Tankar som spiller över från tidskriftsdebatten

Under den gångna dagen har jag åter debatterat i offentligheten. Det började med att Jasenko Selimović (FP) kastade ur sig en rätt snurrig harang om tidskriftsstödet, sen gavs jag tillfälle att svara, så jag skrev ett svar.
Vissa har undrat varför jag ödslar energi på av bemöta någon som mest verkar ute efter att söka konflikt och få uppmärksamhet. Frågan är rimlig, men om jag bemöter någon vill jag tänka att jag inte bara skriver ett bemötande. Att mitt deltagande i en debatt inte bara är ett debatterande. Att det uppstår någon form av överskott som inte fastnar i åsiktsformen, utan som går att smuggla ut ur debatten för att sedan använda i andra syften.

I det här fallet känner jag att det finns två saker i texten som inte riktigt blev sagda. Dessa återfinns i första respektive sista stycket.

Första stycket jämför presstödet med tidskriftsstödet. Skillnaden mellan en veckotidning och en tidskrift är tydlig så länge de utges på papper, men i digital form är det betydligt mer godtyckligt. Märkligt nog diskuteras aldrig gränsdragningen mellan de två stödformerna, trots att den leder till ganska märkliga resultat, som att Feministiskt perspektiv ser sig nödgade att låsa in flertalet artiklar för att få ett tillräckligt antal betalande prenumeranter för att kunna erhålla presstöd.

Sista stycket är mitt försök att formulera en invändning mot Jasenko Selimović’ kvalitetsförståelse. Som den folkpartist han är, tänker han kvalitet i termer av elit och excellens. Om vi bara satsar alla resurser på den absoluta toppen, kommer de på ett magiskt sätt att dra med sig resten uppåt. Jag tror inte ett ögonblick på att det funkar så – varken i fråga om forskning, konst eller medier. För att säkra en återväxt av skribenter och konstnärer, krävs det en bred flora av redaktionella sammanhang. Det är detta jag menar med avslutningsmeningen: “Till skillnad från Jasenko Selimović tror jag inte att kvalitet uppstår i slutna rum.”

Samtidigt känner jag mig inte helt bekväm med naturmetaforerna, att jag slängde mig med ord som “ekosystem”. Och kanske är det visst är så att kvalitet uppstår i slutna rum? Jo, så är det, också. Visst måste individen kunna stänga någon form av dörr om sig, bildligt talat, för att inte uppslukas av den åsiktsbesatta offentligheten. Men i den mån det alls finns en mening att nå ut med något, är det ändå nödvändigt inte bara att öppna dörren igen, utan att finna sätt för att sålla i det myller som flödar ut. Inte ens den som tror på genialitet kan väl tro på att det geniala har förmågan att gå genom väggar.

Ännu inga kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera