K166: Grekland efter valet

För en månad sedan bloggades här om Syriza, inför valet i Grekland som nu är avgjort. Då konstaterade jag: “Det verkar vara kört för en kommande regering ledd av Syriza. Ingen verkar tro på att de kommer att ha minsta chans att uppnå någon typ av vänsterlösning“. Min känsla var att en vänsterpopulistisk storseger i Grekland skulle bädda för en enorm vänsterbesvikelse i hela Europa senare under 2015. Att besvikelsen kommer är givet, frågan är mest hur den ska spelas ut.

Politikens samtida kris kan ta sig flera former. En av dessa möjliga former, i parlamentariska demokratier, är blockpolitikens kollaps. Här finns paralleller mellan Sverige och Grekland.
Blockpolitiken kollapsar inte genom att de existerande blocken upplöses eller flyter samman – hur mycket än Sveriges statsminister skulle önska detta – utan genom att de två block som är vana vid dominans förlorar väljarstöd till andra partier, så att inget av blocken kan nå majoritet.

Trots att det grekiska valsystemet ger en bonus åt det enskilt största partiet, fick vänsterpopulistiska Syriza (36,3 %) bara 149 av 300 mandat. Som stödparti valde de ett litet högerpopulistisk parti som kallar sig “Oberoende greker“. Ett parti som utmärker sig för rasism, homofobi, kulturkonservatism och konspirationsteorier om “chemtrails“.

De två regeringspartierna, ett vänsterpopulistiskt och ett högerpopulistiskt, har endast en sak gemensam: sitt motstånd mot den ekonomiska nedskärningspolitik som Grekland påtvingas av EU. Valet blev alltså i efterhand till en folkomröstning om den ekonomiska politiken. Alla andra frågor – exempelvis den brännande frågan om kyrkans förhållande till staten – verkar ha raderats från dagordningen, en vecka efter valet. Och om de skulle återkomma, kan det bara bli i formen av en akut regeringskris.

Någon med bättre koll får gärna svara på vad den komparativa statsvetenskapen har sagt om den rådande trenden bland Europas parlamentariska demokratier.

Bläddrar vidare i Dagens Industri och finner som väntat hårda ord mot grekerna och/eller Grekland. “Krisen är hemmagjord”, förklarar f.d. handelsministern Maria Borelius (M) i en krönika. Inte ett ord om hur Sydeuropas kreditbubbla var en del i ett europeiskt kretslopp av skulder, som under nollnolltalet var en förutsättning för att höja Tysklands position som exportör. Efter valet i Grekland verkar de högerborgerliga rösterna ha bestämt sig: det som händer i Grekland är inte ett uttryck för eurokrisen – det är en grekisk kris som riskerar att få konsekvenser för Europa.
“Dags att slänga ut Grekland”, ropar rubriken till Henrik Mitelmans analys i Dagens Industri:

saken är den att elva miljoner greker har lånat motsvarande 3527 miljarder kronor, medan Sverige som har tio miljoner invånare har lån på 1400 miljarder kronor.
Grekland har alltså slösat bort hisnande 2100 miljarder kronor mer. /…/ Och nu vill regeringen att vi i resten av europa ska säkerställa att grekerna fortsätter att leva över sina tillgångar. Måttet är rågat.

Staten Grekland har under årens lopp lånat en massa pengar. Om de inte kan betala räntorna, bevisar det att grekerna lever över sina tillgångar. Oavsett om de elva miljoner grekerna ens var födda när lånen togs, kommer de, liksom deras framtida barn, att förbli skyldiga till de lån som togs av staten i det förflutna. Sådan är logiken.

Och så länge den logiken ligger fast, kan Dagens Industri väljer spela ut Greklands statsskuld mot båtflyktingarna i Medelhavet.