Entries from January 2015 ↓

Om antisemitismen i Frankrike – och den liberala retoriken om “extremvänstern”

Föregående inlägg handlade om hur DN:s ledarsida misstolkar en studie om antisemitism för att smutskasta vänstern. Låt mig ta ännu ett exempel på samma slags oseriösa retorik. Exemplet handlar nämligen om antisemitismen i Frankrike, som verkligen är ett allvarligt problem som förtjänar att tas på allvar.

Lisa Bjurwald har tidigare varit ledarskribent på DN, tillika medlem i redaktionen för Expo. Under denna tid författade hon även en rapport åt den liberala tankesmedjan Fores: “Extremhögern i Europa” (2010).

I denna rapport påstår Lisa Bjurwald att den antisemitiske agitatorn Dieudonné är “mycket populär bland franska aktivister på yttersta vänsterkanten”. Ingen källa anges till detta påstående.
Lisa Bjurwald hade med lätthet kunna leta upp den artikel om Dieudonné som översatts till svenska av SKMA. Artikeln är skriven av statsvetaren Jean-Yves Camus som är en erkänd expert på Europas extremhöger, men även har lett forskningsprojekt om extremvänstern. (Notera att franskans extrême gauche av tradition har en mer deskriptiv innebörd, till skillnad från hur svenskans “extremvänster” fungerar som rent skällsord.)

Jean-Yves Camus skriver förvisso att Dieudonné “kommer från den alternativa vänstern” och att hans rörelse även har lyckats attrahera personer med vänsterbakgrund. Här nämner han två personer som exempel.
Den ena är Ginette Skandrani som en gång var med om att grunda det franska miljöpartiet (varifrån hon senare uteslöts på grund av sin antisemitiska verksamhet), vilket knappast torde klassas som extremvänster.
Den andra är litteraturvetaren María Poumier som engagerat sig till stöd för regimen på Kuba.
Båda dessa rör sig i samma kretsar som de franska förintelseförnekarna och den ökände Israel Shamir. Om dessa kretsar kan kallas “vänster” är minst sagt tveksamt.
Ingen kan påstå att Skandrani och Poumier skulle vara representativa för “vänstern” eller “extremvänstern” i dagens Frankrike. Snarare verkar vi ha att göra med de ruttnande restprodukterna från en äldre, Moskva-orienterad antiimperialism som sökt sig på nya vägar efter Sovjets fall.

Kretsen av antisemiter kring Dieudonné vill utan tvivel attrahera vänstersympatisörer, framför allt sådana som engagerat sig för palestinierna. Men det verkar inte gå så bra. De har blivit entydigt fördömda av palestinarörelsen i Frankrike. Jean-Yves Camus skriver också om hur Dieudonnés gäng, när de dykt upp på demonstrationer mot Israels krigföring, blivit “utskällda och energiskt bortjagade av anarkistiska och trotskistiska demonstranter”. (Alltså av just de “aktivister på yttersta vänsterkanten” som enligt Lisa Bjurwald skulle stödja Dieudonné.)

Vad gäller Dieudonné, ska det även påpekas att han inte är muslim, även om han har samarbetat med shiamuslimska grupper som är lojala med regimen i Iran. Om han kan placeras i något fack, så är det i extremhögern där han har sina närmast allierade. Men frågan är om inte prefixet extrem- fördunklar mer än det förklarar i fråga om antisemitismen i Frankrike.

Höjda och sänkta tidskriftsstöd

I går offentliggjorde Kulturrådet årets bidrag till kulturtidskrifter. Inför den fortsatta diskussionen om tidskriftsstödet kanske det kan intressera någon hur årets bidrag skilde sig från förra årets bidrag. Vad som här följer är en simpel översikt där jag inte lägger in några värderingar. Att en tidskrift får mer stöd än en annan behöver heller inte betyda att den anses hålla högre kvalitet – det kan också handla om att de ekonomiska behoven skiljer sig åt, eller om att många tidskrifter faktiskt inte söker mer stöd än vad de redan får.

Följande tidskrifter fick sitt stöd höjt med 50000 kronor eller mer:
Bang
Brand
Cora
Det grymma svärdet
Effekt
Expo
FLM
Fronesis
Kunstkritikk.se
Medusa
Populär poesi
Provins
Re:public
Signum

Listan ovan kan vara ofullständig. Den inkluderar endast tidskrifter som sökte stöd förra året. Kulturrådet uppger att nio nya tidskrifter fick stöd i år.

Följande tidskrifter fick sitt stöd sänkt med minst 50000 kronor:
Hjärnstorm
Jefferson
Konsten.net
Konstperspektiv
Orkesterjournalen
Soundofmusic.nu

Listan ovan kan vara ofullständig. Den inkluderar inte de tidskrifter som tidigare fått stöd men som nu fick avslag.

Som synes har tre musiktidskrifter fått kännbart sänkt stöd. Därtill har det uppmärksammats att inget stöd beviljades åt musiktidskriften Sonic. Därför kan det vara intressant att titta mer övergripande hur det gick för de sju musiktidskrifter som sökte bidrag.

Så här förändrades stödet till musiktidskrifter (i tusental kronor):

Stöd 2014 Stöd 2015 Förändring
Jefferson 125 75 -50
Lira 475 500 +25
Nutida musik 400 425 +25
Orkesterjournalen 325 275 -50
Sonic (sökte ej) (avslag)
Soundofmusic.nu 100 50 -50
Tidig musik 150 150 0

Om hur DN:s ledarsida misstolkar en studie om antisemitism för att smutskasta vänstern

Det är positivt att radions nyhetsuppläsare har överått från att säga “terrordådet i Paris” till att säga “terrordåden i Paris”. Attacken mot en kosherbutik beskrevs först som ett simpelt efterspel och kallades för ett “gisslandrama”. Sverige hade fullt upp att diskutera karikatyrteckningar och verkade knappt notera att terrordådet mot Charlie Hebdo följdes av ännu ett terrordåd två dagar senare, denna gång riktat mot en kosherbutik, med det tydliga motivet att döda judar.

I en bloggpost på SKMA sammanfattas den antisemitiska dimensionen i terrorattentaten i Paris. Som en del av bakgrunden nämns den antisemitiska massrörelse som formerat sig kring den franske komikern Dieudonné och hans sidekick Alain Soral (som tidigare har haft en framträdande position i Front National).

Som vanligt formulerar sig SKMA exemplariskt, utan onödiga insinuationer. Deras bloggpost kan kontrasteras mot det slafs som förs fram på DN:s ledarsida i dag, under rubriken “Judar är åter måltavlor”.

DN-ledaren kan delas upp i två halvor. Första halvan bygger på SKMA:s bloggpost och rymmer i sak inga konstigheter, tvärtom är det viktiga saker som påpekas. Dock använder DN det mindre lyckade uttrycket “muslimska extremister”. Bättre är att som SKMA skriva om “extrema islamister”, för då råder inget tvivel om att motiven grundas inte i islam som religion, utan i islamismen som är en politisk ideologi.

Det är först i ledarartikelns andra halva som DN flippar ur. Antisemitismen projiceras på en luddig “extremism“:

Extremister av alla sorter – höger, vänster eller jihadister – har några få framträdande likheter. En är deras förkärlek för att attackera judar.

Verkligen? Till stöd för sin tes hänvisar DN till en EU-rapport, “Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States“. Enligt DN handlar rapporten om “antisemitiska hatbrott”, vilket inte riktigt stämmer – rapporten handlar om upplevelser av antisemitism bland judar i Europa. Antisemitismen tar sig inte alltid brottsliga former bara för att den uttrycks som “negativa yttranden”. Studiens resultat på denna punkt återges helt felaktigt av DN:

De som oftast fällde ”negativa yttranden om judar” var vänsterextremister. När frågan gällde fysiskt våld och hot var det däremot oftast extrema muslimer som låg bakom.

Detta sägs inte i den aktuella rapporten. Faktum är att rapporten inte säger någonting alls om “vänsterextremister”. Begreppet förekommer inte på någon av dess 81 sidor.

Judarna som deltog i studien tillfrågades om de i olika sammanhang hade stött på “negativa yttranden om judar” (i vardagliga situationer, i den politiska debatten eller på internet). Sen tillfrågades de om sin uppfattning av vem som fällt dessa yttranden. De fick välja ett eller flera av dessa alternativ:

  • someone with a right-wing political view
  • someone with a left-wing political view
  • someone with a Muslim extremist view
  • someone with a Christian extremist view
  • none of the above mentioned

Notera att det inte sägs någonting om vänsterextremism eller högerextremism. Det är DN som väljer att förvränga undersökningens resultat. Därtill väljer DN att förtiga det faktum att även “kristna extremister” pekas ut.

Så här står det i studien:

According to the opinion of half of the respondents who have heard such statements made in the 12 months before the survey, someone with a left-wing political view (53 %) made the statements, or someone with a Muslim extremist view (51 %) did. People with right-wing political views are mentioned as a source of such statements by over one third (39 %) of the respondents and people with Christian extremist views are mentioned by one in five (19 %) respondents in the countries surveyed. /…/
those who describe the person or persons as ‘someone with a left-wing political view’ were likely to also select the category ‘Muslim extremist view’, while those who selected the category ’someone with a right-wing political view’ tended to select it together with the category ‘someone with a Christian extremist view’.
/…/
While examining these results at country level, notable differences between EU Member States emerge. More respondents in Hungary, for example, tend to describe the person(s) involved in making negative comments about Jews as someone with a right-wing political view (79 %), while respondents in France (67 %) and Italy (62 %) were more likely than respondents from other countries to mention someone with a left-wing political view. In addition, relatively more respondents from France (73 %) and Belgium (60 %) than from the other countries surveyed tend to perceive the person(s) as someone with a Muslim extremist view.

Vissa av siffrorna antyder intressanta skillnader mellan antisemitismen i t.ex. Frankrike och Ungern. Det finns dock stora osäkerhetsmoment i hur studien är genomförd. Eftersom det inte finns något centralt register över Europas judar – som väl är! – präglas urvalet ofrånkomligen av ett visst godtycke. Forskarna har använt sig av “respondent-driven sampling” för att nå ut till 5847 personer som själva identifierar sig som judar. Det finns inga garantier för att urvalet är representativt, exempelvis i fråga om politiska sympatier.
Därtill är det möjligt att de nationella skillnaderna i viss mån återspeglar olika förståelser av begrepp som “vänster” och “höger”. I vilket fall berör studien inte alls de faktiska motiven bakom antisemitiska yttranden.

Huvudsaken är dock detta: studien som anförs av DN säger ingenting om vänster- eller högerextremister. De begrepp som används är vänster- och högersympatisörer.
Om någon som blivit utsatt för antisemitiska påhopp säger att det kom från en högersympatisör, betyder det inte att det nödvändigtvis var en högerextremist – det kan också ha syftat på en person med liberalkonservativa sympatier. På samma sätt kan kategorin “vänstersympatisör” i detta fall omfatta allt från socialdemokrater och vänsterliberaler, till förvirrade anarkister och förhärdade stalinister.

Att som DN göra antisemitismen till en fråga om “extremism” är att friskriva den politiska mittfåran från ansvar. Retoriken syftar mest av allt till att misstänkliggöra all radikal samhällskritik, i synnerhet alla former av radikal vänster. Nu är det hög tid att punktera den slafsiga retoriken från DN:s ledarsida, vilket dock kräver en vässad analys av vad saken gäller.

Antisemitismen är ett strukturellt problem, en fördom som förekommer tvärs igenom det politiska fältet: till vänster, i mitten och till höger. Här finns i princip ingen större skillnad mot homofobin, som också är en fördom som kan återfinnas såväl bland religiösa som sekulära, i olika politiska läger såväl som bland människor utan klar politisk identitet. Om dessa problem ska tas på allvar, får de inte reduceras till en fråga om “extremism”.

Krisen, del 162: Enda sättet att bemöta en kristeori är med en annan kristeori

Funderar på kristeori i en väldigt allmän mening. Vad det innebär att säga att något är i kris, vad det innebär att förneka krisen. Testar en tanke genom att parafrasera Göran Sonnevi:

Krisen
kan inte bortförklas
Den går inte ens
att säga emot,
annat än
med helt ny kris

Enda sättet att avfärda en kristeori, är genom att anföra en annan kristeori.

Krisförnekelse i sin rena, panglossianska form är en omöjlighet.

Inte för att krisen skulle vara apodiktisk (ovedersäglig) – utan för att all kristeori är symptomatisk. (Huruvida kristeorin även är asymptotisk till sin karaktär är en annan fråga, som kanske går att belysa med hjälp av Göran Sonnevis diktning.)

När en kristeori kommer till uttryck, är detta i sig ett tillräckligt bevis på att en kris föreligger. Men detta säger ingenting om huruvida kristeorin är sann till sitt innehåll. Den verkliga krisen kan vara oändligt mycket större eller mindre än den teoretiserade krisen.

Enklaste sättet att avfärda en kristeori är genom att förminska den till en personlig nivå. Som exempel kan vi ta musikkritikern Simon Reynolds som i sin bok Retromania lägger fram en kristeori som handlar om att 2000-talets populärmusik har börjat stagnera; att det knappt längre kommer något genuint nytt, bara nya vågor av retro. Ett sätt att bemöta detta påstående är att hävda att det är en generationsfråga. Att populärmusiken visst utvecklas i helt nya riktningar, men att det bara är den yngre generationen förunnat att verkligen erfara den musikaliska omvälvning som sker. Med andra ord: det är inte fråga om någon samtida kulturkris, utan om en personlig ålderskris hos Simon Reynolds (född 1963) och hos alla andra i vilka hans kristeori finner resonans.

Inte alla kristeorier kan förminskas ner till en personlig nivå. Desto fler anhängare en kristeori har, desto tydligare blir det att kristeorin är ett symptom på något i samtiden – och detta “något” är per definition en kris, i större eller mindre proportion.

Som exempel kan vi den “kontrajihadistiska” kris- och konspirationsteorin (alla konspirationsteorier är kristeorier). Kontrajihadisterna menar att “den västerländska civilisationen” hotar att gå under, till följd av “islamiseringen”. Europas enda räddning består i att avlägsna alla de européer som är (eller kan misstänkas vara) muslimer. Blotta förekomsten av en sådan idé är ett tillräckligt bevis för att det förekommer någon form av kris – en politisk kris eller “värderingskris. Det går inte att vederlägga rasisternas förståelse av samtiden utan att själv antyda varför de har fel, varför det är något annat som har gått snett. Kristeorin kan bara bemötas med en annan kristeori.

I fråga om ekonomiska kriser gäller i grunden samma sak. Det finns alltid några som hävdar att en ekonomi kollaps är nära förestående. Oftast stämplas de som alarmister, apokalyptiker och undergångsprofeter. Men varför utövar undergången en sådan lockelse? Ett lika vanligt som undvikande svar, populärt bland vissa historiker, är att rädslan hör till det evigt mänskliga. Det förklarar dock inte varför vissa människor är mer benägna än andra att tänka på undergången. Frågan går då vidare till sociologerna.
Rent hypotetiskt kan vi tänka oss en sociologisk studie av Cornucopias kommentarsfält, som måhända skulle komma fram till att detta domineras av män i åldrarna 30–50 år, att flertalet varken är fattiga eller rika, att det däremot finns en överrepresentation av egenföretagare. Vår hypotetiska sociolog skulle då fråga sig varför just dessa manliga småborgare är så attraherade av tanken på en finanskollaps. Svaret på frågan skulle ofrånkomligen rymma en (uttalad eller outtalad) kristeori.

Johan Norberg fick sitt stora genombrott med boken Till världskapitalismens försvar (2001) som utan överdrift kan kallas ett passionerat försvar för framstegstanken. “Det blir bättre och bättre” lyder titeln på bokens första kapitel. En sådan utsaga vore helt meningslös om den inte kunde framställas polemiskt. Från första början angriper Johan Norberg “den mycket utbredda vanföreställningen om tillståndet i världen”, vilket i första hand syftar på tesen om ökade orättvisor, i förlängningen på varje idé om att det finns problem som inte löses av ekonomisk tillväxt, utan snarare förvärras.
Med denna bok slog Johan Norberg an tonen för “den bättre-och-bättredag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet” (Isobel Hadley-Kamptz).

Ändå tror väl knappast dessa panglossliberaler att världens förbättring sker per automatik. Då hade det ju inte funnits någon mening i politiskt engagemang. Att frenetiskt hävda att världen blir bättre är bara meningsfullt i opposition till en utbredd idé om att världen blir sämre. Panglossliberalerna ser en fara i frånvaron av framstegstro. Och på något sätt måste de förklara varför denna misstro har brett ut sig så mycket. Johan Norbergs senaste bok verkar innehålla en mångfald av smärre kristeorier, som alla är ägnade att avfärda tanken på en mer övergripande kris.

Han menar att globaliseringen, internet och individualiseringen kommer att skapa ett helt nytt fantastiskt samhälle, där alla är sammankopplade och vansinnigt innovativa och gamla institutioner som politiska partier, fackföreningar och stelbenta storföretag, papperstidningar och tablå-tv kommer att dö. /…/
Vi är på väg in i den stora turbulensens tid, stökigt och oförutsägbart, förkunnar Norberg. Miljontals människor blir arbetslösa. Men vi får en frihetlig revolution, där “alla kommer att prata med, lära sig av och utmana varandra”, lovar han.
Det låter som ett klent substitut. Tänk om folk slår ihjäl varandra i stället?

Nu har jag inte läst Johan Norbergs bok, utan citerar bara ur en recension. Men här antyds ändå hur den stora krisförnekelsen bottnar i en mängd små kristeorier. Dessa små kristeorier får förklara varför så många människor inte är övertygade om att allt blir bättre. “Gamla institutioner” har givit människor trygghet – men tryggheten var aldrig mer än en illusion. Välfärdsstaten skapade ett sovande folk som trodde på illusionen och som därmed förlorade förmågan att inse hur bra den verkliga världen är. Lite hårdraget betyder detta att att välfärdsstaten är en kris, eller att välfärdsstaten försätter det mänskliga förnuftet i kris. En kristeori har bemötts med en annan kristeori, som vanligt.

Ingen kommer undan kristeorin.

Nypublicerat: om de två fascismerna

I januari 2011 efterträdde Marine Le Pen sin far som ledare för franska Front National. Med anledning av detta bloggade jag om de ideologiska skiljelinjerna inom Frankrikes extremhöger och följde sedan upp med en laguppställning över Europas “två extremhögrar“. Efter att Anders Behring Breivik utförts sina terrorattentat i juli 2011 blev det genast uppenbart att hans ideologi på vissa punkter skilde sig från den gängse förståelsen av nynazism, vilket föranledda mig att skriva ett nytt inlägg: “Åter till frågan om Europas två extremhögrar“.
Sen blev jag tillfrågad av Aftonbladets kultursida om att utveckla saken, vilket jag gjorde. Jag lade fram en tes om hur en polarisering uppstått år 2006–2007 och spekulerade i att den skulle fördjupas. “Europas två extremhögrar” återpublicerades även av SKMA.
Därefter blev jag tillfrågad om att skriva en akademisk artikel på samma ämne till en kommande antologi. Åter tackade jag ja, fast detta innebar massor av jobb. Nu gällde det att läsa in sig på forskning om extremhögern i Europa och skapa överblick över de skiftande allianser som byggts under 2000-talet. Samtidigt kunde jag inte låta bli att göra utvikningar om synen på ekonomi, medicin och andlighet i nyfascistiska kretsar – jag tror nämligen att en analys som är alltför fixerad vid rasismen riskerar att hamna fel.
Under denna sista omarbetning valde jag också att på ett tydligare sätt framhålla att de två extremhögrarna är idealtyper. Inom respektive fåra finns utrymme för olika grader av radikalitet, från simpel högerpopulism till utpräglad fascism. Eftersom mitt mål var att renodla skillnaden, valde jag att diskutera de två idealtypiska fascismerna. Efter stora våndor valde jag dessutom att ge dem två preliminära namn: multi-fascism och mono-fascism.

Jag skrev klart min text i slutet av 2012, men det skulle sedan ta uppemot två år innan den aktuella boken var utgiven. Under tiden hann det hända mycket i Europas högerradikala miljöer. Jag insåg efter hand att mina två idealtyper började tappa i aktualitet. De beskrev en klyfta som definitivt hade vuxit fram under det sena nollnolltalet, men som under tiotalet åter hade börjat ändra karaktär – bland annat till följd av Rysslands nya roll. Genom att ligga lagrad i två år blev artikeln alltså mer historisk till sin karaktär. Samtidigt fanns där ett antal övergripande poänger, som jag tror håller, om hur vi bör förstå den radikala högern och dess ideologiska splittringar. Därför skrev jag ett kort addendum till min text, som bifogades till den slutgiltiga versionen.

“Two fascisms in contemporary Europe? Understanding the contemporary split of the Radical Right“ – så lyder rubriken på min text, som återfinns i antologin In the tracks of Breivik. Far Right networks in Northern and Eastern Europe (LIT Verlag, 2014) under redaktörskap av Mats Deland, Michael Minkenberg och Christin Mays.
Jag har inte lagt upp den på webben (än) men tänkte kanske portionera ut valda bitar för att kunna spinna vidare på dem var för sig.
Enklaste sättet att få tag på min text är tills vidare via bibliotek, om man inte vill köpa boken. Det går också att flukta på enskilda sidor via Google Books.

Boken recenseras av Charlotte Wiberg i senaste numret av Expo. Hon skriver bland annat:

I en intressant uppsats om grundläggande skiljelinjer inom den europeiska högerextremismen varnar Rasmus Fleischer för det vanliga tankefelet att utgå från att de olika grupperingarna entydigt utgår från fastlagda fiendebilder, och att dessa skulle exkludera varandra. Ofta antas att muslimer ersatt judar som antifigurer inom just den form av fascism som Anders Behring Breivik är hemmahörande i, en form av fascism som främst är inriktad på att “rena” Europa från islam. Men Breivik själv är ett ypperligt exempel på hur antisemitism och islamofobi kan gå hand i hand även där det finns ett slags ytlig proisraelisk hållning med avseende på Mellanösternkonflikten. Judar, romer, muslimer – alla kan i själva verket rymmas och plockas fram som fiendebilder inom den europeiska fascismen, även om de två strömningar Fleischer identifierar – monofascismen eller “counterjihad”, respektive multifascismen eller “antizionism” – onekligen uppenbarligen har siktet i första hand riktat mot varsitt mål.

Vi ska inte heller vara säkra på att den unga fascismen alltid har rakad skalle och marschkängor, eller en prydlig kostym. En företeelse jag hade velat läsa mer om är den “autonoma nationalismen”, som tar intryck av vänstergrupperingar både stil- och organisationsmässigt.

Som svensk läsare hade jag också gärna velat veta mer om ung militant höger här och i de andra nordiska länderna, och hur den förhåller sig till den identitära rörelsen. Bokens underrubrik är “Far Right Networks in Northern and Eastern Europe”, men ärligt talat tycker jag den uppehåller sig mest i Öst- och Centraleuropa.

Tyvärr finns det ett litet fel i min tabell på sida 57, där två ord har råkat byta kolumn. Vad jag menar är att monofascismens retorik kretsar kring “frihet” och “civilisation”, medan multifascismen vurmar för “autonomi” och “identitet”.

Vi får se om det hela möter någon akademisk respons framöver. Det är oklart om jag själv kommer att gå vidare på spåret. Ämnet är trots allt ett akademiskt sidointresse för mig.

Vissa skulle säkert säga att det normala förloppet är att man först forskar man och väntar på att resultaten blivit publicerarade i en vetenskapligt kvalitetssäkrad skrift, sedan kan man popularisera resultaten på en kultursida, slutligen kanske på en blogg. I just detta fall råkade det bli precis tvärtom. Men kanske finns det en poäng i att göra så när man skriver en pågående historia?

Krisen, del 161: En hastig blick på några forskningsrapporter om hur finanskrisen 2008 skildrades i Sverige

Raskt vidare från bilden av eurokrisen till bilden av den akuta finanskrisen 2008, så som den skildrades i Sverige. Några rapporter om saken har producerats av forskningsinstitutet Demicom vid Mittuniversitetet. Deras primära forskningsintresse handlar om journalistik och PR, snarare än politik eller ekonomi. (Chris K inledde just en kritisk diskussion om fixeringen vid representationer – kanske kan den fortsätta i anslutning till detta inlägg.)

Adam Shehata står bakom studien “Finanskrisen och förtroendet. Svensk medborgaropinion under finanskrisen hösten 2008“. Syftet är att “studera svenska medborgares ekonomiopinion” och hur deras förståelse av krisen “påverkade förtroendet för olika samhällsaktörer”.
Resultaten förvånar knappast. Finanskrisens utbrott ledde till att fler svenskar började tro på en försämrad nationalekonomi för Sverige. Däremot påverkades knappt bedömningen av den egna privatekonomin. Överlag var påverkan kortvarig.

Andelen svenskar som uttryckte mycket stor oro för en ekonomisk kris ökade från 13 till 25 procent mellan 2007 och 2008, för att sedan sjunka igen. /…/
Redan ett år senare, hösten 2009, såg svenskarna ljusare på landets ekonomiska framtid. Och jämfört med opinionsutvecklingen i flera andra europeiska länder framstår svensk ekonomiopinion som relativt unik. /…/
Medan synen på landets ekonomi försämrades i de flesta länder, stärktes den alltså i Sverige. Denna förstärkning skedde dessutom från relativt höga nivåer i utgångsläget – vilket gör den svenska ekonomiopinionen ganska avvikande ur ett europeiskt perspektiv. /…/
Faktum är att Sverige är ett av få länder där synen på landets ekonomi både är relativt positiv i absoluta termer och dessutom ökar mellan åren 2006-2007 och 2010-2011, dvs. före och efter finanskrisens utbrott.

Vilka var det i första hand som hösten 2008 förväntade sig att Sverige skulle gå in i en djup ekonomisk kris? Enligt studien verkar krisförväntningarna ha varit ganska jämnt spridda över samhället. Där fanns inga avgörande skillnader mellan män och kvinnor eller mellan stad och landsbygd. De enda som utmärker sig är den yngsta åldersgruppen (15–29 år), där betydligt färre förväntade sig en kris i Sverige. I fråga om privatekonomin var det särskilt pensionärerna som oroade sig, vilket knappast förvånar.

Vad gäller förtroende för olika institutioner kan noteras att Riksbanken har högst förtroende bland äldre, välbeställda män. Det motsatta gäller för de privata bankerna, som har högre förtroende bland unga, kvinnor, lågutbildade och arbetslösa.

Finanskrisen, förväntningarna och förtroendet” heter en uppföljande studie av Adam Shehata och Lars Nord. Här handlar det om “det kommunikativa samspelet” mellan politiker, massmedier och medborgare. Resultatet har sammanfattats så här: “Regeringen vann på finanskrisen – tack vare medierna“.

Trots rejäl motvind – och i strid med etablerade teorier om opinionsbildning – gick den sittande alliansregeringen förtroendemässigt stärkt ur finanskrisen. /…/
två potentiella och relaterade förklaringar till detta utfall: (1) frånvaron av en stark opposition mot regeringens problemformuleringar under finanskrisen inledning samt (2) medierapporteringens gestaltningar av finanskrisens orsaker och regeringens agerande. /…/
En separat studie av regeringens och den rödgröna oppositionens kommunikation under hösten 2008 visade att det dröjde till slutet av november och december, då finanskrisen övergått i en lågkonjunktur, till oppositionen gestaltade krisens effekter på ett sätt som avvek från regeringens bild /…/
När finanskrisen gick in i en andra fas våren 2010 med ökat mediefokus på ekonomiska bekymmer i Grekland och södra Europa framställdes den svenska ekonomin som det framgångsrika undantaget i en alltmer orolig omvärld.

Forskarna menar att det går att skilja mellan två slags “kriskommunikativa förlopp”. Antingen råder det “gestaltningskonkurrens” med “olika aktörer som erbjuder alternativa problemformuleringar” – eller så råder ett övergripande konsensus, vilket blev fallet i Sverige, hösten 2008. Detta konsensus blev efter hand självförstärkande, när samma tolkningar återanvändes av journalister och samma experter fick komma till tals.

“Krisgestaltning” är ett centralt begrepp i sammanhanget. Jag gillar det. Det svenska ordet “gestaltning” är rikare på betydelse än engelskans “framing”, som det är tänkt att motsvara.

Däremot ger jag inte mycket för den definition av “kris” som ligger till grund för studien. Forskarna skiljer inte mellan kris, katastrof och skandal. Det teoretiska antagandet är att “samhälleliga kriser /…/ bygger på komplexa kommunikativa processer”. Nog för att kriskommunikationen är en del av krisen, men kan man verkligen säga att krisen bygger på kommunikation? Det antyder ju att kriser skulle kunna förebyggas av lite kommunikativ ingenjörskonst.
Det ska också nämnas att dessa forskningsrapporter har finansierats av en grupp statliga myndigheter, bland andra Finansinspektionen och Riksgälden, anförda av MSB. Vad dessa samhällsingenjörer är intresserade av framgår tydligt av den första titeln i rapportserien: “Konsten att kommunicera oro utan att oroa“.

Den tredje rapporten som jag har ögnat igenom, “Bilden av finanskrisen“, har skrivits av Karl-Arvid Färm, Lena Jendel och Lars Nord. Här handlar det om svenska nyhetsmediers rapportering om krisen, hösten 2008.
Här görs en åtskillnad mellan två former av journalistisk gestaltning: spel och sak. Spelgestaltningen kännetecknas av sport- och krigsmetaforer; man skildrar strategier, utnämner vinnare och förlorare. Sådana grepp dominerade i det parallella nyhetsflödet om valrörelsen i USA, men de spelade en marginell roll i rapporteringen om finanskrisen. Här dominerade i stället sakgestaltningen: krisen skildrades via en serie nyheter om att något hade hänt eller att någon hade sagt något, utan att det byggdes en tydlig dramaturgi.
Flertalet nyheter om finanskrisen hade inget tydligt politiskt innehåll och ett konfliktperspektivet var oftast helt frånvarande. Konfliktperspektivet användes framför allt i rapporterna från USA, där ett krispaket först blev nedröstat den 29 september, för att sedan röstas igenom i förändrad form några dagar senare. Det verkar alltså ha skett en relativ avpolitisering av krisförloppet i Europa och Sverige.

Tyvärr görs ingen närmare undersökning av rapporteringen om krisen i Baltikum, där Sverige (via Swedbank) spelade en nyckelroll.

Krisen, del 160: Berättelser om den ekonomiska och/eller politiska krisen i Europa

Har kastat en snabb blick på två forskningsrapporter om massmediernas krisrapportering. Först en rapport från LSE om hur eurokrisen har skildrats, “Crisis discourses in Europe“, vars resultat sammanfattas i en bloggpost.

Forskarna föredrar att tala om “krisen i Europa” hellre än “eurokrisen”, eftersom den senare kortformen kan få det att låta som om det bara handlade om valutan.
Precis som i sin tidigare studier av proteströrelser menar LSE-forskarna att krisen i Europa inte enbart är en ekonomisk kris, utan i första hand en politisk kris. Vi känner igen detta som ett påstående som upprepades av vänsterborgerliga röster under 2011.
Visst finns det en poäng i att inte reducera krisen till en strikt ekonomisk kris. Men när man i stället väljer att tala om en primärt politisk kris, upprätthåller man ändå en idé om att politiken och ekonomin skulle vara skilda sfärer – när det är just i krisen som denna åtskillnad kollapsar.

Ur sammanfattningen:

The crisis is portrayed as an abstract given, virtually a ‘supernatural phenomenon’, and almost exclusively as an economic one. This rules out discussions of agency, of causes, or of how the crisis might be overcome
/…/
The European Union is regularly represented, in the narrative/s of the crisis, as a foreign ‘other’, linked to, if not directly blamed for, suffering
/…/
The Europe of the crisis is not framed as an arena for European citizens, but rather one that is imposed upon them from a remote, bureaucratic and decidedly top-down machine.
The result is a de-politicisation not only of the crisis, but of the European institutions that are seen to manage it. ‘Politics’ becomes remote machinery, led by executives, which the average European has no chance of affecting.

Det råder inget tvivel om att LSE-forskarna har ett starkt demokratiskt patos. Men för mig är det oklart om de menar att det är diskursen eller maskineriet som bär skuld till den politiska krisen. Menar de att EU-politiken är ett toppstyrt och avpolitiserat maskineri, eller att avpolitiseringen sker i skildringen av detta maskineri?

Jag blir heller inte riktigt klok på spänningen mellan den nationella och den europeiska nivån i skildringen av kriserna. Å ena sidan dras slutsatsen att EU framställs som en yttre orsak till de nationella kriserna. Å andra sidan konstateras att politiker och massmedier skildrar krisen som “en anhopning av nationella kriser“, där de enskilda staternas statsskuld ställs i centrum. Det senare konstaterandet kommer dock från delstudien om Tyskland – kanske är det snarare så att vinnarlandet Tyskland präglas av en annan berättelse än den som berättas i övriga Europa?

Slutligen reagerar jag på LSE-forskarnas bruk av begreppet “euroskeptisk”, vilket uppenbarligen syftar på UKIP och dess allierade partier (inklusive Sverigedemokraterna). Dessa är ju inte bara skeptiska till europeisk integration – och inte bara “skeptiska”. Detta läger präglas framför allt av högerpopulism och invandringsmotstånd (även om Beppe Grillos femstjärnerörelse möjligen är en udda fågel i sammanhanget).
Att använda begreppet “euroskeptiker” när man egentligen vill tala om högerpopulister kan leda till märkliga resultat. När LSE-forskarna sammanfattar sina resultat inleder de med att säga: “It would be catastrophising to claum that euroscepticism won the European elections”. De utgår alltså från att “euroskepticismen” är en katastrof.
Även om forskarna här syftar på högerpopulismen (och den rasism som förs fram från högerpopulistiskt håll), låter det som att varje uttryck för “skepsis” mot EU i sig skulle vara livsfarlig. Och därmed har de lyckats göra EU till ett “an abstract given, virtually a ‘supernatural phenomenon’”.

Men jag vill understryka att jag inte har lusläst hela studien. Särskilt i fallstudierna finns säkert fler intressanta noteringar som jag har missat.

Härnäst tänkte jag kolla på en rapport om hur den akuta finanskrisen 2008 skildrades i svensk press.

Varför utsätts Copyriot för ständiga överbelastningsattacker?

Som vissa av er har märkt, tenderar Copyriot.se att störtdyka från tid till annan. Besökare på webbsidan möts då av ett felmeddelande om en databasen inte är tillgänglig. Problemet kan endast lösas genom omstart av den virtuella servern. Så här illa har det nu varit i ett antal månader.

Om jag förstått saken rätt, efter att ha talat med de som sköter serverdriften, är det fråga om en utdragen eller återkommande överbelastningsattack (DDoS) riktad mot just Copyriot. Men en DDoS kräver väl ändå vissa resurser i form av ett botnet? Om man ändå har satt upp ett botnet, tänker jag att man troligen har andra sajter att sänka än en obskyr svensk blogg.

Jag har inga svårigheter att förstå spamlogiken och hur den leder till en robotarnas kapprustning. Det räcker att kolla på de tusentals kommentarer som postas på Copyriot bara för att genast filtreras bort av spamfiltret. Där finns ändå ett slutgiltigt syfte som oftast handlar om att marknadsföra någon produkt.
Men med DDoS:andet är det svårare att föreställa sig en underliggande rationalitet. För mig är det hela ett mysterium: vem eller vad fattar beslutet om att bombardera Copyriot med nonsens?

Jag verkar inte vara ensam. Från olika håll har jag hört folk berätta om hur deras sajter sporadiskt kan utsättas för DDoS:artad överbelastning, utan förvarning och utan förklaring. För den som driver en blogg blir ju detta i praktiken ett skäl att ge upp den småskaliga hostingen, till förmån för att flytta in hos t.ex. Tumblr eller WordPress. Nätjättarna har ju tillräckliga resurser för att alltid vara uppe. Om någon tjänar på det tilltagande säkerhetskaoset på internet, så är det dessa nätjättar, tänker jag. (Därmed inte sagt att jag tror att de i hemlighet ligger bakom ett slumpmässigt DDoS:ande av oberoende småservrar.)

Hjälp mig gärna att fatta detta. Även allmänna spekulationer kring DDoS:andets näthistoria och framtid är av intresse.

“Den som streamar musik gillar varumärken”

Några anteckningar om en marknadsundersökning som just genomförts på uppdrag av Spotify. Inte för att undersökningen i sig kommer fram till särskilt intressanta resultat. Utan mer för hur resultaten presenteras och mest för att den görs.

Man ville belysa hur vissa attityder skiljer sig mellan “streamers” och “non-streamers”. Alla som någon gång lyssnar på musik via t.ex. Spotify eller Youtube räknas som “streamers”. Inom denna grupp har man sen också letat efter skillnader mellan Spotifyanvänder och övriga. Syftet är att presentera Spotifys kunder såsom riktiga mönsterkonsumenter.

Den som streamar musik gillar varumärken. Nu är det officiellt.

Med dessa ord basunerar Spotify ut resultatet till potentiella reklamköpare.

Det är mer sannolikt att den som lyssnar på musik via streamingplattformar är en stark förespråkare för varumärken än den som inte streamar. Undersökningen visade att det är mycket sannolikt att Spotifys användare visar en stark varumärkespreferens i följande fyra intressemått: rekommendera till en vän, villig att betala mer, det enda varumärket för mig och unikt och annorlunda. Det mest anmärkningsvärda var att det är tre gånger mer sannolikt att Spotifys användare skulle betala mer för de varumärken de gillar jämfört med dem som inte streamar musik.

Om man vill vara elak, är det bara att vända på steken: de som gillar Spotify är reklamoffer som inte klarar av att tänka själv!

Men först bör man fråga sig hur genomstekta dessa resultat är. Undersökningen omfattar 4500 personer, uppdelade på tio olika länder, från Sverige via USA till Mexiko. Troligen fanns det stora skillnader mellan dessa länder, vilket inte berörs i sammanställningen.

Vilka är alla dessa “non-streamers”, som inte ens sporadiskt lyssnar på musik via Youtube? Troligen är de överlag ganska sparsamma användare av internet – om de över huvud taget har tillgång till nätet! Många av dem är nog en bra bit över medelåldern. Det är fullt möjligt att de är fattigare än övriga. Då är det kanske inte konstigt att de inte uppger att de vill “betala mer för varumärken de gillar”.

Undersökningen riktar särskilt in sig på fyra branscher (där Spotify vill värva reklamköpare): bilar, hemelektronik, mobiloperatörer, butikshandel och hårvård.

I fråga om bilismen är det lite lustigt hur Spotify nästan ber om ursäkt för att många “streamers” använder kollektivtrafik, men är stolta över att Spotifyanvändare minsann äger fler bilar än de som använder konkurrerande musiktjänster:

Streamers are slightly less likely than non-streamers to drive a car, truck or SUV weekly.
They’re over 1.5x as likely to use public transportation weekly, which is likely connected to streaming services’ early traction in urban cities. /…/
Spotify users are 20% more likely than other streamers to drive a car, truck or SUV week- ly. They’re 33% more likely than other streamers, and 2x as likely as non-streamers, to ride public transportation weekly.

Om undersökningen bevisar något, så är det att Spotify fortfarande ser en framtid i att tjäna pengar på reklam (och allra helst reklam för bilar). Det har tidigare spekulerats i om reklamjinglarna på Spotify mest finns där för att vara tvinga användare att betala för att slippa höra dem, men så är nog ändå inte fallet. Å andra sidan säljer Spotify reklam i fler format än bara jinglar. Inte heller betalande användare kommer undan den rent visuella reklamen. Nyligen infördes även videoreklam. Med tanke på hur Spotify läcker pengar, är det sannolikt att reklamen kommer att ta allt större plats framöver.

Om antisemitism, i ett strukturellt perspektiv (och förnekandet av densamma)

I mellandagarna publicerade Expressens kultursida en text där jag ånyo brottas med frågan om antisemitism. Den kan läsas som en fortsättning på mitt blogginlägg från i somras om att antisemitism inte är detsamma som “judehat”. Antisemitismens kärna består inte i något urskillningslöst hat mot judar, utan i den paranoida fantasin om en judisk konspiration. Detta utesluter inte en idé om att det finns “goda judar”, vilka rentav kan bli föremål för antisemiternas hyllningar. Däremot lämnas inget utrymme för nyanser, när det kommer till judar (eller personer som uppfattas som judiska).

Antisemitiska fördomar resulterar ständigt i att judar, bara för att de är judar, avkrävs offentliga ställningstaganden åt det ena eller andra hållet. Jag ger några exempel på detta i artikeln och framhåller behovet av en strukturell förståelse av antisemitismen – precis som i fråga om transfobi, homofobi, sexism och rasism. När jag säger “struktur” menar jag bara att fördomarna handlar om mer än bara summan av individuella uppfattningar. Vi måste inse detta för att inte fastna i ett oändligt jidder om vad vissa individer har sagt, vad dessa individer “egentligen” tycker och vad vissa ord “egentligen” betyder.
Ja, jag tror att feminister är bättre än icke-feminister på att tänka strukturellt. Ungefär därför tror jag också att det bara är på vänsterhåll som det finns utsikter för en vässad kritik av nämnda fördomar, inklusive antisemitismen. Därmed inte sagt att detta automatiskt kommer att ske. Särskilt inte som det inom delar av vänstern fortfarande finns tendenser att förneka eller bagatellisera antisemitismen.

Observera dock att jag ingenstans i artikeln fäller svepande omdömen om “vänstern”. Rubrik och ingress är inget som skribenten i en tidning kan kontrollera. I detta fall tycker jag tyvärr att rubriken i Expressens webbupplaga blev lite missvisande, då den antydde att artikeln skulle handla om “vänstern” (vad man än må lägga i detta begrepp).

Även om det är klart att det i vänsterkretsar förekommer antisemitism (liksom det förekommer sexism och homofobi), är det inte en artikel om det som ledarskribenter brukar kalla “vänsterns antisemitism”. Oavsett vad vi menar med “vänstern”, så finns det ingen specifik vänsterantisemitism, lika lite som det finns en specifik vänsterhomofobi.

Däremot finns det, bland vissa vänsterdebattörer i Sverige, en tendens att förringa eller förneka antisemitismen. Framför allt finns en okunskap och en ovana att se det strukturella problemet. Exempelvis detta med oförmågan att tala om judars situation utan att byta ämne till att tala om Israel. Denna tendens att byta ämne är i sig ett uttryck för strukturell antisemitism.