Krisen, del 162: Enda sättet att bemöta en kristeori är med en annan kristeori

Funderar på kristeori i en väldigt allmän mening. Vad det innebär att säga att något är i kris, vad det innebär att förneka krisen. Testar en tanke genom att parafrasera Göran Sonnevi:

Krisen
kan inte bortförklas
Den går inte ens
att säga emot,
annat än
med helt ny kris

Enda sättet att avfärda en kristeori, är genom att anföra en annan kristeori.

Krisförnekelse i sin rena, panglossianska form är en omöjlighet.

Inte för att krisen skulle vara apodiktisk (ovedersäglig) – utan för att all kristeori är symptomatisk. (Huruvida kristeorin även är asymptotisk till sin karaktär är en annan fråga, som kanske går att belysa med hjälp av Göran Sonnevis diktning.)

När en kristeori kommer till uttryck, är detta i sig ett tillräckligt bevis på att en kris föreligger. Men detta säger ingenting om huruvida kristeorin är sann till sitt innehåll. Den verkliga krisen kan vara oändligt mycket större eller mindre än den teoretiserade krisen.

Enklaste sättet att avfärda en kristeori är genom att förminska den till en personlig nivå. Som exempel kan vi ta musikkritikern Simon Reynolds som i sin bok Retromania lägger fram en kristeori som handlar om att 2000-talets populärmusik har börjat stagnera; att det knappt längre kommer något genuint nytt, bara nya vågor av retro. Ett sätt att bemöta detta påstående är att hävda att det är en generationsfråga. Att populärmusiken visst utvecklas i helt nya riktningar, men att det bara är den yngre generationen förunnat att verkligen erfara den musikaliska omvälvning som sker. Med andra ord: det är inte fråga om någon samtida kulturkris, utan om en personlig ålderskris hos Simon Reynolds (född 1963) och hos alla andra i vilka hans kristeori finner resonans.

Inte alla kristeorier kan förminskas ner till en personlig nivå. Desto fler anhängare en kristeori har, desto tydligare blir det att kristeorin är ett symptom på något i samtiden – och detta “något” är per definition en kris, i större eller mindre proportion.

Som exempel kan vi den “kontrajihadistiska” kris- och konspirationsteorin (alla konspirationsteorier är kristeorier). Kontrajihadisterna menar att “den västerländska civilisationen” hotar att gå under, till följd av “islamiseringen”. Europas enda räddning består i att avlägsna alla de européer som är (eller kan misstänkas vara) muslimer. Blotta förekomsten av en sådan idé är ett tillräckligt bevis för att det förekommer någon form av kris – en politisk kris eller “värderingskris. Det går inte att vederlägga rasisternas förståelse av samtiden utan att själv antyda varför de har fel, varför det är något annat som har gått snett. Kristeorin kan bara bemötas med en annan kristeori.

I fråga om ekonomiska kriser gäller i grunden samma sak. Det finns alltid några som hävdar att en ekonomi kollaps är nära förestående. Oftast stämplas de som alarmister, apokalyptiker och undergångsprofeter. Men varför utövar undergången en sådan lockelse? Ett lika vanligt som undvikande svar, populärt bland vissa historiker, är att rädslan hör till det evigt mänskliga. Det förklarar dock inte varför vissa människor är mer benägna än andra att tänka på undergången. Frågan går då vidare till sociologerna.
Rent hypotetiskt kan vi tänka oss en sociologisk studie av Cornucopias kommentarsfält, som måhända skulle komma fram till att detta domineras av män i åldrarna 30–50 år, att flertalet varken är fattiga eller rika, att det däremot finns en överrepresentation av egenföretagare. Vår hypotetiska sociolog skulle då fråga sig varför just dessa manliga småborgare är så attraherade av tanken på en finanskollaps. Svaret på frågan skulle ofrånkomligen rymma en (uttalad eller outtalad) kristeori.

Johan Norberg fick sitt stora genombrott med boken Till världskapitalismens försvar (2001) som utan överdrift kan kallas ett passionerat försvar för framstegstanken. “Det blir bättre och bättre” lyder titeln på bokens första kapitel. En sådan utsaga vore helt meningslös om den inte kunde framställas polemiskt. Från första början angriper Johan Norberg “den mycket utbredda vanfo?resta?llningen om tillsta?ndet i va?rlden”, vilket i första hand syftar på tesen om ökade orättvisor, i förlängningen på varje idé om att det finns problem som inte löses av ekonomisk tillväxt, utan snarare förvärras.
Med denna bok slog Johan Norberg an tonen för “den bättre-och-bättre–dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet” (Isobel Hadley-Kamptz).

Ändå tror väl knappast dessa panglossliberaler att världens förbättring sker per automatik. Då hade det ju inte funnits någon mening i politiskt engagemang. Att frenetiskt hävda att världen blir bättre är bara meningsfullt i opposition till en utbredd idé om att världen blir sämre. Panglossliberalerna ser en fara i frånvaron av framstegstro. Och på något sätt måste de förklara varför denna misstro har brett ut sig så mycket. Johan Norbergs senaste bok verkar innehålla en mångfald av smärre kristeorier, som alla är ägnade att avfärda tanken på en mer övergripande kris.

Han menar att globaliseringen, internet och individualiseringen kommer att skapa ett helt nytt fantastiskt samhälle, där alla är sammankopplade och vansinnigt innovativa och gamla institutioner som politiska partier, fackföreningar och stelbenta storföretag, papperstidningar och tablå-tv kommer att dö. /…/
Vi är på väg in i den stora turbulensens tid, stökigt och oförutsägbart, förkunnar Norberg. Miljontals människor blir arbetslösa. Men vi får en frihetlig revolution, där “alla kommer att prata med, lära sig av och utmana varandra”, lovar han.
Det låter som ett klent substitut. Tänk om folk slår ihjäl varandra i stället?

Nu har jag inte läst Johan Norbergs bok, utan citerar bara ur en recension. Men här antyds ändå hur den stora krisförnekelsen bottnar i en mängd små kristeorier. Dessa små kristeorier får förklara varför så många människor inte är övertygade om att allt blir bättre. “Gamla institutioner” har givit människor trygghet – men tryggheten var aldrig mer än en illusion. Välfärdsstaten skapade ett sovande folk som trodde på illusionen och som därmed förlorade förmågan att inse hur bra den verkliga världen är. Lite hårdraget betyder detta att att välfärdsstaten är en kris, eller att välfärdsstaten försätter det mänskliga förnuftet i kris. En kristeori har bemötts med en annan kristeori, som vanligt.

Ingen kommer undan kristeorin.