Sommaren 2010 utgavs en bok med den lika träffande som tvetydiga titeln Efter The Pirate Bay. Fem år senare existerar The Pirate Bay fortfarande och används nog ungefär lika flitigt som då. Ändå är det uppenbart att dess verkan har avtagit, samtidigt som det lämnades permanenta spår. På så vis befinner vi oss nu efter The Pirate Bay. Och i efterhand framstår just sommaren 2010 som tidpunkten då The Pirate Bay i någon mening “tog slut“, då förruttnelsen inleddes.
På samma sätt kanske det visar sig att Flashback “tog slut” våren 2015. Vi går nu in i tiden “efter Flashback”, vilket inte är detsamma som att Flashback försvinner från nätet, eller slutar vara föremål för kontroverser. Vad det innebär är en öppen fråga – kanske något att diskutera i en bok med titeln Efter Flashback?
Nu vill jag inte ge mig in i de moraliska debatterna om Aftonbladet kontra Flashback. Än mindre vill jag spekulera i hur Researchgruppen kom över Flashbacks användaruppgifter. Jag är mer intresserad av vart det hela kommer att leda och om det går att dra lärdomar från turerna kring The Pirate Bay.
Precis som The Pirate Bay blev till den absolut dominerande centralpunkten för fildelning, blev Flashback till den absolut dominerande centralpunkten för anonyma forumdiskussioner. Trots betydande skillnader, finns flera viktiga paralleller mellan de båda sajterna:
- De har undandragit sig det svenska rättsväsendet.
- De är beroende av frivilliga insatser från en grupp av oavlönade moderatorer, som håller rent från spam och sabotage.
- De är beroende av annonser, men många företag vill inte figurera där; dessutom kan de inte rikta annonseringen till den enskilde användaren (eftersom de inte bedriver den övervakning som blivit standard i 2010-talets digitala reklamekonomi).
Att dessa tre faktorer samverkar är skälet till att Flashback antagligen inte kommer att förbli vad det var efter den senaste attacken från Aftonbladet. För visst får det kallas för en attack. Ett mediehus attackerar ett annat mediehus i något som påminner om en lågintensiv, assymetrisk krigföring. Samtidigt befinner sig de krigförande parterna i en djup symbios. Aftonbladet och Flashback återanvänder varandras nyheter i en skrattretande omfattning – detta sagt utan att moralisera över förhållandet.
Jag har tidigare efterlyst en journalistisk granskning av Flashback, dess ägare Jan Axelsson, dess vinster och framför allt dess styrning av innehållet: vad som får sägas och inte, vad som får egna underforum, vilka som blir moderatorer. Jag väntar ännu på ett seriöst genomförande av sådan granskning.
Aftonbladet skriver att Flashback “tjänar miljoner på hatet“, men ärligt talat säljer de inte “hat”, de säljer reklam. (Underligt nog har jag inte sett någon granskning av företagen som finansierar Flashback med sina annonser – trots att en av de största annonsörerna på senare år har varit nätknarkbutiken Hemulen, som också blivit föremål för journalistiska avslöjanden. Där lyfte man fram det faktum att Hemulen drivits av personer som varit aktiva i Ung Pirat, däremot inte att Hemulens miljonvinster även bidragit till driften av Flashback. Hur svårt ska det vara att koppla samman två gräv, om man nu är ute efter braskande rubriker?)
På tal om Ung Pirat, så genomförde ju de en alldeles utsökt “signalspaning” på en säkerhetskonferens, som sätter fingret på en allmän naivitet. Anders Thoresson drar en träffande parallell till avslöjandet av Flashbackanvändare:
Som användarnamn på Flashback väljer många att gå under pseudonym, men tydligen är det många som väljer en e-postadress som identifierar dem när de skapar sina konton. Därmed har de också visat stor tilltro till Flashbacks administratörer, att de har koll på teknikaliteterna vad gäller hur databasen skyddas.
Runt om på nätet finns gott om diskussionsforum där åtskilliga användare sannolikt begått samma misstag: Skapat ett användarkonto under pseudonym men ändå lämnat tillräckligt med information för en identifiering efter sig. För att därefter häva ur sig hat – eller diskutera oerhört privata spörsmål under anonymitetens falska flagg.
Det är uppenbart att många använder internet på helt felaktiga premisser. Man tror att nätets tjänster fungerar på ett sätt, medan verkligheten är en helt annan.
För mig är det uppenbart att det här är en fråga om maktbalans, mellan de som kan och de som inte kan.
Men det går också att vända på frågan, som Axel Andén gör när han påpekar:
Någon har fått Flashbackanvändarna att tro att de är anonyma bara för att de skriver på Flashback /…/
Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter.
Att användaruppgifterna läckt ut från Flashback kommer att sätta spår. Folk kommer inte längre hysa den naiva tilltron till okända forumadministratörer. I bästa fall kommer den nya situationen, efter Flashback, att leda till en bättre anonymitet på fler forum – mindre centraliserade, mindre beroende av reklam och drivna utifrån tydligare, mer rakryggade principer. Men det hela kan lika gärna urarta i andra riktningar.
36 kommentarer ↓
Var det inte genom misstaget att lita på ett forums datasäkerhet som gjorde att Dread Pirate Roberts åkte fast också?
Skulle dessutom vara intressant att se hur svårt det skulle vara för någon med hög datorkapacitet att använda stilometri för att identifiera användare.
Även utan datoriserad stilometri har folk framkastat rätt trovärdiga teorier om att Ezzelino är identisk med… Ja, vi får väl se om det blir några rubriker av den saken, antagligen inte.
Det är ju mer angeläget att reda ut vilka som legat bakom den hets och kartläggning som ledde direkt till mordbrand mot romska läger.
Aftonbladet verkar ju själva ha haft föreställningen att om man skriver under ett Facebook-nick, då är man i princip identifierbar som individ och har valt att spela med öppet visir. Det är givetvis nonsens och pekar på en bland medieproffsen utbredd naivitet i fråga om FB – det är ju inget som helst problem att skapa pseudonyma konton och konstruerade personas på fejan, i princip är allt som behövs en e-postadress som skulle kunna vara carl_xvi_gustaf@gmail.com eller liknande (och sedan använder man detta konto för att t ex regga sig på några kommentarfält, Disqus etc). Det är bara det att varken FB eller tidningarna har intresse av att kännas vid hur enkelt detta är.
Många i svensk mainstreammedia som diskuterar debattkultur på internet och hur den här sortens webboffentlighet fungerar och utvecklas socialt och retoriskt framstår, ursäkta klarspråket, som rena tomtar som har gjort karriär på att de säger sådant som passar in i lagom vaga modeföreställningar. Anders Mildner är kanske det mest påfallande och pösiga exemplet, men han är långt ifrån ensam.
Enligt Hamilkar/Jan Böhme så har flashbacks admins ingen möjlighet att se ip-adresser eller registreringsmail.
Jag tror faktiskt inte det här kommer göra någon större skillnad på flashbacks vara. Det är antagligen ett relativt fåtal adresser som läckt (talas om en läcka på 40 000), en läcka som dessutom har sitt ursprung långt tillbaks i tiden innan flashback forum blev den nätgigant det är idag. Redan då var dessutom de värsta hatarna sluga nog att dölja sig ordentligt. Jag menar, antisemiterna är ju ett otroligt försiktigt släkte, vaksamma som de är på saurons allseende öga, med ett ovan nämnt undantag. Och de “avslöjanden” som gjorts är ju därefter, på patetiskt nivå.
Möjligtvis kommer ett och annat konto bytas ut mot ett nytt och säkrare. Om nu inte AB lyckas i sitt uppsåt att med politiska medel strypa sin symbiotiska konkurrent. För även om det, som du säger, finns ett ömsesidigt beroendeförhållande, så stjäl ju flashback sidvisningar från AB, den saken är säker. Precis som med facebook så är flashback ett ställe där folk stannar länge, för att då och då studsa ut till enskilda AB-länkar – i flashbacks fall dessutom gärna unvisade.
JN: Som moderator på flashnack såg jag alla användares ip-adresser. Huruvida jag såg registreringsmail minns jag inte, men finner det osannolikt att inte admins gör det.
Detta var , ska jag kanske poäntera 6-7 år sen.
Oops, jag menade moderatorer. Läste fel/tänkte fel.
Lite konstigt detta med att hinta skvallrigt om att du vet vem en viss skribent på flashback är. “Får se om det blir några skriverier om den saken”.
Jag vet vem du syftar på och har hört det där snacket i många år nu och tror inte det finns någon som helst substans däri. Tanken på “outning” som straff för onda / hatiska / rasistiska åsikter framförda anonymt känns vidare lika olustig som åsikterna. Att nån sorts noraltribunal ska sitta och avtäcka människor.
Det känns som att fenomenet med Flashback som en “samlingspunkt” för allehanda internetkultur är tämligen unikt för Sverige, finns det några andra länder som har något liknande?
x: Jag påstår inte att jag vet något utan hänvisade bara till ett skvaller som inte är nytt, som du säger. I största allmänhet tror jag inte att t.ex. rasism kan bekämpas genom att man “outar” rasister. Vad gäller de som de facto har organiserat terrordåd i form av mordbrand mot romska läger, så hoppas jag däremot att de blir avslöjade och dömda.
Anon: Mycket intressant fråga. Hur blev det så just i Sverige? Vadan denna bisarra centralisering av en anonyma motoffentligheterna till en enda anonym motoffentlighet?
Anon: Mja, jag skulle påstå att 4chan (sedemera delat med reddit) haft motsvarande centrala roll i den anglosaxiska sfären (och därmed “hela internet”). Vad gäller andra länder och kulturer har jag mindre koll, men skulle gissa att det finns en “största” sajt i allmänhet. En snabbkoll på wikipedia verkar indikera att “Lurkmore” är en relativt central sajt i ryssland, liknande ED.
Kanske utmärker sig FB snarare i hur länge den varit aktiv, vilket nog kan kopplas till hur länge det funnits en mer eller mindre spridd svenskspråkig internetkultur.
Det handlar kanske också om att många i Sverige håller till på engelskspråkiga sajter, gamerfora osv och därmed kan trycket att skapa nya, stora svenska communities ha blivit lägre än inom många andra språkområden där folk inte känner sig fullt lika bekväma med engelska.
Jag tänker mig att det finns en koppling mellan aktionen i Sälen, Flashback och bitcoin.
Många som använder bitcoin tror att det är en anonym valuta. I verkligheten är bitcoin den mest transparanta valutan som skapats. Alla transaktioner bokförs offentligt. Har du någons bitcoin-adress så kan du spåra alla transaktioner som adressen varit delaktig i.
Öppna wifi, Flashback och bitcoin skapar pseudoanonymitet. De riktigt anonyma tjänsterna hittar vi i deep-web: Onionrouters och i2p-nätverket.
Kommentera