Kan vi tala om “psykokrisen”? Alltså den psykiska ohälsa som sägs öka från år till år – antingen i befolkningen i stort, eller i dess yngre hälft. Utan tvivel finns det motstridig statistik på området och vi kommer inte undan frågan om det är sjukdomen eller bara sjukdomsdiagnoserna som eskalerar. (Ett paradexempel på hur enda sättet att vederlägga en kristeori är med en annan kristeori.)
Här kan vi ta avstamp i i senaste regeringsförklaringen, som antyder fyra krisfenomen, varav ett är just psykokrisen:
Allt fler unga, särskilt kvinnor, hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning, mår dåligt i dagens samhälle. Sjukvården behöver förstärkas så att det blir lättare att få hjälp med ätstörningar, ångest eller depressioner.
Statistiken över psykisk ohälsa verkar peka på en växande generationsklyfta: de yngre åldersgrupperna och framför allt yngre kvinnor mår allt sämre, men befolkningen i stort mår bättre. Samma sak med självmordstatistiken, som uppvisar en sjunkande trend sedan 1980 – utom bland ungdomar, där självmorden blir fler. (Självmord är dubbelt så vanligt bland män som bland kvinnor.)
Förskrivningen av antidepressiva läkemedel sägs ha fördubblats sedan år 2000. En snabb titt i läkemedelsstatistiken visar, om jag tolkat den rätt, att nästan var tionde person i åldern 20–60 år får antidepressiva läkemedel på recept. De senaste siffrorna är från 2013 och visar en kraftig ökning sedan de äldsta siffrorna jag hittar. Ökningen av lugnande preparat är mer måttlig. Men framför allt visar statistiken på en enorm könsskillnad. Antidepressiva läkemedel är nästan dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.
Statistiken är även uppdelad per län, men jag vet inte om det finns några nämnvärda skillnader där. Brittiska siffror visar tydligen på ett klart samband mellan avindustrialisering och depression: allra mest antidepressiva läkemedel skrivs ut i vissa städer i norra England.
Vi behöver dock inte stirra oss blinda på statistiken. Det kan räcka att se på sin egna omgivning för att fundera i termer av en psykokris. Hur många kvinnor känner du i åldrarna 20–40 som inte har erfarenhet av depression, sökt hjälp för ångestsymptom eller äter psykofarmaka?
Från vänsterradikalt håll formuleras allt oftare tankar om att den psykiska ohälsan måste politiseras. “Vi är inte deprimerade, vi är i strejk“, hävdade Osynliga kommittén. “Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Sådana analyser balanserar stundtals på gränsen till att romantisera depressionen, men syftar alltså till att gå bortom den individuella diagnosen, till att finna ett sätt att formulera en gemensam längtan efter någonting annat än det som deprimerar.
Apokatastasis: någonting måste räddas, helas, återställas – inte genom att skilja det sjuka från det friska, utan genom att omvandla sjukdomen till en ny hälsa. I dessa termer spekulerade Osynliga kommittén.
En något mer traditionell vänsteranalys har förts fram av Mark Fisher, som i hög grad bygger på de depressiva spekulationer som förs fram av Franco ”Bifo” Berardi, vars idé om ”psykobomben” i sin tur utgår från tidsfilosofen Paul Virilio. Det speciella med Bifo är hans tendens att förstå psykokrisen som det centrala momentet i kapitalismens krisprocess. Men det stannar hela tiden på en mycket spekulativ nivå.
Mark Fisher är lite mer handfast och fick hyfsat genomslag med sin bok Capitalist Realism, där han resonerar kring hur mental ohälsa kan omvandlas “från medikaliserade tillstånd till verksamma antagonismer”. Hur detta ska gå förblir dock en öppen fråga.
Mitt intryck är att just den brittiska vänstermiljön är särskilt intresserad av psykokrisen. JD Taylor formulerar det kristeoretiska perspektivet i en artikel om “capitalism’s growing problem with anxiety“. Allting utgår från diskussionen om prekarisering, om hur kraven från det framväxande arbetslivet resulterar i att utmattning blir det nya normaltillståndet.
On the one hand, productivity, growth, entrepreneurialism and drive are ‘virtues’ both of the effective individual and the expanding economy. By contrast, depression, crisis, zero-hour insecurity and burnout are used to describe both ‘failing’ economies and individuals who must work harder to perform. Whilst failing states are humiliatingly ‘bailed out’, usually under punitive conditions, individuals experience similar ‘interventions’ by more successful peers (and celebrities) on reality TV formats to increase their productive value through getting a job, looking sexier, or something similar. In each case, some internal failure (bloated public sector, childhood setback) is considered the cause of the ‘problem’ and remedied through external improvement of the individual.
/…/
Our brains and backs are tense and tired, our minds shattered and nerves shot by increasing demands by managers to do the impossible: increase our productivity, when what is produced is less necessary and of worse quality than before. The demand everywhere is the same: do it more, do it quicker, do it better!
Stressen ökar inte bara i arbetslivet, utan genom upplösningen av tydliga gränser mellan arbetsliv och fritid. Ständig uppkoppling bidrar till att varje ö av fritid kan koloniseras och till att interaktionen mellan människor antar en “kroppslös” form, vilket kan få konsekvenser som vi ännu inte har insett vidden av. Samtidigt kräver allt fler arbeten i tjänstesektorn en kroppslig uppvisning av glädje och motivation. Individualiteten blir till en del av servicearbetarens uniform.
JD Taylor utgår från egna erfarenheter av depression:
unable to join the dots and connect a sense of personal alienation to material circumstances, I followed the common social direction and put the blame on my own individual defects. Not any more. I suspect my own case is not unique.
Senaste upplagan av psykiatrins diagnosbibel, DSM-5, rymmer en ny diagnos: generaliserat ångestsyndrom. Karakteristiskt för detta är att ångesten inte grundas i en rädsla för någonting särskilt. Den är inte knuten till en viss situation, utan är just generell. Till skillnad från rädslan som är knuten till nuet, orienterar sig ångesten mot en osäker framtid. Dess typiska symptom är ett obehag som lokaliseras till bröstkorgen.
These symptoms describe those of the precarious worker, exhausted, fed up, /…/ Depression and exhaustion are endemic and act as marks of an affective and immaterial economy where employment is now to be found in the services — retail, leisure, call-centres, cleaning, childcare, sex work — where an inflated mood, one indeed of motivation, is required, as the recent attention to ‘affect’ in critical theory is making clear. Individuality becomes another part of the service worker’s uniform.
/…/
So is ours an age of anxiety? Previous generations have also claimed this thorny crown, particularly those ravaged by social and economic inequalities like the 1930s. Yet it is in these last few years more than most that anxiety, precarity, crisis and burnout have become regular keywords, and where continuous productivity, connectivity and alertness are demanded at all hours. /…/
Rising anxiety disorders are connected to the growing pressure on workers to increase their productivity. It is encouraged by the growth of working from home, and smartphone technology, which irrevocably blur the work/life distinction.
JD Taylor beskriver alltså psykokrisen som en följd av det prekära (arbets)liv som gradvis förvandlas till norm under de senaste årtiondena. Det är en kristeori som tycks gå hand i hand med teorin om en kapitalism som egentligen har befunnit sig i kris sedan 1970-talet.
Som med alla kristeorier, går det att tänka sig längre eller kortare tidsfönster. I det förlängda perspektivet framstår psykisk ohälsa helt enkelt något som drabbar “den moderna människan”, en analys som lätt utmynnar i konservativa och/eller nyandliga lösningsidéer.
Ett förkortat tidsperspektiv innebär däremot att psykisk hälsa framstår som lika “normalt” som ekonomisk tillväxt. Genast inställer sig då frågan om en parallellitet mellan psykisk och ekonomisk depression. En talande titel som återfinns i en värmländsk krisantologi är “Samvarierar finanskris, psykisk ohälsa och självmord? En jämförelse mellan hög- och lågkonjunktur“. Ulla Rantakeisu och Marina Kalander Blomqvist försöker besvara frågan med statistik från landstinget i Värmland.
Psykiska besvär ökade mellan 2008 och 2010. Den ökade psykiska ohälsan från hög- till lågkonjunktur återfinns bland förvärvsarbetande, studerande och arbetslösa. /…/ Resultat från våren 2012, när den ekonomiska situationen såg ut att ha stabiliserats, visar att andelen besvär sjunkit till en nivå ganska nära nivån på de mätningar som gjordes före finanskrisen.
Intressant, men perspektivet är väldigt snävt. “Kris” definieras i positivistiska termer som en övergående lågkonjunktur, vilket innebär att begreppet relativiseras. Samtidigt behandlas statistiken över psykiatriska diagnoser som en given indikator på befolkningens psykiska hälsa. Med en sådan metod går det knappast att säga något om utvecklingar som skett över flera årtionden.
En tredje infallsvinkel hittade jag i Copyriots kommentarsarkiv. Sommaren 2013 postade signaturen Olof en egen kristeori där:
[Den farmakologiska kristeorin] bygger på antagandet att människor med lätt psykisk ohälsa är viktiga för att hålla igång konsumtionen eftersom de är lite överaktiva i sina ekonomiska aktiviteter. När fler individer de senaste decenniet fått tillgång till moderna ångestdämpande mediciner så har de långsiktig ändrat sina konsumtionsmönster och karriärval på ett sätt som påverkar ekonomin i stort. Lite som när tidigt kristnade romare drog iväg och blev eremiter i öknen istället för att konkurrera om tjänster i förvaltningen. Diagnostiseringen och förskrivning av ångestdämpande medicin till unga har ju också ökat vilket i ännu högre bidrar till långsiktiga effekter.
Jag tror att tanken ligger någorlunda i linje med den ovan nämnda Franco “Bifo” Berardi, som också är inne på att kapitalismens tillväxt bara kan fortgå genom en biopolitisk modulation där befolkningen i någon mening hålls lagom deprimerad. Se också Daniels kommentar om vad som kan ske när läkemedelsindustrin satsar på “mycket dyra piller som är konstruerade just efter din kropp”. Vad innebär sådana preparat för det framtida konsumtions-, arbets- och klassamhället?
“Den viktigaste förklaringen till diagnosinflationen /…/ är att psykiatrin försöker vinna vetenskaplig legitimitet.” Så skriver Carl Cederström och Roland Paulsen i en artikel i Arena som blev lite omdebatterad. De följer delvis i spåren på södertörnsfilosofen Fredrik Svenæus som i boken Homo Patologicus i någon mening lutar åt en tragisk förklaring: “Människan har alltid varit en lidande varelse“. Problemet ligger alltså hos psykiatrin och läkemedelsindustrin som driver på “diagnosinflationen”, en förfalskad idé om psykisk hälsa och ohälsa, även om denna idé kanske i förlängingen bidrar till att den faktiska ohälsan ökar.
Kapitalismen gör oss sjuka, men kanske inte på det vis som SPK menade.
Medan läkemedelsföretagen fortsätter att ösa pengar över intresseorganisationer för att öka medvetandet om ouppmärksammade och ännu icke-existerande diagnoser, blir antalet ”sjuka” fler och fler, och marknaden för läkemedel större och större.
Så avslutar Carl Cederström och Roland Paulsen sin artikel. Genom att sätta sjukdomen inom citattecken tycks de gå in för att förneka tesen om en psykokris. Åtminstone på ett ytligt plan kommer de alltså till en slutsats som är rakt motsatt JD Taylors. Samtidigt finns en överlappande kritik av hur den psykiska ohälsan görs till ett individuellt problem.
Här återstår en härva av trådar att nysta i. Allt som är säkert är att ingen kommer undan kristeorin. Någonting har uppenbarligen blivit sjukare än det var förr: antingen människors psyken, förståelsen av psyket eller båda delar.
11 kommentarer ↓
Gråvampyrism: GAD är inte en ny diagnos i och med skapandet av DSM-5 utan har funnits med sedan åtminstone DSM-III, då under namnet ångestneuros som fanns i panikvariant och en mer allmän, jämnångestfylld variant. Som med de flesta andra diagnoserna i DSM finns alltså en nästan helt rak släkthistoria tillbaka till psykoanalytisk diagnostik.
OK! Tack för upplysningen – här finns inget skäl att be om ursäkt för sånt. Jag är själv fruktansvärt obildad inom det psykiatriska/psykologiska området och blir fruktansvärt glad för alla som vill dela med sin av kunskap (eller som bara använder kommentarsfältet för att spekulera vidare).
Kanske aningen off-topic: Men jag läste en för mig intressant uppgift om vilka läkare som tjänade allra mest i USA (horribla vinster). Minst 3 av de allra rikaste var plastikkirurger. En av de tio rikaste var (förstås) Dr Phil, denna ångvält till medial psykdoktor. Enligt min uppfattning kan ökningen av plastikoperationer, ofta med svårartade följder, inte betraktas som något annat än spår av ångest, dålig självkänsla, kroppsfixerad kris. Särskilt hos personer som gör om och om.
Här, liksom i statistiken för ångestdepp hos unga är ju kvinnor ute på halast is. Man kanske, lite vidlyftigt, kan koppla ett semidepressivt samhällstillstånd, med hotande kriser, till en semidepressiv kroppsuppfattning, där perfektionen som norm ( i likhet med full sysselsättning och hög BNP) griper in i den enskildes liv som en längtan efter perfektionens försvar (muskelbyggande för män, operationer och träning för kvinnor) mot döden, samhällskrisen, ovissheten, kaos och apokalyptska stämningar.
Spekulativt: Kanske kan fixeringen vid mat-och-renoveringar i andra änden betraktas som en manisk fas av försvar, mot samma ovisshet. Själv tycker jag det är rätt kul att dra in psykologin i samhällsförståelsen, även om det är o-pk. Så jag uppskattar ditt inlägg här. Och finner det märkligt att vänstern i Sverige inte i högre utsträckning gör en Marcuse av sammanhangen mellan arbetslöshet, otrygghet, psykisk ohälsa, mm. (Men kanske har jag missat nåt.)
En grej jag har funderat lite på är begreppet ångest jämfört med “anxiety.” Det känns spontant som att de två orden skiljer sig åt i konnotation. Bekanta har bekräftat min känsla av att ångest verkar syfta på en mer existentiell sorts oro medan “anxiety” för tankarna till något mer så att säga psykiatriskt eller neurologiskt.
Kanske är det bara för att i Skandinavien har vi nära till svårmodiga kulturella idéer – Kierkegaard skrev ju en bok vid namn “Begreppet ångest” som jag inte har läst men får lite ångest av att ens betänka, Per Lagerkvists dikt “Ångest är min arvodel”, osv. Ingmar Bergman skrev visst en liten anteckning:
“Ångest är en obehaglig upplevelse av en odefinierad fara. En känsla av att ‘något’ rör vid grundvalarna för din trygghet ja för din existens!”
Angående den ständiga uppkopplingen så gjorde Marshall McLuhan följande anknytning (i essän “The Agenbite of Outwit” som finns online):
“Since the telegraph we have extended the brains and nerves of man around the globe. As a result, the electronic age endures a total uneasiness, as of a man wearing his skull inside and his brain outside. We have become peculiarly vulnerable. The year of the establishment of the commercial telegraph in America, 1844, was also the year Kierkegaard published ‘The Concept of Dread.'”
(Märker här att i Kierkegaards titel har “Angest” översatts till “Dread” i stället för “Anxiety”. Det är tydligen en översättning från 1944; numera används “Anxiety”.)
Kanske har utbredningen av psykofarmaka att göra med en sorts anglosaxisk syn på oro? Lite flummig idé men det känns intuitivt inte helt oriktigt. Många jag känner har uttryckt en sorts rädsla för psykofarmaka, det är som att de tycker att den psykiatriska behandlingen av depression och ångest verkar komma från en annan värld där existentiell ångest á la Lagerkvist är tabu och otillåten.
Vidare kan man spekulera om att den skandinaviska ångesten har sina egna särskiljande drag. Den påverkas kanske av saker som vår geografiska kyla och mörker, vår samtidigt perifera och centrala roll i kulturella och ekonomiska sammanhang, vår affinitet med protestantism och ateism, osv.
[Eh, begreppet “anglosaxisk” smög in där (det låter så häftigt), egentligen menar jag “angloamerikansk.”]
Intressant nog hävdade Paul Mattick under en föreläsning för ett tag sedan att folk faktiskt blir friskare under kristider, främst beror det enligt honom på att många arbetare “befrias” från farliga jobb genom arbetslöshet, inte har råd att supa och köpa cigaretter mm. Jag har sett statistik som bekräftar påståendet (och han anförde olika undersökningar), vid sidan av statistiken för självmord bland vissa grupper, exempelvis unga, verkar ekonomiska kriser få folk att må bättre lustigt nog. Arbete är en hälsorisk. Om jag minns rätt påstod Mattick att dödligheten för afroamerikanska män sjönk under trettiotalskrisen exempelvis. Nu talade du förvisso om psykokrisen men tänkte detta kunde vara lite intressant ändå.
Först av allt, på temat psykisk ohälsa bland unga ur ett politiskt perspektiv kan jag rekommendera Fanny Åströms text på temat som publicerades i SUF:s tidning, Direkt Aktion http://www.arsinoe.se/las-ett-reportage-om-psykisk-ohalsa-jag-skrivit/
Jag blir nyfiken över framtiden. Vad ska hända när vi som är unga idag blir äldre? Kommer trenden att avstanna så att vi är en eller ett par generationer som drabbats av det här, eller kommer skiktet personer som växt upp i ett psykiskt sjukt samhälle att bli större tills vi är alla? Kommer vi som är unga idag att bli friskare med åldern eller kommer det att fortsätta resten av livet?
Och vilka kollektiva uttryck kommer all denna ohälsa att ha på samhället om vi inte lyckas politisera vårt sjukdomstillstånd? Att så många mår så dåligt måste väl ändå avspegla sig på samhället? Det du skriver om i texten är ju framför allt orsakerna till psykokrisen. Men bortsett från det individuella välmåendet, vad är konsekvenserna?
Eller som Max Peezay formulerar det i F.A.S., “snart får vi se vad det blir för vuxna av alla dessa ärrade barn”
Oerhört bra text med många intressanta infallsvinklar och citat. “Postmarxism” när den är som bäst=)
Gabrielle Björnstrand:
“Och finner det märkligt att vänstern i Sverige inte i högre utsträckning gör en Marcuse av sammanhangen mellan arbetslöshet, otrygghet, psykisk ohälsa, mm. (Men kanske har jag missat nåt.)”
Ja, eller Althusser och Laclau/Mouffe (vilka ju förstås refererar till Althusser), och tankarna om överdeterminering av subjektet. Många av senmodernitetens varelser vet inte riktigt vad de ska ta sig till med all information/input/stimulans/valmöjligheter och hamnar i ett tillstånd där de inte gör så mycket konstruktivt utan tycks hamna i tillfällig hedonism, som kan leda till ännu mer alienation på “längre sikt”.
Därvidlag tycker jag att man – utan att gå in på djupare och bredare samhällsfrågor – rent konkret kan skala bort en hel del sociala medier, som Twitter och Instragram, från sin tillvaro och fokusera på att arbeta hyfsat (om man har jobb), försöka sova skapligt, äta okej, motionera och så. Regelbundenhet som en jordbrukare vid förra seklet men med mer välfärd och variation. (Kan delvis anknytas till tidigare Copyriot-inlägg om sociala medier som Twitter. )
Mårten: Såvitt jag förstått är sambandet mellan ekonomisk lågkonjunktur och minskat antal dödsfall i västvärlden under 1900-talet i ganska väl belagt. Är inte säker på om samma sak gäller i tider av kris, eller för den generella hälsan bland folk. Men just antalet dödsfall lär minska till följd av dödsfall av liknande skäl som du nämnde. Färre har råd att supa till det och dö på kuppen, färre åker bil till jobbet (om dom har något) så färre dör i trafikolyckor, osv.
Kommentera