K165: Dollarvinkeln, distansen och “kampen” på valutamarknaderna

Åkte på semester i en vecka, utan tillgång till internet, utan att ta del av nyheter på andra sätt. Mitt bruk av elektroniska kommunikationsmedel skalades ner till ett sporadiskt bruk av mobiltelefonen (sms) och bankomaten.

Eftersom semesterorten befann sig i eurozonen, delgav bankomaten trots allt en nyhetsmässig uppgift, nämligen växelkursen mellan euro och krona. För första gången någonsin tog jag ut euro som kostade mer än tio kronor. Så jävla dyrt!

Kommer hem, tvekar inför att kolla på nyhetsflödet, känner den där örnblicken som man får efter en veckas avhållsamhet och vill inte slösa bort den på att läsa om futtiga debatter. Kommer till ett kafé och hittar ett exemplar av Dagens industri. Perfekt! En tidning som bara blir bättre ju större distans man har till nyhetsflödet.

Det första jag läser är att euron just nådde sin lägsta nivå på elva år. Omedelbar kollision mellan min vardagliga erfarenhet och affärspressens logik. En dagstidning riktad till bredare massor hade utgått från kronan i sin berättelse. Men när Dagens industri säger att en valuta är hög eller låg, då syftar de på kursen mot dollarn. Att dollarn står i centrum är så självklart att det inte behöver förklaras. Att euron sjunkit mot dollarn blir i dess nyhetsflöde en berättelse om någon som händer med euron, inte en parallell historia om hur dollarkursen skjuter i höjden.

Inne i tidningen klargörs: euron har tappat 18 procent mot dollarn det senaste året, men kronan har tappat ännu mer, 30 procent. Alltså har euron blivit dyrare ur en svensk synvinkel, men billigare ur dollarvinkeln.

Effekterna för olika slags företag i Sverige diskuteras. Särskilt drabbas importörer. Clas Ohlsson “jobbar för att minska dollarexponeringen” när de importerar industriprodukter från Asien, men exakt vad detta innebär är oklart – inget tyder på att renminbin skulle ersätta dollarn som medium för dessa transaktioner.

Man brukar säga att exportföretag tjänar på en låg kronkurs. Men det är en förenkling. Renodlade exportföretag existerar knappast. Produkten som exporteras är i allmänhet sammansatt av produkter som dessförinnan har importerats. Som i fallet med robottillverkaren Aquajet som får in fler kronor för sin robotexport, men samtidigt tvingas betala mer för de importerade robotkomponenterna. Framför allt leder de snabbt skiftande valutakurserna till att de inte längre kan skriva långa avtal med sina leverantörer. Kortsiktigheten ökar.

Går vidare till Svenska dagbladet där valet i Grekland föranleder en analys i näringslivsbilagan, signerad Björn Lindahl, som inte tillför något i fråga om Grekland utöver ett försiktigt tassande mellan vänster- och högerborgerliga tolkningar av eurokrisen. Emellertid ryms där en kärnfull analys av valutamarknaderna, den temporalitet som de skapar:

det som sker i Grekland just nu är en del av en ständigt pågående kamp mellan centralbanker och regeringar i den ena ringhörnan och valutahandlarna i den andra.
Platsen för kampen ändrar sig; för några månader sedan var det Skottland och Katalonien, om några veckor flyttas intresset över mot nästa kamp, som kan bli folkomröstningen i Storbritannien om EU, eller någon annan storpolitisk händelse.
Det är kraftmätningar mellan politik och ekonomi där alternativen är så tydliga att det går att räkna på oddsen i förväg. Centralbankchefernas tal på fastlagda tidpunkter, folkomröstningar och val är det som koordinerar valutahandeln. Varje händelse kan sedan reflekteras på ett nästan oändligt sätt i förhållandet mellan de olika valutorna, obligationer och guldpriset.
Det valutahandlarna är på jakt efter är volatilitet, det vill säga att valutakurserna rör sig kraftigt mot varandra på grund av de politiska händelserna. Det är då pengar kan vinnas eller förloras. Men det måste också finnas en motpart som tror på ett motsatt utfall. Allra bäst för valutaspekulanterna är det när en centralbank låser sig till ett mål. Men de kan också få en rak höger om centralbanken plötsligt ändrar politik, som när den schweiziska centralbanken den 15 januari släppte låsningen till euron och schweizerfrancen rusade med 28 procent mot euron på en dag.
Valet i Grekland har bidragit till att pressa ned euron. Men det är från en redan låg nivå där den europeiska centralbankens, (ECB) ekonomiska stimulanspaket är den viktigaste faktorn.

“En kraftmätning mellan politik och ekonomi”, står som rubrik på näringslivsbilagan. En sant centerborgerlig” rubrik! Den låter de vänsterborgerligt sinnade sätta sina förhoppningar på att “politiken” ska vinna, samtidigt som högerborgarna kan satsa sina kort på “ekonomin”. Som beskrivning av eurokrisen är det banalt. Men den som faktiskt läser artikeln bör inse att det knapast är fråga om “kamp”. Ordet är bara en journalistisk metafor för att livliggöra de abstrakta fluktuationerna på världens finansmarknader. Precis som att en travjournalist kan tala om “kamp” i sin rapportering från ett lopp på Solvalla.
Banan är redan krattad, reglerna är givna, kapplöpningen är igång, oddsen förändras ständigt. För den som satsat pengar kan det upplevas som en kamp, men det krävs bara ett minimum av distans för att inse att det i bästa fall är fråga om ett nollsummespel kring slumpen. Vilket såklart inte utesluter att det är högst verkliga människoliv som står på spel. Men dessa människor är inga aktörer i kampen, alltså inte i det som affärsjournalisten kallar för “kamp”. Om de kämpar, kan det bara vara en kamp mot själva “kampen”.

Ännu inga kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera