Nypublicerat: om de två fascismerna

I januari 2011 efterträdde Marine Le Pen sin far som ledare för franska Front National. Med anledning av detta bloggade jag om de ideologiska skiljelinjerna inom Frankrikes extremhöger och följde sedan upp med en laguppställning över Europas “två extremhögrar“. Efter att Anders Behring Breivik utförts sina terrorattentat i juli 2011 blev det genast uppenbart att hans ideologi på vissa punkter skilde sig från den gängse förståelsen av nynazism, vilket föranledda mig att skriva ett nytt inlägg: “Åter till frågan om Europas två extremhögrar“.
Sen blev jag tillfrågad av Aftonbladets kultursida om att utveckla saken, vilket jag gjorde. Jag lade fram en tes om hur en polarisering uppstått år 2006–2007 och spekulerade i att den skulle fördjupas. “Europas två extremhögrar” återpublicerades även av SKMA.
Därefter blev jag tillfrågad om att skriva en akademisk artikel på samma ämne till en kommande antologi. Åter tackade jag ja, fast detta innebar massor av jobb. Nu gällde det att läsa in sig på forskning om extremhögern i Europa och skapa överblick över de skiftande allianser som byggts under 2000-talet. Samtidigt kunde jag inte låta bli att göra utvikningar om synen på ekonomi, medicin och andlighet i nyfascistiska kretsar – jag tror nämligen att en analys som är alltför fixerad vid rasismen riskerar att hamna fel.
Under denna sista omarbetning valde jag också att på ett tydligare sätt framhålla att de två extremhögrarna är idealtyper. Inom respektive fåra finns utrymme för olika grader av radikalitet, från simpel högerpopulism till utpräglad fascism. Eftersom mitt mål var att renodla skillnaden, valde jag att diskutera de två idealtypiska fascismerna. Efter stora våndor valde jag dessutom att ge dem två preliminära namn: multi-fascism och mono-fascism.

Jag skrev klart min text i slutet av 2012, men det skulle sedan ta uppemot två år innan den aktuella boken var utgiven. Under tiden hann det hända mycket i Europas högerradikala miljöer. Jag insåg efter hand att mina två idealtyper började tappa i aktualitet. De beskrev en klyfta som definitivt hade vuxit fram under det sena nollnolltalet, men som under tiotalet åter hade börjat ändra karaktär – bland annat till följd av Rysslands nya roll. Genom att ligga lagrad i två år blev artikeln alltså mer historisk till sin karaktär. Samtidigt fanns där ett antal övergripande poänger, som jag tror håller, om hur vi bör förstå den radikala högern och dess ideologiska splittringar. Därför skrev jag ett kort addendum till min text, som bifogades till den slutgiltiga versionen.

“Two fascisms in contemporary Europe? Understanding the contemporary split of the Radical Right“ – så lyder rubriken på min text, som återfinns i antologin In the tracks of Breivik. Far Right networks in Northern and Eastern Europe (LIT Verlag, 2014) under redaktörskap av Mats Deland, Michael Minkenberg och Christin Mays.
Jag har inte lagt upp den på webben (än) men tänkte kanske portionera ut valda bitar för att kunna spinna vidare på dem var för sig.
Enklaste sättet att få tag på min text är tills vidare via bibliotek, om man inte vill köpa boken. Det går också att flukta på enskilda sidor via Google Books.

Boken recenseras av Charlotte Wiberg i senaste numret av Expo. Hon skriver bland annat:

I en intressant uppsats om grundläggande skiljelinjer inom den europeiska högerextremismen varnar Rasmus Fleischer för det vanliga tankefelet att utgå från att de olika grupperingarna entydigt utgår från fastlagda fiendebilder, och att dessa skulle exkludera varandra. Ofta antas att muslimer ersatt judar som antifigurer inom just den form av fascism som Anders Behring Breivik är hemmahörande i, en form av fascism som främst är inriktad på att “rena” Europa från islam. Men Breivik själv är ett ypperligt exempel på hur antisemitism och islamofobi kan gå hand i hand även där det finns ett slags ytlig proisraelisk hållning med avseende på Mellanösternkonflikten. Judar, romer, muslimer – alla kan i själva verket rymmas och plockas fram som fiendebilder inom den europeiska fascismen, även om de två strömningar Fleischer identifierar – monofascismen eller “counterjihad”, respektive multifascismen eller “antizionism” – onekligen uppenbarligen har siktet i första hand riktat mot varsitt mål.

Vi ska inte heller vara säkra på att den unga fascismen alltid har rakad skalle och marschkängor, eller en prydlig kostym. En företeelse jag hade velat läsa mer om är den “autonoma nationalismen”, som tar intryck av vänstergrupperingar både stil- och organisationsmässigt.

Som svensk läsare hade jag också gärna velat veta mer om ung militant höger här och i de andra nordiska länderna, och hur den förhåller sig till den identitära rörelsen. Bokens underrubrik är “Far Right Networks in Northern and Eastern Europe”, men ärligt talat tycker jag den uppehåller sig mest i Öst- och Centraleuropa.

Tyvärr finns det ett litet fel i min tabell på sida 57, där två ord har råkat byta kolumn. Vad jag menar är att monofascismens retorik kretsar kring “frihet” och “civilisation”, medan multifascismen vurmar för “autonomi” och “identitet”.

Vi får se om det hela möter någon akademisk respons framöver. Det är oklart om jag själv kommer att gå vidare på spåret. Ämnet är trots allt ett akademiskt sidointresse för mig.

Vissa skulle säkert säga att det normala förloppet är att man först forskar man och väntar på att resultaten blivit publicerarade i en vetenskapligt kvalitetssäkrad skrift, sedan kan man popularisera resultaten på en kultursida, slutligen kanske på en blogg. I just detta fall råkade det bli precis tvärtom. Men kanske finns det en poäng i att göra så när man skriver en pågående historia?