K171: Växande flyktingströmmar som uttryck för världskris

“Det globalt växande flyktingeländet är en slutprodukt av kapitalets världskris”, skriver Tomasz Konicz i en nyligen översatt artikel. “Kapitalet producerar en överflödig mänsklighet när det kollapsar till följd av sina inre och yttre motsättningar.”
Antalet människor på flykt har inte varit så här högt sedan andra världskriget, enligt senaste siffrorna från UNHCR. Dessa siffror kan säkert tolkas på olika sätt, men den grundläggande frågan är hur vi ska förstå de tilltagande flyktingströmmarna i ett globalt perspektiv.

Jag drar mig till minnes det glättiga tonfallet hos Hardt/Negri när de skrev om “the specter of migration” i Empire (2000). Alla former av migration kunde enligt Hardt/Negri utgjorde “en spontan nivå” av “klasskamp”:

In effect, what pushes from behind is, negatively, desertion from the miserable cultural and material conditions of imperial reproduction; but positively, what pulls forward is the wealth of desire and the accumulation of expressive and productive capacities that the processes of globalization have determined in the consciousness of every individual and social group-and thus a certain hope. Desertion and exodus are a powerful form of class struggle within and against imperial postmodernity.

Faktum är att ordet “refugee” bara förekom en enda gång i Empire, liksom i förbifarten, som en delmängd i det större fenomenet “migration”. Intresset för att analysera vad flyktingarna flyr från var obefintligt hos Hardt/Negri. För dem var drömmen om ett bättre liv det intressanta i sammanhanget.
Sekelskiftesoptimismen känns minst sagt daterad. Särskilt mot bakgrund av det som Tomasz Konicz skriver om; hur flyktingströmmarna formas av “det fortskridande sönderfallet av stater i det kapitalistiska världssystemets periferi och semiperiferi”.

Stora delar av Nära Östern tycks ha sjunkit ner i ett gränsöverskridande regionalt inbördeskrig, där de en gång stabila statsenheterna förvandlas till eroderande öar i ett hav av krig och anomi. /…/
Flera av de länder som hittills burit huvudbördan av de ökande globala flyktingströmmarna, såsom Pakistan och Libanon, kännetecknas själva av statliga eroderingsprocesser och tilltagande inbördeskrigsliknande uppgörelser, så till den grad att ytterligare flyktingrörelser kan väntas på medellång sikt. /…/
De allt större områden där inbördeskrigen sträcker sig över landsgränserna, där flyktingströmmarna drivs upp till ständigt nya rekordsiffror, återfinns för det mesta i världsmarknadens perifera sammanbrottsregioner. I dessa regioner har ingen kapitalförmering ägt rum i någon nämnvärd utsträckning efter att ”catch up-moderniseringen” [nachholende Modernisierung] kollapsade under 1980- och 90-talet. Deras statsapparater, som utan skatteintäkter har förlorat sin finansiella bas, har övergått i en process av ”förvildning”.

Högerpopulister hamrar in påståendet att t.ex. Sverige skulle ta emot en oproportionerligt hög andel flyktingar. Då väljer de att inskränka sin jämförelse till EU. Men i ett internationellt perspektiv gäller det motsatta. Alla de länder som tar emot oproportionerligt många flyktingar befinner sig redan i de fattiga delarna av världen. Pakistan tar emot flest flyktingar i förhållande till BNP; Libanon flest per invånare (källa: UNHCR). Och obalansen förvärras; en allt mindre andel av världens flyktingar hamnar i den rika västvärlden.

Obalanser i flyktingmottagandet är en politisk fråga som diskuteras flitigt i Sverige. På en metanivå verkar det handla om två konkurrerande diskussioner. Högerpopulisterna vill prata om en obalans inom Europa: hur många asylsökande som tas emot av Sverige jämfört med andra EU-länder. Sossar och moderater vill hellre prata om en obalans inom Sverige: hur vissa kommuner tar emot många flyktingar, andra vägrar helt. Ansvaret för flyktingmottagandet måste “delas solidariskt mellan alla kommuner”, menar politikerna. Men ingen säger att det borde delas solidariskt mellan alla stater. För det finns ingen global suverän med makt att genomtvinga en sådan fördelning av flyktingströmmarna.

2 kommentarer ↓

#1 Erik on 12 February 2015 at 12:15 pm

Jag tycker det är mer tvetydligt än att säga att “sekelskiftesoptimismen känns minst sagt daterad”..

På en lite mindre, i diskussion om EU:s utvidgning österut, tycks påstående i Empire mig mycket mer slående idag än 1999. Här fanns en ambition att inordna “fattigare länder” (jag vet, problematisk term), i unionen för att få tillgång till billig migrantarbetskraft till industrier, byggarbetsplatser och delar av tjänstesektorn i Nordvästra Europa (för att konkurrera med Kina, Ryssland, Turkiet osv).
Här har ju också migrantströmmar av fattiga följt som i väldigt hög grad (som jag möter det) tycks drivas av “drömmen om ett bättre liv”, och som genom sin rörelse dessutom skapar problem för EU-projektet som behöver hålla ett visst narrativ i liv, samtidigt som det då inte riktigt förmår kontrollera att rätt personer rör sig till rätt platser vid rätt tidpunkt osv…

Jag tänker att det finns flera tendenser här som inte nödvändigtvis med klarhet talar i samma riktning.

#2 rasmus on 12 February 2015 at 12:41 pm

Erik: Du har rätt, problemet med Empire var väl snarast att de undvik frågan om ofrivillig flyk i sin iver att analysera “migration” som övergripande fenomen.

Kommentera