Nyligen sträckläste jag Bea Uusmas mycket uppmärksammade bok Expeditionen (2013). Den handlar om Andées polarexpedition men nästan lika mycket om författarens jakt på sanningen om hur de mötte döden på Vitön, hösten 1897.
“Hon vänder på alla stenar. Följer alla trådar, hur långt de än kan föra henne.” Så konstateras det i en typisk recension. Och visst uppvisar Bea Uusma en fascinerande besatthet, heroiskt enkelspårig. Alltså följer hon inte alla trådar, utan bara dem som leder i riktning mot det som skedde 1897. Efter att ha plöjt igenom Expeditionen fascineras jag nästan mer av de stenar som lämnas ovända, de trådar som leder ut ur historien, in i 1900-talet.
På ett ställe i boken berättar Bea Uusma om hur hon går till sin lokala matbutik för att hämta ut ett postpaket, innehållande en skelettdel som hon vill skicka på DNA-analys. Benet antogs nämligen komma från en av polarexpeditionens medlemmar. Det hade stulits från Vitön år 1930, just efter att kvarlevorna återfunnits. Tjuven som anlänt på ishavsskutan Isbjørn presenteras av Bea Uusma med följande ord: “Peter Wessel Zapffe var fotograf”.
Fotograf? Jo, det var i denna roll som han fått åka med båten. Men strax efteråt skulle Peter Wessel Zapffe göra sig känd som filosof – och hans filosofi var sannerligen extrem i sin pessimistiska syn på mänskligheten som ett enda misstag. Hans idéer skulle indirekt influera den djupekologiska rörelsen, via sin vän Arne Næss. Samtidigt var det faktiskt Zapffe som först nämnde möjligheten att ingenjör Andrée tog sitt eget liv – en teori som Bea Uusma i Expeditionen och som ligger till grund för den suggestiva övergång i fiktionen som sker på några få sidor i boken.
Peter Wessel Zapffe var fotograf och en av de personer som var med när lägret på Vitön hittades. Han fann ett glasrör med morfin på lägerplatsen. Tog de livet av sig, genom en överdos? Redan på plats började Zapffe fundera, men det dröjde fem år innan han gick ut med sin teori. Han hade inte nämnt något tidigare eftersom expeditionsledaren sagt åt honom att inte smutsa ner Andrées rykte.
Underligt nog verkar ingen ha gjort kopplingen mellan Zapffes möte med Andréexpeditionen (1930) och den filosofi som han först lanserade i Den sidste messias (1933). Texten översattes nyligen till svenska i tidskriften Subaltern.
I formen av en myt framför Zapffe sin idé om att det mänskliga medvetandet utgör en grotesk återvändsgränd i naturens evolution, jämförbart med hornen på Megaloceros giganteus. Myten skildrar en stenåldersjägare som genomfår en existentiell kris som leder till hans död. Han möter döden ensam, sittande. Precis som ingenjör Andrée. Här tycks det finnas stenar att vända.
Jørgen Haave har skrivit en biografi över Peter Wessel Zapffe betitlad Naken under kosmos. Den bygger nästan helt på Zapffes egna dagböcker och nämner knappt besöket på Vitön, men ger onekligen viss bakgrund.
År 1929 fyllde Zapffe 30 år och flyttade från Tromsø till Oslo. Han ville bort både från tristessen som lokalbyråkrat och från sin hatade fader. Men i Oslo misstrivdes han enormt. Visserligen lärde han där känna den blott 17-årige Arne Næss. Men överlag kände sig Zapffe isolerad och osäker på sin livsbana, samtidigt som ljuden från storstadens grannlägenheter gav honom panik. Till råga på allt drabbades han av njursten och fick därför recept på morfin. Han såg till att lägga undan en tillräckligt stor morfindos för att det skulle räcka till ett självmord.
Allra helst ville han dö på en fjälltopp. Han ville låta sig torkas in av vind och sol, utan att bli hittad och begraven i vigd jord. Han kände vämjelse vid tanken på den feta, fruktbara jord som då skulle omsluta honom. /…/ Han hatade ju fruktbarheten. Han hatade det stora kretsloppet.
Sin egen panikångest tolkade Zapffe inte som en brist på livslust, utan som en klarsyn, sinnesutvidgning, “röntgenblick”. Han kan mycket riktigt ses som en föregångare till den kontroversiella teori som kallas “depressiv realism“. Den kosmiska paniken, menade Zapffe, överskrider alla medicinska sjukdomsbegrepp.
Hans förståelse av det tragiska utgick emellertid inte från erfarenheten av depression, utan från de biologiska teorier som förts fram av Jakob von Uexküll.
Vintern 1929–30 blev osedvanligt mild, vilket gav polarforskarna nya möjligheter att ta sig fram i Arktis. Enorma ismassor smälte och avslöjade utdöda samhällen och standade expeditioner. Den 6 augusti 1930 kom nyheten om att resterna av Andréexpeditionen återfunnits, 33 år efter dess försvinnande.
Stor uppståndelse i Tromsø. All världens journalister dök upp och kastade sig på första bästa båt. Peter Wessel Zapffe lät sig anlitas som fotograf och steg ombord på skeppet Isbjørn. Där togs följande bild (som finns på Grenna museum):
En månad efter att Andréexpeditionens kvarlevor upptäckts, anlände Isbjørn på Vitön. Mer is hade hunnit smälta, men liken fick hackas ut. Peter Wessel Zapffe fotograferade, men mest av allt fascinerades han av ett fynd som han gjorde nära Andrées skelett: ett avlångt medicinglas innehållande två tabletter med plats för trettio. Tabletterna var märkta “morphium”. Samma preparat som Zapffe själv samlat på sig i sin lägenhet i Oslo med avsikt på att eventuellt ta sitt eget liv.
Här finns alltså något av bakgrunden till den historia som Bea Uusma skildrar i Expeditionen. Scenen på Vitön framstår också som en möjlig nyckelscen i Zapffes utveckling till pessimistisk filosof, som för övrigt tycks ha fått honom att släppa självmordstankarna. I stället kom han, att förorda mänsklighetens frivilliga utdöende och valde sålunda att inte skaffa någon avkomma, helt i konsekvens med förståelsen av mänskligheten som ett biologiskt misstag. Den som dragit de allra mest långtgående konsekvenserna av Zapffes filosofi är troligen skräckförfattaren Thomas Ligotti i sin lika briljanta som obehagliga traktat The conspiracy against the human race. Där ges Zapffe en plats i pessimismens kanon, jämsides med Schopenhauer, Cioran, Lovecraft och “vissa buddhistiska författare”. Ligottis analys av Zapffe återfinns även i hans bidrag till Collapse, vol. IV. Ligottis slutsats: “EVERYTHING IN EXISTENCE IS MALIGNANTLY USELESS”.
Visst finns det hos Zapffe ett gnostiskt drag, men det är inte riktigt frågan om den antikosmiska gnosticism som på sistone populariserats av Carl-Michael Edenborg i Alkemistens dotter. Det är inte kosmos som Zapffe och Ligotti avskyr. Det är bara mänskligheten.
När vi nu är inne på avsky, skräck och Norge så kommer vi inte undan svartmetallen. Hur svartmetallisk är inte Peter Wessel Zapffe? Ändå känner jag inte till något fall där han (eller Andréexpeditionen) dyker upp som uttalad referens i svartmetallsammanhangen. Förvånande? Nja, den norska scenen hade ju fullt upp med satanism och metafysik. På andra håll växte däremot fram en depressiv svartmetall som på många sätt ligger i linje med Zapffes extrema pessimism. Vissa av de amerikanska banden, som Wolves in the throne room, anknyter själva till djupekologin som alltså är indirekt influerad av Zapffe. Samtidigt går det inte att bortse från den avgrundsdjupa skillnaden mellan spinozisten Arne Naess (som ville se människan som likaberättigad med andra arter) och misantropen Peter Wessel Zapffe (som helt enkelt såg människan som ett misstag).
Peter Wessel Zapffe var djupt kritisk till den heroiska anda som låg bakom polarexpeditionerna. År 1933 skrev han i artikeln “Oplevelsetilbud og oplevelsebehov”, med anledning av planerna på en flygning över Sydpolen:
Med en 300 kilometers maskin skal om kort tid jordens siste geografiske gåte tilintetgjøres. For flyverne betyder de opdagerglede og berømmelse. For oss andre en gold viden om at polarlandet er ett eller to. For alle: En stor oplevelsereserve ødelagt med maskin.
45 kommentarer ↓
Jag läste nyligen en masteruppsats från Uppsala om hur nationalromatiken, speciellt kring naturen, influerade estetiken inom norsk black metal. http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A552025&dswid=_main
Jag tänker att black metal är på många sätt anti-modern något som kanske också kan sägas om Zappfe. Han kanske är för okänd för att de ska ha hört om honom medan de pessimistiska dragen i nationalromantiken kan användas som en grund för ett uppror mot dagens norska samhälle av en bredare massa.
Vill bara tillägga att läsningen av detta inlägg gjorde mig mörkt euforisk.
Helt underbar läsning! Tänkte på hur du vrider på och lägger in något annat för att sen bita ihop med en annan bit och ändå få allt att skaffa dig någon sorts symbios i slutet. Typ. Underbart irrande läsning. Tack!
Nyfiken på om Matthew McConaugheys ‘Rustin Cohle’ i True Detective på något vis influerats här. Tycks likartat.
lars: nic pizzolatto (som skrivit manuset) har definitivt influerats av ligotti. här är en intervju med honom i vilken han diskuterar just den filosofiska syn cohle ger uttryck för i serien: http://blogs.wsj.com/speakeasy/2014/02/02/writer-nic-pizzolatto-on-thomas-ligotti-and-the-weird-secrets-of-true-detective/
Intressant läsning.
Bea Uusmans bok handlade väl en del om att hon heroiserade sin egen besatthet på något sätt… jag gillade inte boken riktigt, tyckte att den var ganska entonig och lite väl lik en deckare. Den här filosofiska bakgrunden är ju intressantare då, åtminstone för snobbar, nördar och soffpotäter..
Rubik: tack! Intressant.
Test
Depressiv realism är konspirationsteoretiskt nonsens. Idéen bygger på synen på evolutionen som en konspiration (Ligotti, Zappfe) och är naturligtvis frestande som alla konspirationsteorier (det är förstås en metafysisk lättnad att se evolutionen som en medveten ondskefull demiurg som konspirerar mot sanningens ljus, ett mörkt ljus för all del, men ändock) – men denna konspiration är lika ovetenskaplig och alltför-mänskligt sentimental som alla andra konspirationsteorier.
Anledningen till att vi inte “ser” verkligheten direkt är att medvetandet serverar sig självt en virtuell, illusoriskt “hel” förnimmelse där de flesta data hjärnan hinner ta in faktiskt saknas, samt att vi inte själva kan observera hur medvetandet tar form utifrån den övriga aktiviteten i hjärnan. Hjärnan är så att säga blind inför sig själv.
Och tanken att en “malfunction” (en depression) skulle kunna få oss att överkomma dessa biologiska hinder mot realistisk klarsyn är skrattretande, oavsett om medvetandet är en “bug” eller “feature”:
Är medvetandets begränsning en “bug”, en evolutionär miss som kommer att straffa sig över tid?
Isf: ytterligare en “bug” inom detta system (tex depression) förvandlar inte systemet till en “feature”, dvs två fel gör inte ett rätt.
Är medvetandets begränsning en “feature”, en evolutionär fördel som är “lögnaktig” ang verkligheten?
Isf: en “bug” i systemet (depression) kan fortfarande inte utgöra magiska trick: tex se igenom medvetandet, genomskåda upplevelsen av nuet, enhetligheten i upplevelsen, se hur medvetandet skapas ur ett metaperspektiv osv osv.
Depressiv realism är inte bevisad (se wiki) och är teoretiskt nonsens. Människan kanske dör ut, precis som jättehjorten. Dess horn var dock helt proportionerliga visavi dess storlek, enligt seriösa forskare dog den ut av andra orsaker (istidens slut, mänsklig jakt) snarare än av någon “evolutionär konspiration”.
Universum är varken objektivt “useless” eller “useful”, om det har ett syfte är det inget vi känner till. Hela Ligottis idé bygger på hans egen anhedoni. En motfråga skulle vara: hur skulle ett meningsfullt universum ut? Ligotti skulle inte kunna svara på det, eftersom hans hjärna förvandlar alla universella alternativ till existensiella meningslösheter.
En sjukdom (malfunction) ger inte hjärnan sanningar.
Krisis: visserligen instämmer jag i största allmänhet, men att en idé är “teoretiskt nonsens” betyder inte att den är ointressant eller ens att den saknar potential. Bevis: se tidigare kommentarer om True Detective etc.
Eftersom depression får pessimism att verka realistisk, skulle jag nog kunna tänka mig att “depressiv realism” är ett rätt farligt meme, det hjälper ju till att efterrationalisera oviljan att ta itu med sin sjukdom.
Men visst har alla konspirationsteorier stor konstnärlig potential.
Krisis > Depression är ett mycket brett begrepp. Och att “depression får pessimism att verka realistisk” är att ta i.
En som går ner i en 3 månaders depression efter att ha förlorat en anhörig är inte likatecken med den som har en unipolär depression osv.
Begreppet/ordet/diagnosen ”depression” spinner sedan vidare till andra nya diagnoser med egna namn.
Glaset halvfullt eller halvtomt? Båda är rätt.
Daniel, negativa tankar och pessimistisk livssyn är väl ändå det som förenar olika typer av depression? Hur som helst förstår jag inte vad du opponerar dig emot. Menar du att “depressiv realism” är ett bra meme för en deprimerad?
Krisis, en patient som under lång tid varit gravt deprimerad, kanske under flera år, kan gå in total uppgivenhet och då ter sig världen på ett sätt. Då denna patient blir bättre, kanske helt bra , då kan denne inse hur fel han tänkt och just Känt. Eller bara Varit.
En lått två månaders depression skapar inte ett totalt nytt sätt att se på världen.
Jag har mkt erfarenhet om dessa ting.
“Menar du att “depressiv realism” är ett bra meme för en deprimerad?” Nej. Det låter nästan på dig som om man Väljer den inställningen. Eller? Kan man välja den i dup allvarlig depression? Eller är det en sorts grundstämning som kommer över en ju längre ner man går?
Åter igen, begreppet och diagnosen Depression används för lätt här. Det var det jag skrev ovan.
Ditt nick är Krisis. Vad skulle vara krisisk/kris- realism? Jag skojar lite.. :)
/D
Fråga mig inte om man kan välja nånting, det är ju en alltför stor fråga.
Däremot kan “depressiv realism” som teori vara skadlig för en deprimerad, eftersom den förstärker efterrationaliseringen, det blir ju som en självbekräftande loop. (Jag talar ur egen erfarenhet förstås. Typiskt nog läste jag själv inte något om att depressiv realism är obekräftat “just-so” förrän jag börjat ta mig ur min egen depression… Ännu mer retar det mig att jag inte insåg hur nonsens-artad teori som ligger bakom. Var det inte någon kollega till Zappfe som drog det längre och sa, typ, att livet saknar meningslöshet?)
Jo, Krisis. Jag hör dig. Jag tänker lite annorlunda, men vi tänker ganska likt ändå tror jag. Att hitta på ursäkter eller hela långa tankekedjor för att inte ta sig ur depressionen. Ja, och sedan gå till en stämning där detta har blivit sanning. Och man har helt och hållet glömt det varma med livet, solen, kreativitet. “Depressiv realism” har jag inte mkt för.
Men alla teorier och diagnoser har väl något värde, även om man snabbt kasserar dom.
Annars allt gott. :)
/D
Nu kom jag ihåg vad Zappfes kollega hette: Herman Tönnessen. Så här ut-zappfar han Zappfe själv:
“Tønnessen er verken einig i at livet er meiningslaust eller at menneskerasen bør opphøyre. Han kallar Zapffe ein kunnskapsoptimist som trur han har all relevant kunnskap tilgjengeleg for å kome til ein slik konklusjon. I samsvar med tanken om at språk og ny kunnskap kan opne opp for radikalt ny innsikt meiner Tønnessen at det i alle fall er mogleg å kome til innsikter som kan gjere tilværet betre. Vidare meiner Tønnessen at påstanden om at livet ikkje har meining djupast sett grunnar i same feil som påstandar om at det har meining: Det å hevde at livet ikkje har meining betyr at det kunne hatt meining, og såleis gjer Zapffe ei kategoriforveksling. ”
Länk: http://filosofisksupplement.no/frem-fra-gjemselen-herman-tonnessen-1918-2001/
Pang!
:)
Dessa ord var skönt svalkande:
“No reason to wonder or worry. Everything is what it is and not another thing. The world is what it seems to be to a dry, unimaginative, down to earth, square-headed stuffshirt about mid-morning after a good nights rest; and as for such questions as what it means to live and die – there’s nothing to it, it is common-place, almost everybody does it.”
– Tennessen
Thomas Liggotis kritik av Zappfes förslag att mänskligheten bör dö ut för att rädda planeten är fint. Det tycks för Ligotti nämligen vara allt för gladlynt.
” While a worldwide suicide pact is highly appealing, what
romantic fabrications would cause one to take part in it solely to conserve this planet? The earth is not our home. We came from nothing, and to that condition our nostalgia should turn. Why would anyone care about this dim bulb in the blackness of space?”
Kommentera