K170: Om de senaste siffrorna på det globala skuldberget och om Sveriges extrema position

Erik Persson tipsade om en ny rapport om den globala skuldsättningen som publicerats av konsultimperiet McKinsey, “Debt and (not much) deleveraging“. Den bekräftar vad vi redan visste: “The world is still addicted to debt“.

Under de sju år som gått sedan den globala kreditbubblan sprack, har skuldsättningen bara fortsatt att öka. Samtliga större stater ligger på en högre skuldnivå än vad de gjorde 2007, konstaterar McKinsey. Som som framgår av diagrammen, hör Sverige till skuldligans globala toppskikt, även om en handfull EU-länder ligger över, och Japan ligger allra högst.
Skuldsättning mäts då som summan av statens, företagens och hushållens skulder, i procent av BNP. Rapporten visualiserar även hur de nationella skuldbergen har vuxit 2007–2014; i Sverige har skuldsättningen ökat med 50 procentenheter, vilket är en påfallande stor ökning. Ytterst få länder uppvisar en minskad skuldsättning.

Först vill jag bara sticka in en reservation mot statistiken. McKinsey har i möjligaste mån försökt att undersöka skuldsättningen i den s.k. reella ekonomin, till skillnad från finanskapitalet. När de har räknat samman företagens skuldsättning begränsar de sig därför till “non-financial corporations”. Det betyder att de utesluter de lån som tagits av banker, försäkringsbolag och andra finansiella institutioner. Frågan är bara hur meningsfullt det är att avskilja en s.k. finanssektor. Även företag som Apple och Ikea sysslar ju med avancerade finansupplägg, inklusive räntesnurror via Luxemburg vilket i formell mening bokförs som skulder mellan olika bolag i samma koncern.
Med detta i åtanke är det värt att vara åtminstone lite tveksam till siffrorna om företags skuldsättning. Och när det kommer till hushållen, kan man fråga sig om inte abonnemang med olika former av bindningstid borde räknas som en typ av skuldsättning. Troligen skulle det bara bli ett marginellt påslag, i jämförelse med de enorma bostadslånen. Men det är ändå viktigt att minnas att nationalekonomisk statistik alltid vilar på godtyckliga gränsdragningar.

Med detta sagt kommer här – innan vi zoomar in på skuldsättningen i Sverige – ett utdrag ur den globala skuldtopplistan (debt-to-GDP ratio), så som den såg ut våren 2014:

1. Japan 400 %
2. Irland 390 %
…
7. Grekland 317 %
8. Spanien 313 %
9. Danmark 302 %
10. Sverige 290 %
11. Frankrike 280 %
12. Italien 259 %
13. Storbritannien 252 %
14. Norge 244 %
15. Finland 238 %
16. USA 233 %
…
22. Kina 217 %
23. Österrike 213 %
24. Tyskland 188 %
…
34. Brasilien 128 %
35. Indien 120 %
…
42. Mexiko 73 %
43. Ryssland 65 %

Här framstår inte Sveriges position som extrem i ett europeiskt nutidsperspektiv. Att västvärldens skuldsättning är extrem i ett historiskt perspektiv är en helt annan sak.

Om vi däremot tittar på skuldbergets fördelning mellan stat, företag och hushåll – då sticker särskilt Nordeuropa ut, med Sverige som dess mest extrema representant.

Överlag i världen är det särskilt staternas skuldsättning som har ökat 2007–2014, men även företagsskulderna. Hushållens skuldsättning har däremot minskat på många håll, eller bara ökat måttligt. Tendensen är allra tydligast i USA, där statsskulden har ökat kraftigt, och företagsskulderna legat ganska stilla, medan hushållens skulder tvärtom har minskat kraftigt. Även i Storbritannien, Irland, Spanien och Tyskland har hushållens skuldsättning minskat 2007–2014.

Sverige står i spetsen för en motsatt tendens. Här har statsskulden knappt ökat alls – däremot har företagens skuldsättning ökat med 31 procentenheter, vilket framstår som extremt (endast Irland, Kina och Singapore uppvisar en större ökning av företagsskulderna). Därtill har de svenska hushållens skuldsättning ökat med 18 procentenheter, vilket också är extremt (endast Grekland och Thailand uppvisar en större ökning; Kina hamnar jämsides med Sverige).

Meanwhile, a number of countries in northern Europe, as well as Canada and Australia, now have larger household debt ratios than existed in the United States or the United Kingdom at the peak of the credit bubble.
/…/
Unsustainable levels of household debt in the United States and a handful of other advanced economies were at the core of the 2008 financial crisis. Between 2000 and 2007, the ratio of household debt relative to income rose by one-third or more in the United States, the United Kingdom, Spain, Ireland, and Portugal. This was accompanied by, and contributed to, rising housing prices. /…/
In the Netherlands, Denmark, and Norway, household debt now exceeds 200 percent of income—far above US or UK household debt at the peak.
/…/
The question now is whether high household debt in some countries will spark a crisis.
We assess the level and growth of debt-to-income ratios, debt service ratios, and house price changes. Using these metrics, we find that seven economies today have potential vulnerabilities in household debt: the Netherlands, South Korea, Canada, Sweden, Australia, Malaysia, and Thailand.

Kort sagt pekas svenskarnas bostadslån ut som en finansiell krutdurk, vid sidan om det kinesiska skuldberget.

Som sagt: kapitalets kris går inte att lösa, den kan bara flyttas runt. Och denna runtflyttning av kristendenser sker inte främst inom nationer (vilket blir följden av nationalekonomiska analyser), utan inom kapitalets globala kretslopp. Kan avsluta med att citera vad Erik twittrade:

Kolla på den listan länder (Nederländerna, Sydkorea, Kanada, Sverige, Australien, Malaysia och Thailand) och vad som sades om dem 2008…
De var “lugna hamnar i ett stormigt hav”, länder som användes för att grumla kritiken om systematiska problem, eller kraschad nyliberalism.
Börjar leka med tanken att Europa just nu bara är USA med några års förskjutning.. Deras 2001-2007 är vårt nu. /…/
Kastar in att krisen ’00 för USA var vad krisen ’08 var för oss, och att krisen ’08 för USA var vad krisen ’16 kommer vara för Europa.
*Killgissar*

Visst hopar sig de historiska parallellerna till samtidens krisförlopp. Bland dessa är 1930-talet bara en parallell och troligen inte den tydligaste. Under 2014 märktes också en stark parallell till den s.k. Volckerchocken (hösten 1979), även om det numera räcker med att lösa antydningar om framtida räntehöjning för att uppnå effekter liknande de som då uppnåddes genom en faktisk högräntepolitik. Året dessförinnan, 2013, diskuterade vi paralleller till 1990-talet, som låg på en lite annan nivå. Och 2012 luftades känslor av “Sovjet före kollapsen“, alltså sent 1980-tal. Om man bara är beredd att leta paralleller på olika platser, verkar det snart visa sig att vårt årtionde är en upprepning av alla andra årtionden under det senaste seklet.

Hur som helst gäller det att komma ihåg att kapitalismen inte upprepar sig: även om det är nödvändigt att reflektera över historiska paralleller, får vi aldrig tro att de kan peka ut framtida händelser. Krisen fortskrider på nivåer – t.ex. skuldnivåer – som aldrig tidigare prövats.