K167: Stagnerad produktivitet, stagnerad tillväxt och sambandet däremellan

Efter valet i Grekland är det lätt att få intrycket av en hårdnad konfrontation mellan den vänster- och högerborgerliga krishanteringen i Europa. Det må stämma på vissa (politiska) plan, men på andra plan fortsätter samsynen att vara bedövande, särskilt i Sverige.
Det mest talande i Dagens Industri står nog att finna på debattsidan, som i dag rymmer två artiklar, undertecknade av chefsekonomerna för LO respektive Svenskt Näringsliv. De ska föreställa motparter, men säger i stort sett samma sak:

Sverige har haft “sju förlorade år”. Stagnationen sedan 2007 är ett faktum. Under 2010 tycktes återhämtningen efter finanskrisen vara ett faktum, men den kom av sig. Faktum är att Sveriges BNP per capita var lägre år 2014 än den var år 2007. Denna stagnation står i kontrast mot hur BNP-tillväxten snittade på 3 % under perioden 1995–2007.

Såväl LO som Svenskt Näringsliv är överens om att det finns en strikt nationalekonomisk förklaring, alltså att Sveriges stagnerade BNP är en direkt följd av att någonting annat har stagnerat i Sverige. Det handlar om produktiviteten i Sverige, som uppges ha stått stilla sedan 2007. Ingen av dem nämner att trenden är internationell, än mindre att produktivitet kan mätas på olika sätt. Båda chefsekonomerna är överens om att ökad produktivitet skulle leda till ökad BNP.

Enligt den delade grundanalysen drivs BNP-tillväxten “i grunden av ökad produktivitet”, men kan också uppnås genom ett ökat antal arbetade timmar. Under de sju förlorade åren (2007–2014) ökade antalet arbetstimmar i Sverige i samma takt som under de tidigare tillväxtåren (1995–2007). Alltså måste förklaringen till att BNP-tillväxten stagnerat sökas i stagnerad produktivitet, menar de två chefsekonomerna.

Och visst går det att visa på en stagnerad produktivitetsökning i de officiella siffrorna. Under den tidigare perioden (1995–2007) ökade produktiviteten i Sverige med 2,4 % per år; sedan 2007 har den uppmätta förändringen varit i stort sett noll.
Men detta bevisar inte att produktivitet leder till tillväxt (oavsett hur man väljer att mäta dessa storheter). En sådan slutsats är bara möjlig inom ramarna för ett inskränkt nationalekonomiskt perspektiv, där varje nation är sin egen tillväxts smed. Ur världsmarknadens perspektiv är däremot produktivitet en fråga om konkurrens. En ökad produktivitet ger en förbättrad position i konkurrensen (mellan företag eller mellan stater).
Om vi ska följa Marx, är det frågan om en global konkurrens om andelar av den totala varuproduktionens mervärde. Precis som de två chefsekonomerna i Dagens Industri, menar även Marx att det rent logiskt finns två vägar att öka mervärdet. Han skiljer mellan absolut och relativt mervärde, där det absoluta mervärdet kan översättas till ett ökat antal arbetstimmar, medan det relativa mervärdet bygger på ökad produktivitet. Men för Marx är inte den relativa mervärdesproduktionen något som går att uppnå inom ett enskilt företag eller en enskild stat, utan bygger på ökad produktivitet i systemet som helhet. Därtill utgick han från en annan definition av produktivitet än vad nationalekonomerna tillämpar. (Utifrån den marxska definitionen går det knappast att påstå att produktiviteten i Sverige skulle stagnera.)

I sin ekonomikritik antydde Marx en rent logisk gräns för produktionen av relativt mervärde, en historisk kulmen där ökad produktivitet inte längre leder till ökad tillväxt i systemet som helhet, utan tvärtom börjar undergräva tillväxtens själva grund.
Detta utesluter inte att ekonomins enskilda aktörer – t.ex. ett företag eller en stat – kan vinna på att öka sin egen produktivitet. Därför finns vid varje given tidpunkt ett statistiskt samband mellan produktivitet och tillväxt. Men detta samband bevisar knappast ett evigt orsakssamband där produktivitet skapar tillväxt.