Krisen, del 160: Berättelser om den ekonomiska och/eller politiska krisen i Europa

Har kastat en snabb blick på två forskningsrapporter om massmediernas krisrapportering. Först en rapport från LSE om hur eurokrisen har skildrats, “Crisis discourses in Europe“, vars resultat sammanfattas i en bloggpost.

Forskarna föredrar att tala om “krisen i Europa” hellre än “eurokrisen”, eftersom den senare kortformen kan få det att låta som om det bara handlade om valutan.
Precis som i sin tidigare studier av proteströrelser menar LSE-forskarna att krisen i Europa inte enbart är en ekonomisk kris, utan i första hand en politisk kris. Vi känner igen detta som ett påstående som upprepades av vänsterborgerliga röster under 2011.
Visst finns det en poäng i att inte reducera krisen till en strikt ekonomisk kris. Men när man i stället väljer att tala om en primärt politisk kris, upprätthåller man ändå en idé om att politiken och ekonomin skulle vara skilda sfärer – när det är just i krisen som denna åtskillnad kollapsar.

Ur sammanfattningen:

The crisis is portrayed as an abstract given, virtually a ‘supernatural phenomenon’, and almost exclusively as an economic one. This rules out discussions of agency, of causes, or of how the crisis might be overcome
/…/
The European Union is regularly represented, in the narrative/s of the crisis, as a foreign ‘other’, linked to, if not directly blamed for, suffering
/…/
The Europe of the crisis is not framed as an arena for European citizens, but rather one that is imposed upon them from a remote, bureaucratic and decidedly top-down machine.
The result is a de-politicisation not only of the crisis, but of the European institutions that are seen to manage it. ‘Politics’ becomes remote machinery, led by executives, which the average European has no chance of affecting.

Det råder inget tvivel om att LSE-forskarna har ett starkt demokratiskt patos. Men för mig är det oklart om de menar att det är diskursen eller maskineriet som bär skuld till den politiska krisen. Menar de att EU-politiken är ett toppstyrt och avpolitiserat maskineri, eller att avpolitiseringen sker i skildringen av detta maskineri?

Jag blir heller inte riktigt klok på spänningen mellan den nationella och den europeiska nivån i skildringen av kriserna. Å ena sidan dras slutsatsen att EU framställs som en yttre orsak till de nationella kriserna. Å andra sidan konstateras att politiker och massmedier skildrar krisen som “en anhopning av nationella kriser“, där de enskilda staternas statsskuld ställs i centrum. Det senare konstaterandet kommer dock från delstudien om Tyskland – kanske är det snarare så att vinnarlandet Tyskland präglas av en annan berättelse än den som berättas i övriga Europa?

Slutligen reagerar jag på LSE-forskarnas bruk av begreppet “euroskeptisk”, vilket uppenbarligen syftar på UKIP och dess allierade partier (inklusive Sverigedemokraterna). Dessa är ju inte bara skeptiska till europeisk integration – och inte bara “skeptiska”. Detta läger präglas framför allt av högerpopulism och invandringsmotstånd (även om Beppe Grillos femstjärnerörelse möjligen är en udda fågel i sammanhanget).
Att använda begreppet “euroskeptiker” när man egentligen vill tala om högerpopulister kan leda till märkliga resultat. När LSE-forskarna sammanfattar sina resultat inleder de med att säga: “It would be catastrophising to claum that euroscepticism won the European elections”. De utgår alltså från att “euroskepticismen” är en katastrof.
Även om forskarna här syftar på högerpopulismen (och den rasism som förs fram från högerpopulistiskt håll), låter det som att varje uttryck för “skepsis” mot EU i sig skulle vara livsfarlig. Och därmed har de lyckats göra EU till ett “an abstract given, virtually a ‘supernatural phenomenon’”.

Men jag vill understryka att jag inte har lusläst hela studien. Särskilt i fallstudierna finns säkert fler intressanta noteringar som jag har missat.

Härnäst tänkte jag kolla på en rapport om hur den akuta finanskrisen 2008 skildrades i svensk press.

2 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 9 January 2015 at 10:22 am

Detta visar ju hur diskursanalys som kritisk position är väldigt impotent.

Det går liksom inte att analysera “berättelsen om” eller “talet om” krisen som en separat domän för att sedan visa på ett glapp eller en “misrepresentation” av krisen så som den “egentligen är”, som ett slags nödvändigt ting i sig som vi ändå är oförmögna att nå fram till på grund av “språkets ofrånkomliga makt”.

We have never been that modern. Vi behöver inte uppfinna kvasitranscendentaler i formen av att det antingen skulle vara “det politiska” eller “det ekonomiska” som orsakar “Krisen”. Varför inte analysera precis den ontologiska kollapsen mellan ekonomin och politiken, studera hur en sådan gröt ser ut, istället för att stånga sig blodig i sin strävan att klargöra en separation mellan subjekt och objekt som ändå är en upplysningsfilosofisk illusion.

Oj vad svepande det blev :)

#2 COPYRIOT | Krisen, del 161: En hastig blick på några forskningsrapporter om hur finanskrisen 2008 skildrades i Sverige on 9 January 2015 at 10:44 am

[…] ← Krisen, del 160: Berättelser om den ekonomiska och/eller politiska krisen i Europa […]

Kommentera