätskeptisk hållning tog större plats och allt fler röster varnade för den makt som samlats hos nätjättar som Google och Facebook. Även dessa kritiska idéer importerades i hög grad från USA: Andrew Keen, Jaron Lanier, Nicholas Carr, Susan Maushart, Eli Pariser och Evgeny Morozov framstår ur svensk synvinkel som de tongivande nätskeptikerna. Hos dessa framträdde en annan människosyn som framhävde de kvaliteter som inte går att digitalisera. Den svenska receptionen skedde i hög grad via recensioner på kultursidorna samt i debattlitteratur.

Kapitlet skildrar alltså, i kronologisk form, hur en amerikansk nätdebatt fördes vidare i Sverige och hur denna debatt år 2005–2015 kom att präglas av, i tur och ordning, en nätsvärmisk och en nätskeptisk konjunktur. Kronologin knyts upp mot en svensk kontext som inbegriper fenomen som Piratpartiet och Spotify, Facebook och Twitter, samt den snabba utbredningen av mobilt internet i Sverige.
Min förhoppning är att en historik över den svenska nätdebattens skiftningar kan bidra till den övergripande förståelsen av det politiska och massmediala klimatet i Sverige under den aktuella perioden. I backspegeln har internetdebatten ofta skildrats som någon typ av ställningskrig mellan det nya och gamla, mellan pirater och antipirater, mellan nätsvärmare och nätskeptiker. Jag tror mig kunna visa att positionerna har varit mer rörliga än så.

9 kommentarer ↓

#1 JN on 18 February 2015 at 9:02 pm

Har faktiskt inget bättre att komma med just nu än en länk som säger en del som jag gärna skulle sagt själv: http://www.magdalenanordin.se/blog/?p=16097

Särskilt den inledande handlingen är intressant. Jag har aldrig ens tänkt på det, så marinerad är jag – och alla andra – i de sociala mediejättarnas hegemoni.

#2 rasmus on 18 February 2015 at 9:22 pm

JN: Jag skrev om samma grej 2010 och när jag nu åter läser inlägget känns det som en förlorad strid. Uppenbarligen har Facebook och Twitter fått en helt annan status än vad andra varumärken har, exempelvis i Sveriges Radio. Samma sak gäller i ännu högre grad för Spotify.
Senaste valrörelsen bläddrade jag igenom Vänsterpartiets valtidning, som trillat ner i brevlådan, och noterade att Spotifys företagslogga förekom på ett flertal ställen (i samband med att Vänsterpartiet tipsade om olika spellistor på Spotify). Jag har svårt att tänka mig att något offlineföretag skulle få sin logga exponerad på samma sätt i en valtidning.

#3 S on 19 February 2015 at 4:50 am

Glöm inte bort tidningsägarnas lätt suicidala dröm om att göra sig av med nattredaktioner, tryckerier och distributionskostnader.

#4 rasmus on 19 February 2015 at 7:59 am

S: Samt att göra sig av med journalister. Så uttrycks det inte längre, men för några år sen, när “medborgarjournalistik” var som hetast fanns och Jeff Jarvis som mest uppburen, var det betydligt mer accepterat att applådera den professionella journalistikens nedmontering.

#5 Christopher Kullenberg on 19 February 2015 at 9:18 am

Det låter mycket intressant!

Kan bara instämma i hur viktigt det är med “spotifism”. Nuförtiden kan man inte ens lyssna på P3 utan att behöva höra “gå in på vår hemsida och spela vår musik i spotify”.

Public service, i händerna på ett privat företag! Någon borde anmäla deras låtlistor till Granskningsnämnden. Eventuellt skulle det tvinga fram en motivering till hur man kan försvara att Spotify tjänar pengar (genom klick och lyssningar och REKLAM) på en public servicesändning.

Men spotifismens årtionde är del av en större och mera övergripande rörelse som säkert går att känna igen från tidigare epoker. Den präglas av en slags teknikdeterminism där spotifism är den teknologiska evolutionens nödvändiga steg framåt. Det är en tid när vi kan få vem som helst att betrakta dess “innovationer” som neutrala istället för politiska. Det är därför till och med vänsterpartiets valtidning kan förvandlas till ett klickbete för reklamintäkter och övervakning (av användarna).

#6 S on 19 February 2015 at 9:59 am

Det här ska bli oerhört intressant att läsa. Det finns ju även mer “konspiracistiska” aspekter på detta. Två konkreta följder av svärmeriet är ju att:

A) De fria medierna har försvagats och nedmonterats.

B) Medierna är i sig lättare att övervaka när till exempel källskyddat material lagras i “moln” och liknande.

#7 Mats Henricson on 19 February 2015 at 11:18 pm

Glöm inte bort Eben Moglen som kritiker! Det finns en video lätt googlingsbar där han slaktar Tim O’Reilly och hans fokusering på Web 2.0 och Open Source. Eben är rätt bitter där, men sågningen är bland det brutalaste jag sett någonsin, Tim får (med rätta) inte en syl i vädret.

#8 Mangan on 21 February 2015 at 11:53 am

Det fanns ju en stark mediekritisk våg under det sena 90-talet och litet förbi år 2000, som satte avtryck både i “gammelmedia” (på papper, i radio etc) och i den nya nätoffentligheten. Sedan trycktes den tilbaka ganska rejält i det kyligare klimatet efter 11 september 2001/Patriot Act och efter att den första IT-boomen hade toppat, vi fick istället efter några år 1)en ohejdad “long tail”-optimism, 2) ett ständigt virkande av långa girlander med citat: han sa si men hon sa så! – att kunna vifta med ett framgooglat citat är inte alltid det bästa sättet att bevisa eller beskriva någonting – och 3) en blindhet (eller ett tunnelseende) inför maktförhållanden på nätet och i media. I stort sett har long-tail-tänket i dess mer ideologiserade former, som hos Chris Anderson och hans svenska lärjungar, hjälpt till att cementera den här bristen på en vass mediekritisk debatt. Det låter bra om vi är på väg ut ur den sänkan.

#9 S on 24 February 2015 at 10:17 am

Denna ska du inte missa:

http://www.medievarlden.se/diskussion/2015/02/positiva-upplagesiffror-verkar-vara-ett-problem-for-vissa-branschforetradare

Kommentera