K168: Pegida och mittenextremismen

Nu verkar det som att den högerpopulistiska mobiliseringen i Dresden, som samlade uppemot 25000 personer under parollen Pegida (Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes) börjar ebba ut och falla isär. Men fortsättning lär följa. Varje slags radikal mobilisering bränner vissa broar, men efterlämnar också nya nätverk som väntar på att aktiveras igen. Det här inlägget är mitt försök att läsa in mig på några analyser av saken, framför allt i tysk vänsterpress.

På ett ytligt plan kan Pegidas sönderfall ses som en följd av skandalerna kring initiativtagaren Lutz Bachmann. Han uppmärksammades för att han fällt öppet rasistiska yttranden på sin Facebook-sida samt lagt upp bilder där han poserar som Hitler. (Jämför med förra årets skandaler kring utklädda sverigedemokrater.)
Peter Nowak ställer en misstänksam fråga om skandalens tajming. Initiativtagarens Facebooksida låg ute i veckor innan den trummades upp till offentlig skandal, skriver han. (Var det verkligen så? Här blir jag nyfiken på detaljer om hur avslöjandet färdades via medierna.) Qui bono? frågar Peter Nowak och svarar:

Avslöjandet av Bachmann skapade framför allt en fördel för de borgerliga krafter som gärna ville tala med Pegidas deltagare, men inte med dess organisatörer. Då behövs det åter en Hitlermustasch för att utesluta någon ur en debatt.

Oavsett förloppet, går det att hitta många exempel på hur Tysklands politiska mittfält drog en kollektiv suck av lättnad när det gick att dra en gräns mellan fotfolket och demagogerna i Dreasen, mellan ett oskyldigt flertal och en skyldigt fåtal.

På motsvarande vis talas det nu om Pegidas splittring i termer av Fundis/Realos. Några av ledarna har hoppat av för att under ledning av René Jahn bilda en ny rörelse, som ska mobilisera till nya demonstrationer i direkt konkurrens med Pegida, under parollen “Konservativer Aufbruch Deutschland” (KoAuDeu). De ser sig som mer måttfulla, men deras retorik är snarast centerextremistisk:

Für den Erhalt von demokratischer Freiheit, bürgerlicher Mitbestimmung, gesellschaftlichen Werten, Weltoffenheit und objektiver freier Pressearbeit!
Für die Verbesserung der inneren Sicherheit – durch bessere Ausrüstung und Bezahlung unserer Sicherheitskräfte, Rettungsdienste und Pflegekräfte sowie die Förderung des Ehrenamtes.
Für die zeitnahe Schaffung eines Einwanderungsgesetzes!
Für die Förderung und den Erhalt des Mittelstandes als Basis einer gesunden Wirtschaft!
Gegen jede Form von Radikalismus, Rassismus, Intoleranz und Gewalt (egal ob von Linken, Rechten oder anderweitig motivierten Randgruppen)!

“Mot varje form av radikalism”! Parollen ger svindel. Är det ens möjligt att på ett principiellt plan motsätta sig “radikalism”, åt alla håll, i varje tänkbart samhälle, överallt och i alla tider? Eller nöjer de sig med att fastslå att det samtida Tyskland är ett så bra samhälle att ingen radikalism kan vara motiverad. Fast varför då demonstrera?

Vilka är då de genuint ickeradikala mittenkrav som KoAuDeu ställer? Låt mig tolka det citerade stycket ovan.
I centrum står kravet på “inre säkerhet” i form av satsningar på polisen, men även på räddningstjänst, vård och omsorg. Till detta säkerhetskrav knyts även ett diffust krav på hårdare reglering av invandringen.
Säkerhetskravet bäddas in i fluffiga ord om “demokratisk frihet”, dock med tydlig udd mot massmedierna. Vad man kräver är inte yttrande- eller pressfrihet, utan att pressen ska vara objektiv och fri. Vilket bara kan tolkas som ett krav på att inskränka pressfriheten i liberal mening, som ju innebär en frihet att inte vara objektiv.

På ytan var Pegida en rörelse mot “islamisering”, men dess efterföljare nämner inte ens islam i sin embryonala programförklaring. Det är slående att KoAuDeu helt avstår från att hänvisa till etnisk eller religiös identitet. Om något, uttrycks en småborgerlig klassidentitet:

Für die Förderung und den Erhalt des Mittelstandes als Basis einer gesunden Wirtschaft!

För att främja och behålla Mittelstand som basen i ett sunt näringsliv.

Mittelstand är ett ord som i det tidigmoderna samhället var synonymt med “borgerlighet” som ekonomisk klass, vars status i samhällets hierarki var mittemellan aristokratin och bönderna. Numera syftar det snarare på “småföretag” och väcker framför allt associationer till familjeföretag i den exportorienterade tillverkningsindustrin. Detta i kontrast till börsnoterade storföretag, finanskapitalet, tjänstesektorn och den offentliga sektorn.

En grupp statsvetare undersökte deltagarna i Pegida-demonstrationerna. “Mobben från medelklassen” stod som rubrik när resultaten rapporterades. De konstaterar att arbetslösa och pensionärer var underrepresenterade. Den typiska demonstranten var en medelålders man, med inkomst strax över genomsnittet. Petter Larsson sammanfattar i Aftonbladet:

en sak blir tydlig: det här med islamiseringen, som är Pegidas stridsrop, är inte huvudsaken. 77 procent av de tillfrågade nämner överhuvudtaget inte islam.
Snarare kokar demonstranterna runt i den gamla vanliga högerpopulistiska häxbrygden av missnöje med politiken, medierna och invandrarna.
Dock ska noteras: i den ordningen. 15 procent uppger att de är kritiska till invandringen. Medan 54 procent är missnöjda med politiken i allmänhet.

Typiskt för högerradikala mobiliseringar är att de bygger på en “rädsla för att falla“. Demonstranterna kanske inte är arbetslösa eller fattiga, men de fruktar – på goda grunder – att bli det.

Tomasz Konicz förklarar rasismens logik i en intervju: rädslan för en oklar framtid projiceras på närvaron av någonting främmande i det egna territoriet.

Julian Bierwirth i Krisis är inne på samma spår och framhåller, liksom Tomas Konicz, parallellen mellan högerpopulism och islamism, eller mellan nationalism och “religionism”. Båda fungerar kort sagt som krisideologier.
I jämförelse framstår då nationalismen snarast som en föråldrad modell, knuten till kapitalismens historiska expansion, då den gav ett ideologiskt ramverk för en nationellt organiserad varuproduktion. Detta kan kontrasteras med hur salafistiska rörelser (Isis, Boko Haram, al-Shabab) har erövrat sina territorier i världsmarknadens periferi, där varuproduktionen befinner sig i fullständigt sammanbrott. Eftersom de upprättat rena plundringsekonomier behöver de inte ta hänsyn till varuproduktionens villkor och behöver därför inte heller inskränka sina maktanspråk till ett givet territorium.

Ur helt annan synvinkel skriver Roberto Orsi om hur Europa är en “döende kontinent”, ekonomiskt och kulturellt. Hans resonemang rymmer dunkla fläckar men är värt att läsa.

Protest movements arise not so much from the fear of the foreigner, but from the fear of (Europe’s) death, and by the sense of doom which many fellow Europeans, “as sheep having no shepherd”

Om jihadisterna är ett framgångsrikt avant-garde i en pågående politiseringsprocess, som Roberto Orsi skriver – betyder det att högerpopulister som Pegida är att betrakta som eftersläntrare i precis samma process?

En sak är säker: nationalister och islamister är inte att betrakta som varandras motsatser. Snarare ger de varandra näring. Den goda demokrat som letar efter ett mittfält att mobilisera kommer att sluta som nyttig idiot åt endera sidan, eller åt båda.