Krisen, del 161: En hastig blick på några forskningsrapporter om hur finanskrisen 2008 skildrades i Sverige

Raskt vidare från bilden av eurokrisen till bilden av den akuta finanskrisen 2008, så som den skildrades i Sverige. Några rapporter om saken har producerats av forskningsinstitutet Demicom vid Mittuniversitetet. Deras primära forskningsintresse handlar om journalistik och PR, snarare än politik eller ekonomi. (Chris K inledde just en kritisk diskussion om fixeringen vid representationer – kanske kan den fortsätta i anslutning till detta inlägg.)

Adam Shehata står bakom studien “Finanskrisen och förtroendet. Svensk medborgaropinion under finanskrisen hösten 2008“. Syftet är att “studera svenska medborgares ekonomiopinion” och hur deras förståelse av krisen “påverkade förtroendet för olika samhällsaktörer”.
Resultaten förvånar knappast. Finanskrisens utbrott ledde till att fler svenskar började tro på en försämrad nationalekonomi för Sverige. Däremot påverkades knappt bedömningen av den egna privatekonomin. Överlag var påverkan kortvarig.

Andelen svenskar som uttryckte mycket stor oro för en ekonomisk kris ökade från 13 till 25 procent mellan 2007 och 2008, för att sedan sjunka igen. /…/
Redan ett år senare, hösten 2009, såg svenskarna ljusare på landets ekonomiska framtid. Och jämfört med opinionsutvecklingen i flera andra europeiska länder framstår svensk ekonomiopinion som relativt unik. /…/
Medan synen på landets ekonomi försämrades i de flesta länder, stärktes den alltså i Sverige. Denna förstärkning skedde dessutom från relativt höga nivåer i utgångsläget – vilket gör den svenska ekonomiopinionen ganska avvikande ur ett europeiskt perspektiv. /…/
Faktum är att Sverige är ett av få länder där synen på landets ekonomi både är relativt positiv i absoluta termer och dessutom ökar mellan åren 2006-2007 och 2010-2011, dvs. före och efter finanskrisens utbrott.

Vilka var det i första hand som hösten 2008 förväntade sig att Sverige skulle gå in i en djup ekonomisk kris? Enligt studien verkar krisförväntningarna ha varit ganska jämnt spridda över samhället. Där fanns inga avgörande skillnader mellan män och kvinnor eller mellan stad och landsbygd. De enda som utmärker sig är den yngsta åldersgruppen (15–29 år), där betydligt färre förväntade sig en kris i Sverige. I fråga om privatekonomin var det särskilt pensionärerna som oroade sig, vilket knappast förvånar.

Vad gäller förtroende för olika institutioner kan noteras att Riksbanken har högst förtroende bland äldre, välbeställda män. Det motsatta gäller för de privata bankerna, som har högre förtroende bland unga, kvinnor, lågutbildade och arbetslösa.

Finanskrisen, förväntningarna och förtroendet” heter en uppföljande studie av Adam Shehata och Lars Nord. Här handlar det om “det kommunikativa samspelet” mellan politiker, massmedier och medborgare. Resultatet har sammanfattats så här: “Regeringen vann på finanskrisen – tack vare medierna“.

Trots rejäl motvind – och i strid med etablerade teorier om opinionsbildning – gick den sittande alliansregeringen förtroendemässigt stärkt ur finanskrisen. /…/
två potentiella och relaterade förklaringar till detta utfall: (1) frånvaron av en stark opposition mot regeringens problemformuleringar under finanskrisen inledning samt (2) medierapporteringens gestaltningar av finanskrisens orsaker och regeringens agerande. /…/
En separat studie av regeringens och den rödgröna oppositionens kommunikation under hösten 2008 visade att det dröjde till slutet av november och december, då finanskrisen övergått i en lågkonjunktur, till oppositionen gestaltade krisens effekter på ett sätt som avvek från regeringens bild /…/
När finanskrisen gick in i en andra fas våren 2010 med ökat mediefokus på ekonomiska bekymmer i Grekland och södra Europa framställdes den svenska ekonomin som det framgångsrika undantaget i en alltmer orolig omvärld.

Forskarna menar att det går att skilja mellan två slags “kriskommunikativa förlopp”. Antingen råder det “gestaltningskonkurrens” med “olika aktörer som erbjuder alternativa problemformuleringar” – eller så råder ett övergripande konsensus, vilket blev fallet i Sverige, hösten 2008. Detta konsensus blev efter hand självförstärkande, när samma tolkningar återanvändes av journalister och samma experter fick komma till tals.

“Krisgestaltning” är ett centralt begrepp i sammanhanget. Jag gillar det. Det svenska ordet “gestaltning” är rikare på betydelse än engelskans “framing”, som det är tänkt att motsvara.

Däremot ger jag inte mycket för den definition av “kris” som ligger till grund för studien. Forskarna skiljer inte mellan kris, katastrof och skandal. Det teoretiska antagandet är att “samhälleliga kriser /…/ bygger på komplexa kommunikativa processer”. Nog för att kriskommunikationen är en del av krisen, men kan man verkligen säga att krisen bygger på kommunikation? Det antyder ju att kriser skulle kunna förebyggas av lite kommunikativ ingenjörskonst.
Det ska också nämnas att dessa forskningsrapporter har finansierats av en grupp statliga myndigheter, bland andra Finansinspektionen och Riksgälden, anförda av MSB. Vad dessa samhällsingenjörer är intresserade av framgår tydligt av den första titeln i rapportserien: “Konsten att kommunicera oro utan att oroa“.

Den tredje rapporten som jag har ögnat igenom, “Bilden av finanskrisen“, har skrivits av Karl-Arvid Färm, Lena Jendel och Lars Nord. Här handlar det om svenska nyhetsmediers rapportering om krisen, hösten 2008.
Här görs en åtskillnad mellan två former av journalistisk gestaltning: spel och sak. Spelgestaltningen kännetecknas av sport- och krigsmetaforer; man skildrar strategier, utnämner vinnare och förlorare. Sådana grepp dominerade i det parallella nyhetsflödet om valrörelsen i USA, men de spelade en marginell roll i rapporteringen om finanskrisen. Här dominerade i stället sakgestaltningen: krisen skildrades via en serie nyheter om att något hade hänt eller att någon hade sagt något, utan att det byggdes en tydlig dramaturgi.
Flertalet nyheter om finanskrisen hade inget tydligt politiskt innehåll och ett konfliktperspektivet var oftast helt frånvarande. Konfliktperspektivet användes framför allt i rapporterna från USA, där ett krispaket först blev nedröstat den 29 september, för att sedan röstas igenom i förändrad form några dagar senare. Det verkar alltså ha skett en relativ avpolitisering av krisförloppet i Europa och Sverige.

Tyvärr görs ingen närmare undersökning av rapporteringen om krisen i Baltikum, där Sverige (via Swedbank) spelade en nyckelroll.

2 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 9 January 2015 at 1:34 pm

Med risk att låta som en kritiker igen.

Är det verkligen så relevant att ta reda på vad “Opinionen” anser om krisen? I sammanhanget tänker jag mig att det är mera intressant att se vilka opinioner som bildats i krisernas olika faser. Framväxten av vissa politiska opinioner, intensifieringarna och upplösningarna av dem osv. Den “allmänna Opinionen” är ju ett ganska fumligt aggregat som endast kan preciseras genom variabler (kön, ålder, inkomst etc.).

Krisen gör vissa opinioner möjliga, vissa omöjliga. Detta är inte en fråga om kommunikation, utan om en konfiguration av det offentliga.

#2 rasmus on 9 January 2015 at 2:02 pm

Instämmer. Jag skulle gärna se en studie av hur “motopinioner” skapas i anslutning till kriser eller kristeorier. De som menar att det ekonomiska kollapsen ständigt står för dörren – hur samlas de till en opinion? (Tänk om ChrisK skulle skrapa data i Cornucopias kommentarsfält…)

Kommentera