open access /…/ inneba?r i korthet att forskningsresultat ga?r att finna via en so?kning pa? internet och kan la?sas av alla, utan kostnad samt att materialet a?r fritt att a?teranva?nda.
Utifrån denna definition har nu Vetenskapsrådet lagt fram sitt ”Förslag till nationella riktlinjer för öppen tillgång till vetenskaplig information”.
Ironiskt nog lever Vetenskapsrådet inte själva upp till sitt ideal: i stället för att hyperlänka direkt till pdf:en, ombeds den intresserade att skriva in sin e-postadress för att sedan få länken skickad till sig.
Vetenskapsrådet har även skickat ut ett pressmeddelande där rapporten är länkad, men i stället för direktlänk skickas man via ett trackingföretag!
Vetenskapsrådet verkar ha en osund fixering vid att kartlägga folk som vill ta del av deras dokument. Det är ett besynnerligt beteende av en myndighet. Trots allt handlar detta om offentliga handlingar som allmänheten har rätt att läsa utan att först behöva identifiera sig. Detta är för övrigt en aspekt som kan föras in i själva diskussionen om open access.
Nåja, här är en direktlänk till Vetenskapsrådets förslag. Nu över till dess innehåll.
Vetenskapsrådet rekommenderar att all forskning som är offentligt finansierad på sikt ska bli fritt tillgänglig direkt vid publicering. De förespråkar bruket av Creative Commons-licenser, i första hand CC-BY som tillåter även kommersiella aktörer att använda materialet. Licensvalet är vettigt, men frågan är inte fullt så enkel som det kan verka.
Syftet med att övergå till open access är ”inte bara att garantera öppen tillgång, utan även att åstadkomma ett skifte vad gäller hela den vetenskapliga publikationsekonomin”. Så sammanfattas Vetenskapsrådets position av Biblioteksföreningen.
Syftet är att medverka till en övergång från ett prenumerationsbaserat system till ett som bygger på öppen tillgänglighet och författaravgifter.
Någon måste ju fortfarande betala för att kvalitetssäkra forskningen. Hittills har räkningen i första hand skickats till universitetsbiblioteken, som betalar stora summor för att prenumerera på vetenskapliga tidskrifter (som numera främst tillhandahålls digitalt, via enorma databaser). Nackdelarna med detta system är att kommersiella aktörer får en rent parasitär roll, samtidigt som den publicerade forskningen inte blir tillgänglig för allmänheten.
Som alternativ framhålls nu författaravgifter. Forskarna ska alltså själva betala för att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Ju högre status tidskriften har, desto dyrare blir det. Som mest kan det kosta omkring 25000 kronor att publicera sig.
Pengarna tas såklart inte ur forskarens egen ficka, utan tanken är att den som finansierar forskningen även ska finansiera dess publicering. Men riktigt så enkelt är det inte alltid i praktiken. Kostnaderna för infrastruktur skiljer sig mellan olika forskningsgrenar. Naturvetare som jobbar laborativt i stora forskarlag torde väl alltid ha en rejäl budget i ryggen innan de kommer fram till några resultat som kan publiceras. Men inom humaniora kan saker fungera helt annorlunda. Där forskar många på egen hand, parallellt med en prekär tillvaro i akademin där kopplingen till institutioner ofta är av tillfällig art. Risken finns att ingen finansiär är beredd att gå in och betala för publicering. Vetenskapsrådet säger bara att det finns olika alternativ och att saken bör utredas mer.
32 kommentarer ↓
Det är mycket välkommet med ett ökat tryck på forskare att publicera i open access, men utan en motsvarande rörelse på tidskriftssidan tror jag det blir svårt att få till en genomgripande förändring. Nu finns det väl ganska tydliga exempel som pekar i den riktningen, men det är en lång väg att gå. Troligtvis kommer vi ha en ganska lång period där vi tvingas betala två gånger för vetenskapliga publikationer, dels genom universitetens prenumerationer och dels genom författaravgifter.
Jag vet inte om du känner till arxiv.org? Det är alltså ett öppet preprint-arkiv för matte, fysik, data, och närliggande ämnen. Jag och alla matematiker jag känner lägger upp våra preprints där innan de publiceras i en vetenskaplig tidskrift, och när de är publicerade kan man lägga in en referens till tidskriften (men artikeln ligger fortfarande kvar på arxiv). Så tidskriftens copyright verkar alltså inte spela så stor roll! Jag vet inte riktigt hur det blev så, men det är ett schysst system i alla fall. Det går också att se när folk lade in sina preprints, så att det framgår vem som var först med en idé. Detta löser ju inte vem som ska sköta kvalitetssäkrandet, men det är definitivt open access! Och visst kvalitetssäkrande sker via arxiv, dels genom att vem som helst inte kan lägga upp sina resultat där (man måste ha en “endorser” inom sitt ämne), och dels genom att man i bästa fall kan få feedback från folk som läser artikeln. Ett exempel är det berömda fallet där Perelman bevisade Poincarés förmodan – det var hans arxiv-preprint som granskades av andra, och andras granskning av dem lades också upp på arxiv.
Ännu ett steg in i institutionernas järnbur med andra ord. Den som inte fått sin forskningsplanering i realiteten förhandsgodkänd av forskningsfinansiärer ska inte heller kunna publicera sig?
Standardargumentet för open-access, d.v.s. att forskningen finansieras av det offentliga är ju som bäst en halvsanning i Sverige och direkt fel i många andra forskningsmiljöer. I realiteten bygger större delen av all forskning på samfinansiering av det offentliga och privata aktörer, även om tyngdpunkten i finansieringen kan variera starkt mellan länder, institutioner och discipliner. Min forskning (doktorand i juridik) har aldrig varit finansierad av det offentliga utan av privata forskningsstiftelser, stipendieanslag etc, borde de därmed äga mina forskningsresultat? (Det offentliga har förvisso ställt upp med en del overhead, så man skulle kunna hävda en form av samfinansiering, men med en jämförelsevis begränsad offentlig insats.)
Frånsett de sakliga tveksamheterna är argumentet att copyright skall följa finansiären också principiellt problematiskt eftersom immaterialrätten då också kan begränsa spridningen av forskningsresultat. Om forskaren själv inte äger resultaten skulle universitet eller finansiärer kunna undertrycka spridning med hänvisning till copyright. Detta eftersom det tänkta open access-systemet måste ju fungera i rättsordningar som i övrigt har starkt skydd för immaterialrätten. (Det senare lär, oavsett vad man anser lämpligt, inte ändras speciellt snabbt.) Så open-access är en logisk synpunkt om man generellt ogillar immaterialrättsligt skydd, men påståendet att open-access skall gälla samtidigt som copyright följer finansiären är knappast korrekt. Snarare går man då från författarens till finansiärens kontroll av forskningen.
De former open-access som finns idag (t.ex. ssrn.com för samhällsvetare, ekonomer och jurister) är ju begränsade, men har brister i kvalitetssäkringen, men att de skulle bli bättre av institutionernas copyright förefaller tveksamt.
För att publicera behöver man medel -> för att få medel måste man ha publicerat sig. Detta skapar en spiral, men endast på individnivå. I praktiken söker man ju alltid medel som en grupp av forskare. Denna grupp får bara medel om den har en projektledare som redan är välpublicerad.
Alltså. Mera makt uppåt.
Elin: Fast “kvalitetssäkrande” genom att någon säger att man är bra är ju precis tvärtom mot double-blind review. Då får ju innehållet tala för sig självt, oavsett om man är Professor Viktig eller Student Sture. Är man bra blir man accepterad, är man dålig får man däng.
I teorin.
Problemet är att det finns två inkommensurabla värden som ska upprätthållas i denna soppa.
1. Säkra att det dubbelblinda peer-reviewförfarandet kan existera oberört av pengar, belningsformer, popularitet, osv. så att själva innehållet är det enda som bedöms.
2. Göra forskningen tillgänglig för så många som möjligt. (sidovärde: minska bibliotekens utgifter). Ex. open access.
Dessa båda värden idealiseras ofta. I praktiken uppfylls de aldrig hundraprocentigt. Referee-granskning fungerar inte för all typ av forskning. Man kan även ifrågasätta om “allmänheten” i betydelsen “vem som helst” faktiskt kan ta till sig något av värde genom att bara få “alla artiklar gratis”. (Kunskap är ju inte bara information).
Magnus: Nä, det är ju inte samma sak som double-blind peer review, och jag tänker inte att det är en ersättning för det. Men den feedback jag tänkte på handlar mer om att folk kan hjälpa till att fånga upp fel i ens artiklar (vilket ändå är något som bidrar till kvalitetssäkringen), inte om att man skulle få beröm.
Kommentera