Cybernetik och kändisskap

Snubblade på en intressant artikel i Public Culture, en akademisk tidskrift som just utkommit med ett temanummer om kändisskap. Där analyseras fenomenet Tim O’Reilly, som bland annat gjort sig en förmögenhet på att marknadsföra koncept som “open source” och “web 2.0” – och använda koncepten för att marknadsföra sig själv.

Artikeln är skriven av Christine Larson och Fred Turner (känd för boken From counterculture to cyberculture). De driver tesen att mediesociologerna länge har intresserat sig för såväl “kändisar” som “intellektuella” (vanligen tänkta som ett motsatspar), men missat framväxten av en ny kategori av teknikgurus.

Historien tar sin början i Macy-konferenserna om cybernetik (1946–1953), som etablerade ett gemensamt språk för att analysera beteenden hos människor, djur och maskiner i termer av informationssystem. Konferenserna resulterade därtill i att Norbert Wiener fick status som talesperson för det cybernetiska projektet.

Turner/Larson tecknar bilden av en generationsföljd: vad Norbert Wiener gjorde kring 1950, upprepades kring 1980 av Stewart Brand, för att kring 2000 förfinas som affärsidé av Tim O’Reilly.

If Wiener and Brand built the prototype for a new type of intellectual celebrity inspired and enabled by research culture, O’Reilly transformed that prototype into a standardized production model, a scalable, repeatable process for developing ideas, visibility, influence, and, ultimately, profits. /…/
Like Wiener and Brand, O’Reilly became the spokesperson for an emerging community and a set of related ideas, and like them, he promoted those ideas and networks, and himself along with them, in three stages. First, he built legitimacy within the technical community by skillfully aggregating and brokering the programming expertise of those around him. Second, he converted that legitimacy into convening power. Doing so allowed him to draw together separate networks, initially within the technical community and later far beyond, by creating high-profile events and face-to-face forums. Third, he disseminated the ideas /…/ through products branded with his own name /…/
By intelligently collecting and rearticulating the community’s knowledge, O’Reilly and his writers began to make an entire emerging community visible to itself.
/…/
Just as cybernetics appeared to be a “universal” field half a century earlier, open source and its successor meme, the idea of a collaborative “Web 2.0,” provided a framework that seemed to apply far beyond programming.
/…/
Wiener, Brand, and O’Reilly /…/ have each celebrated the socially transformative power of communication technologies. But they have also helped turn digital communication networks into prototypes of the social style by which they themselves shape the world. /…/
network intellectuals have an extraordinary if often invisible power to enlist the rest of us in their worldview. Their power and their celebrity no longer come from the ability to express ideas in words or the ability of mass media technologies to broadcast images around the world. Rather, they come from the ability to build new social networks, to generate new ideas, new language, and new identities within them

(Förresten så har jag ännu inte hört Godmorgon Världens återblick på den så kallade piratrörelsen, trots att jag själv är intervjuad i programmet. Därför vågar jag inte helt utesluta att ämnet på något vis kan rymma kopplingar till det ovanstående.)

Fred Turner och Christine Larson avstår från att zooma ut, men jag funderar på hur oerhört utbrett själva arbetssättet har blivit under 2000-talet. Att ordna konferenser med gäster från olika fält, att lansera ett nytt språk och samtidigt lansera talespersoner för detta språk. Vilar själva metoden på den cybernetiska hypotesens grund? Och vad händer när det går inflation i konferenser, i tvärdiscipliner, i teknikgurus? Blir inte metoden då mindre effektiv? Att cybernetiken äter sig själv är en tilltalande tanke – fast hur cybernetiskt är det inte att tänka så?