Entries from December 2014 ↓

Jag ska utan omsvep erkänna att jag är bestört över hur målmedvetet allianspartierna går vidare i att driva igenom sin nedskärning som är marginell i budgetsammanhanget men kommer att leda till slakt av en mängd kulturtidskrifter. Men trots min bestörtning har jag väldigt svårt för den kultursidesretorik som talar om en “krigsförklaring mot kulturen“.

Tidskriftsstödet har alltid motiverats i termer av av “en mångfald av röster“, “en kulturellt värdefull mångfald“. Det är ett rimligt motiv (som inte står i motsättning till höga krav på kvalitet). Men så fort stödet hotas, höjs röster som manar oss att sluta upp till försvar av Kulturen. Plötsligt har mångfalden ersatts av ett begrepp i bestämd form singularis. Som om de hundra tidskrifterna inte drog åt olika håll, utan hade en gemensam målsättning.

(Det är långt ifrån alla röster som använder denna retorik. De flesta som försvarar kulturtidskrifternas existens talar fortfarande i mångfaldstermerna, dessbättre.)

På samma sätt kan jag känna visst illamående av fraser som denna: “vi måste värna våra kulturtidskrifter“. Vad är detta för “vi” som hävdar äganderätt till hela det breda tidskriftsknippet? En sådan identitet ter sig synnerligen suspekt.

Att försvara tidskriftsstödet i namn av Kulturen innebär inte bara att man smyger in ett ideal av att kulturell verksamhet ska stå över alla konflikter. Det är också ett helt tandlöst försvar, eftersom kulturbegreppet kan tänjas nästan hur långt som helst.
Kulturutskottets alliansmajoritet hävdar ju på allvar att de ger mer pengar till kulturen, eftersom de vill subventionera anställningar av ungdomar. De föredrar då att tala om “kulturen i vid bemärkelse inklusive kreativa och kulturella näringar”. Med andra ord: campingplatser och konferensanläggningar hör också till Kulturen, så om dessa skulle får 150 miljoner mer medan kulturtidskrifterna får 15 miljoner mindre så är det en nettovinst för Kulturen, ur byråkratisk synvinkel.

I stället för att prata om Kulturen, borde vi nog prata om hur många meter motorväg man får för en kulturtidskrift. Och omvänt.

När jag gör en snabb överslagsräkning på kostnaderna för Förbifart Stockholm, kommer jag fram till att det årliga stödet till en genomsnittlig kulturtidskrift räcker till cirka en decimeter motorväg.

Riksdagens högermajoritet har alltså beslutat att strypa bidragen till kulturtidskrifter: en plötslig sänkning från 19 miljoner till 4 miljoner kommer att tvinga en lång rad tidskrifter till nedläggning.

Beslutet fattades i två led. Första ledet var när allianspartiernas budget klubbades med hjälp av Sverigedemokraterna. Budgeten föreskriver en nedskärning om 15 miljoner kronor inom utgiftsområdet “Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter”. Prioriteringen inom detta utgiftsområde blev sedan, i andra ledet, en fråga för riksdagens kulturutskott.

Således fanns efter budgetbeslutet tre alternativ att välja mellan:
A) Lägg hela nedskärningen på litteraturstödet.
B) Fördela nedskärningen så att både litteraturen och kulturtidskrifterna får bära en del av bördan.
C) Lägg hela nedskärningen på kulturtidskriftsstödet.

Förläggareföreningen valde i detta läge att ta strid för sitt snäva egenintresse. Dess direktör Kristina Ahlinder uppvaktade kulturutskottet för att tala om hur viktigt litteraturstödet är. Men att argumentera för ett bibehållet litteraturstöd var – utifrån de givna förutsättningarna, alltså det fattade budgetbeslutet – detsamma som att argumentera för en strypning av kulturtidskrifterna.

Förläggareföreningens agerande förefaller djupt osolidariskt. De fick sin vilja igenom. Kulturutskottet följde Kristina Ahlinders uppmaning och lät litteraturstödet förbli orubbad – med andra ord, de valde att kasta hela nedskärningen på kulturtidskrifterna. Och där handlar det om liv och död på ett helt annat sätt än i förlagsvärlden. Litteraturstödet är viktigt för att hålla uppe en kvalitetsutgivning av böcker, men ett sänkt litteraturstöd skulle inte innebära att litterära institutioner lades ned. Just detta blir dock följden av ett strypt stöd till kulturtidskrifterna, inklusive tunga litteraturtidskrifter. I förlängningen slår tidskriftsdöden givetvis tillbaka även mot de förlag som sysslar med kvalitetslitteratur, men det verkar Förläggareföreningen skita i.

Visst hade Förläggareföreningen kunnat argumentera mer solidariskt. De hade exempelvis kunnat gå samman med Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter och bilda opinion mot den nedskärning som hotade dem bägge. Sikta på en större kaka i en eventuell ändringsbudget nästa år, i stället för att hävda sin rätt att själva stå skadeslösa när kakan krymper.

Kanske har jag missat någon detalj här, men som saken ser ut har Förläggareföreningens betett sig skamligt.

Om kulturpolitik diskuterades inför riksdagens budgetbeslut, handlade det mest om den ganska oviktiga frågan om fri entré på muséer. Först efteråt blev det allmänt känt att vad som bland annat hade beslutats med hjälp av SD: en ganska brutal nedskärning på kulturområdet, minus 365 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag, men en kraftig sänkning även jämfört med den tidigare alliansregeringens kulturbudget,

Moderaternas kulturpolitiska talesperson Per Bill – en gång känd som discjockey under namnet “DJ Billen” – menar ändå att “kultursektorn tjänar på alliansens budget”. Detta eftersom “många kulturställen” har anställda som är 26 år och nu får fortsatt subventionerad arbetsgivaravgift.

Budgetbeslutet innebar bland annat att det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter skulle skäras ned med 15 miljoner kronor – samtidigt som allianspartierna (med SD) valde att öka stödet till trossamfund med 14 miljoner kronor, jämfört med vad regeringens föreslagit.

“Vår prioritering ligger inte på intellektuella vuxnas läsande”, förklarade Billen.

Under hans ledning ska nu riksdagens kulturutskott bestämma mer exakt hur nedskärningarna ska göras. Förläggareföreningen fruktade sänkt litteraturstöd och har bearbetat kulturutskottet – med framgång, kan man säga: den verkliga slakten kommer ske bland tidskrifterna.

Stödet till kulturtidskrifter ska alltså nästa år sänkas med 15 miljoner. Det innebär 75 % sänkning av bidragen. Om detta inte ändras, kommer det verkligen bli fråga om en slakt. Många av de tidskrifter som får stöd är helt beroende av dessa statliga pengar. De drivs av ideella krafter och har definitivt inget att vinna på subventionerade arbetsgivaravgifter.

Utan stödet är det stor risk att många av landets kulturtidskrifter får lägga ner sin verksamhet. I förlängningen skulle detta innebära en kraftig försvagning av landets kultur och idédebatt. I dessa dagar när dagstidsningarnas kultursidor blir färre och färre bordet stödet snarare stärkas.

Ja, jag kan kallas part i målet: jag sitter numera i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter som föreslår hur stödet ska fördelas. Förra månaden ägnade vi tre mötesdagar åt att gå igenom vilka som vi ansåg kunde förtjäna en höjning och vilka som kunde få sänkt stöd. Nu verkar det i stället bli en sänkning för samtliga.

Om inte budgeten ändras efter extravalet kan det bli fråga om massdöd av svenska tidskrifter. Men det var kanske ingen beklaglig sidoeffekt, utan själva syftet med budgetbeslutet – vad vet jag?

Efter att ha kastat några blickar i rapporten “Svenskarna och internet 2014“, vill jag bara posta ett par funderingar kring vad statistiken egentligen säger. Förra året luftade jag här vissa tveksamheter kring begreppen som används: studien förutsätter en skillnad mellan “traditionella medier” och “internet”, men det är inte självklart i vilket fall man hamnar när man läser nyheterna på en skärm. Jonas Andersson Schwarz går vidare på detta spår i sin läsning av årets statistik:

”Internet” är en överkategori. Rent tekniskt är det infrastrukturen genom vilka en rad andra medier kanaliseras eller orkestreras. Rent upplevelsemässigt kan ”Internet” dessutom upplevas högst olika av olika individer och i olika situationer.
Att år 2014 fråga någon ”använde du Internet igår?” är alltså lite som att år 1964 ha frågat ”använde du dig av radiovågor igår?”

Internetstatistiken ställer samma frågor år efter år, för att kunna visa på förändring över tid. Men i många fall leder den mediehistoriska utvecklingen till att frågorna i sig uppfattas på annat sätt än tidigare. Då är det inte självklart vad svaren egentligen säger.

Jag tänker bl.a. på kapitlet om e-handel i årets rapport. Där presenteras bland annat siffran över hur manga som “någon gång köper och betalar för varor eller tjänster via internet”. Jag är inte säker på att alla tillfrågade uppfattar en sådan fråga på samma sätt.

Så kallad “e-handel” kan ju delas upp i tre olika transaktioner: köp, betalning och leverans. Internet kan användas för ett eller flera av leden.
1) Man kan leta upp en vara på nätet som man beställer för att hämta ut i butik, eller få hemskickad på faktura.
2) Man kan också köpa saker på kredit i en butik, för att senare erlägga betalning som görs via en internetbank.
3) Slutligen har vi konsumtionen av digitala tjänster, exempelvis abonnemang på Spotify – men inte ens då är det självklart att köpet och betalningen görs via nätet. Spotify-abonnemang säljs över disk i matbutiker och är dessutom ofta inbakade i helt andra abonnemang eller kreditupplägg, knutna till försäljningen av mobiltelefoner.

Så vad är e-handel?

Om man tolkar frågeställningen på vidast tänkbara sätt, omfattar “e-handel” samtliga utbyten av varor/tjänster där internet har använts i något led. Då skulle t.ex. prostitution räknas som e-handel om sexköparen har kommit över ett telefonnummer till sexsäljaren via ett nätforum.
Eller om man (mot förmodan) skulle hitta en hyresbostad via nätet – är detta då ett exempel på “e-handel”, och fortsätter man att e-handla varje gång man betalar sin hyra?

För att krångla till saken ytterligare kan vi fundera på alla de transaktioner där det inte ens utbyts några pengar. Tänk bara på allt som bortskänkes på Blocket, eller på de Facebookgrupper där folk i ett bostadsområde säljer, skänker och byter begagnade prylar med varandra. Räknas sådant som e-handel? Tyvärr sägs ingenting om detta i “Svenskarna och internet 2014”.

Hur man besvarar frågorna i rubriken är inte avgörande för analysen av det rådande politiska läget i Sverige.

Inte heller kan man förvänta sig att alla seriösa samhällsforskare ska besvara dessa på samma sätt. En forskare kan analysera folkpartiet som ett liberalt parti, samtidigt som en annan forskare gör en analytisk poäng av att folkpartiet har övergett liberalismen.

Delvis handlar detta om skiljaktiga definitioner av begrepp som “socialdemokrati”, “liberalism”, “fascism” och “lustig hatt”. Inom human- och samhällsvetenskaperna är det helt normalt att ett begrepp kan ha flera alternativa definitioner, medan det pågår en vetenskaplig debatt om de olika definitionernas för- och nackdelar. Detta betyder inte att man kan tänja begrepp hur som helst. Till exempel finns det ingen vetenskaplig grund för att hävda att Socialdemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti, eller att Sverigedemokraterna skulle vara en lustig hatt.

Nu hävdade statsministern att Sverigedemokraterna är “ett nyfascistiskt enfrågeparti“. Etiketten tycks mig motsägelsefull. Om ett parti kan stämplas som fascistiskt, är det per definition inte ett enfrågeparti. Men debatten som väcktes handlar inte om detta, utan om huruvida det är rimligt att beteckna Sverigedemokraterna som ett nyfascistiskt parti. Delvis är detta, som sagt, en fråga om hur man definierar fascism eller nyfascism. Men bara delvis.

På ett än mer grundläggande plan är detta en fråga om vad det innebär att ett parti “är” något. Ett parti är ju sällan en monolit, eller ens en organisation. Vanligtvis består partier av en mängd lokalavdelningar, samt en nationell ledning. De har passiva och aktiva medlemmar, förtroendevalda och parlamentariker. Allt detta hålls samman inte bara av stadgemässiga beslut, utan även av olika formella och informella kommunikationsmedier.

Att utgå från partiprogrammet är ingalunda tillräckligt. Ändå verkar det som att vissa statsvetare nöjer sig med den metoden. Å andra sidan vore det inte heller rimligt att utgå från vilka åsikter som hyses av partimedlemmarna. Blir då ett parti fascistiskt när minst hälftet av medlemmarna kan klassas som fascister? Krävs det kvalificerad majoritet, eller räcker det tvärtom med en minoritet?

Jag tror alltså inte att den avgörande frågan är om Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti, vad nu detta skulle innebära. I stället vill jag kasta fram tre alternativa diskussionsfrågor:

• Är Sverigedemokraterna en del av en nyfascistisk rörelse? Här handlar det om att betrakta partiet tillsammans med sina sympatiserande grupperingar på nätet och på gatan, samt om att förstå dem som del i ett europeiskt mönster. Ser vi då en framväxande nyfascistisk mobilisering, eller ser vi något annat?
• Är den nyfascistiska rörelsen en del av Sverigedemokraterna? Här handlar det om i vilken mån partiet har någon falang med nyfascistisk tendens, utan att detta gäller för partiet i sin helhet.
• I den mån som det förekommer en falang med nyfascistisk tendens, eller en motsvarande gruppering kring vissa av partiets närstående medier – vilka utsikter har dessa att få inflytande över Sverigedemokraternas fortsatta utveckling?

Under tisdagen slocknade The Pirate Bay. Det var inte första gången det hände. Under årens lopp har det fler gånger än vad någon kan hålla räkningen på. Varje gång har det spekulerats i slutet, men efter några timmar eller dagar har The Pirate Bay varit uppe igen. Detta har även varit fallet när polisiära tillslag legat bakom.

Det har nu bekräftats att det var svensk polis som släckte The Pirate Bay genom ett tillslag mot en serverhall i Nacka. Visserligen kan vi räkna med att sidan drivits från ett flertal serverhallar utspridda över världen, men det kan tänkas att serverhallen i Nacka fungerade som nod, där trafiken till domännamnet thepiratebay.se kunde kanaliseras vidare till de andra serverhallarna.

Att åter få upp The Pirate Bay borde inte vara någon större sak, rent tekniskt. Men förutom att det krävs en alternativ serverhall, krävs det människor som rent praktiskt utför jobbet med att styra upp ett sådant alternativ samt peka om domänen. Bara för att dessa saker har utförts i år efter år, betyder det inte att de alltid kommer att utföras. Det finns ingen automatik. Saker kan förändras. Folk kan försvinna av olika skäl. Exempelvis greps Fredrik Neij för en dryg månad sedan i Thailand och sitter nu på fängelset i Skänninge. (Samtidigt har nu Peter Sunde blivit frisläppt.)

Nyligen noterades att Bayfiles – en gång startat som ett sidoprojekt till The Pirate Bay – försvann från nätet strax efter att Fredrik Neij blivit gripen.

Jag känner inte till några detaljer, vet inte ens vem som har hållit i rodret på The Pirate Bay under de senaste årens utdragna förruttnelse. Men jag noterar att ingen längre orkar mobilisera till dess försvar. Den här gången räknar jag inte med att The Pirate Bay kommer tillbaka. (Men jag räknar med att en hel hop bondfångare nu lanserar sajter med liknande domännamn och utseende, fast sprängfyllda med malware – se upp!)

Det finns något befriande i tanken att The Pirate Bay nu kanske har nått slutet. Bortsett från dess bedrövliga utveckling under 2010-talet, har vi i gamla Piratbyrån länge hävdat att The Pirate Bay i kraft av sitt starka varumärke har blivit det främsta hindret för en fortsatt utveckling av P2P-fildelningens praktik. Ett försvinnande innebär inte per automatik att alternativen kommer att sprudla, men åtminstone händer något. Det saknas knappast radikala utvecklingslinjer bortom det urgamla torrentprotokollet.

Uppdatering: Peter Sunde bloggar för första gången sen han kom ut från fängelset: “The Pirate Bay down, forever?”

Uppdatering: Torrentfreak konstaterar att det ännu inte finns några tecken på att The Pirate Bay återuppstår. Viss förvirring har skapats genom den fortsatta existensen av proxysajter som thepiratebay.cr, vilka ser ut precis som The Pirate Bay men inte har något fildelningsnätverk bakom sig. (Nu verkar även denna ha gått ner.)

“Musik, politik och svenskhet: 1990-talets kris speglad i Ultima Thule och Latin Kings“. Så heter en min text som nyligen publicerades i forskningsantologin Det långa 1990-talet.

Det handlar inte minst om skapandet av den politiska generation som innefattar ledarklicken i Sverigedemokraterna. Ny demokrati spelar såklart en framträdande roll. Men där finns även vissa observationer rörande vädret, valutakurserna, topplistorna samt vad C.G. Jung betydde för verksamheten på Fryshuset.

Jag lägger viss vikt vid Leon Flamholcs dokumentär “Rasist javisst?“, som på SVT i april 1993 och förefaller ha blivit startskottet för Ultima Thules extrema popularitet, samtidigt som dokumentären lanserade Latin Kings som den antirasistiska motpolen. Jag framför en teori om att fjärde versen i “Snubben” kan ha varit ett försök att leva upp till den bild som presenterats i dokumentären.
I övrigt får Latin Kings ett ganska begränsat utrymme i texten. Jag kan rekommendera att den läses tillsammans med Kim Veerabuthroo Nordbergs nya biografi över Dogge Doggelito, Ibland vill man bara försvinna, som är ett utmärkt dokument över 1990-talet ur en viss aspekt.

Trogna läsare av Copyriot kan ana artikelns bakgrund. Våren 2013 nystades här lite extra i arvet från 1990-talet. Detta var i sin tur en följd av att jag suttit en månad på Samtidshistoriska institutet och förberedde en forskningsansökan, som inte blev antagen men som kanske kan utvecklas till något i framtiden. Delar av materialet kom i vart fall att ligga till grund för ovan nämnda artikel. Annat väntar på att publiceras. Någon gång hoppas jag få skriva en längre betraktelse över 1990-talets tidsanda med utgångspunkt i popmusiken.

Min artikel om värdekritisk kristeori, som publicerades i senaste Fronesis, har på senaste tiden lockat fram vissa reaktioner. Bland annat i tisdags, när ABF ordnade ett välbesökt panelsamtal i Göteborg. Två dagar senare tryckte Västerbottens-Kuriren en lång text av Erik Persson: “Nytt ljus på samtidens kriser“, som i huvudsak diskuterar just den värdekritiska teorin om kapitalismens pågående sammanbrott.

Den klämmande punkten, som återkommer i dessa sammanhang, formulerades av bloggen Konflyktlinjer tidigare i höstas:

Kanske har de värdekritiker rätt, som hävdar att vi nu bevittnar hur varusamhällets fogar lossnar bit för bit i ett långsamt och utdraget sammanbrott, samtidigt som vi tvingas klamra oss fast vid varuformen i en allt mer förtvivlad konkurrens om resterna.
Värdekritikerna skriver fram en kapitalets tvingande logik utan något historiskt subjekt, vilket bryter mot den normala ordningen i vänstersammanhang där det reformistiska eller revolutionära subjektet ofta förutsätts.

Subjektets frånvaro provocerar. Därför leder många på vänsterkanten att uppfatta sammanbrottsteorin som antingen alltför pessimistisk eller alltför optimistisk – eller båda delar på samma gång.

Att sammanbrottsteorin skulle vara optimistisk är ett missförstånd som är kopplat till den traditionella marxismens historiemetafysik, känd som “historiematerialism”. Enligt detta synsätt bestod världshistorien av att produktionssätten avlöste varandra i en på förhand given ordning. Efter att feodalismen hade ersatts av kapitalismen, skulle kapitalismen ersättas av socialismen. Om ett produktionssätt kollapsar, står nästa produktionssätt redo i kulisserna.
Värdekritikerna är emellertid inga marxister i denna mening: de tar avstånd från historiematerialismen, liksom från den traditionella förståelsen av socialism. Som konstaterades i första numret av tidskriften Kris och kritik:

Det bör understrykas att denna kristeori inte förutsätter att kapitalismens sammanbrott per automatik leder till socialism eller kommunism /…/ Inget i analyserna säger heller att en pågående slutkris gör motstånd och kamper överflödiga. Ett sammanbrott kan lika gärna leda till ett bortomkapitalistiskt barbari, om inte ett medvetet överkommande av de moderna formsammanhangen kommer till stånd.

Även mer välvilliga läsare uppfattar det som en brist i sammanbrottsteorin att den saknar “användbarhet”. En användbar teori är en teori som pekar ut vad som bör göras, så konkret det bara går. Framför allt förväntar man sig att teorin ska förklara vem som ska få till stånd en förändring. Först när den samhällskritiska teorin kan peka ut ett (revolutionärt eller reformistiskt) subjekt har den kvalificerat sig som “användbar”.

Men är detta ett rimligt krav att ställa på den värdekritiska kristeorin? Vi kan jämföra med teorierna om klimatförändringar och ekologisk kris. Det vore orimligt att avfärda en klimatforskares rön med argumentet att de inte är användbara eftersom de inte pekar ut ett subjekt. Klimatforskningen kan visa att utsläppen av växthusgaser måste sänkas snabbt och drastiskt för att minska risken för en global katastrof, men det är inte nödvändigtvis klimatforskningens uppgift att säga hur vi kan organisera ett postfossilt samhälle, än mindre vem som ska ta initiativet till en global omställning. Detta är frågor som återstår efter att klimatforskningen presenterat sina rapporter. På samma sätt bör vi acceptera att värdekritiken lämnar en lång rad frågor hängande i luften.

Det är spännande att se hur Kris och kritik, som nu har utgivits i drygt ett år, fortsätter att brottas med dessa frågor. Nyligen utkom dess fjärde nummer där de bland annat har översatt en lång essä av Robert Kurz, “Negativ ontologi” (2002), som är en uppgörelse med själva tanken på att “subjektet” ska skapa en bättre värld. Det är en våldsam text som bitvis måste betecknas som extrem, fjärran från den akademiserade formen av vänsterteori. Den följs av en kritisk reflektion signerad Anselm Jappe. Därtill bad redaktionen mig att skriva en introduktion till “Negativ ontologi”, vilket jag gjorde i all hast. Där konstaterar jag att Kurz antyder att alternativet till ett “revolutionärt subjekt” är framväxten av en “organiserad individualitet”:

Han uppsta?ller en motsa?ttning mellan det individuella och det subjektiva. Ma?nniskorna har i alla tider haft sin individualitet, men det a?r endast i det moderna samha?llet som individualiteten har tvingats in i en form som bygger pa? polariteten mellan subjekt och objekt.

Marxister har sedan la?nge varit fixerade vid fra?gan om ”det revolutiona?ra subjektet”. Men enligt Kurz kan ingen befrielse na?gonsin komma fra?n ett subjekt. Fra?gan a?r snarare hur vi befriar oss fra?n den fo?rlamande dialektiken mellan subjekt och objekt. Det handlar alltsa? om att avbryta hela moderniteten, ”av ren sja?lvbevarelsedrift”. Samtidigt handlar det inte om att bo?rja fra?n na?gon nollpunkt, utan om att ”omsortera” den hittillsvarande ide?historien. Efter att upplysningen har fo?rkastats, sta?r det klart att denna sortering inte kan ske utifra?n na?gra universella etiska principer da?r de goda guldkornen beha?lls medan det onda eller ofullsta?ndiga fo?rkastas. Snarare a?n en rent teoretisk filtrering ma?ste det handla om en experimenterande process av radikal rekomposition.

Värdekritiken är en kritisk teori som på medvetet sätt inskränker sin egen relevans. Den är uttalat negativ: den påvisar en logisk och historisk gräns för varusamhället och drar konsekvenser om vad som inte är möjligt. Det är i längden inte möjligt att organisera ett alternativ på grundval av pengar, lönearbete och välfärdsstat. Följdfrågan är given: vad är då möjligt? Men svaret på den frågan kan inte formuleras av en värdekritisk teori. Just där måste teorin avstå från förhastade svar och lämna över till den “organiserade individualitet” som gör försöker resa ett motstånd mot den rådande ordningen, mot det uppgivna administrerandet av ett utdraget sammanbrott. I detta motstånd görs praktiska erfarenheter som med teorins hjälp kan bearbetas. Det är bara i denna process som det är värt att söka svar på frågan om vad som bör göras.

Jag skulle vilja lägga ut en digital version av min doktorsavhandling från 2012, Musikens politiska ekonomi (som som just gjordes med Tapirskrift). Men jag skulle behöva lite hjälp att fixa i ordning filerna. Originalet består av en fil i Indesign-format, men själv har jag aldrig använt detta program. Det som behövs är alltså att någon kan öppna filen och spara om den, helst både som pdf och epub. Där finns inga bilder, men det kan krävas visst trixande för att få till länkarna inom dokumentet (från innehållsförteckning till kapitel, från fotnotssiffror till fotnoter och tillbaka). Tänk om någon som läser detta råkar vara bra på sånt och ha en stund över?

Nu har avhandlingen även recenserats i nya numret av Historisk tidskrift, drygt två år efter disputationen. Som brukligt är recensionen skriven av opponenten, i detta fall Orsi Husz, som tidigt skrev en strålande sammanfattning i form av en understreckare: “Nya ljudmedier gjorde musiken till en vara“.

Recensionen i Historisk tidskrift är klart positiv, men som alltid kan opponenten också visa på svagheter. I mitt fall handlade det om att metoddiskussionen är alltför kort och oklar, medan däremot de teoretiska begreppen är så många att alla inte följs upp i lika hög grad. Vidare påpekas att vissa av kapitlen försetts med egna problemformuleringar, vilka saknas i andra kapitel. Käll- och litteraturförteckningen är uppställd i en ordningsföljd som går på tvärs med etablerad sed i historieämnen. Urvalet av ord i bokens register är “högst impressionistiskt”. Det saknas en lista över förkortningar, med mera.

Trots detta vill jag framför allt betona bokens många förtjänster. Den är ett enormt arbete, genomfört med stor kreativitet och stor förmåga till överblick. Fleischer visar i sin brett upplagda skildring hur förhållandet mellan konst och teknik, original och kopia, materiellt och immateriellt diskuterades och omförhandlades under 1900-talet. Han renodlar historiskt föränderliga motsatspar som får strukturera bilden av moderniteten i allmänhet och förhållandet mellan musik och ekonomi under 1900-talet i synnerhet.

I efterhand kan jag bara instämma i flera av invändningarna, ur ett strikt akademiskt perspektiv. Avhandlingens första 100 sidor hade helt klart kunnat “städas” bättre från diskussioner och begrepp som inte var helt nödvändiga för den följande undersökningen. Samtidigt är jag personligen glad över att inte ha fullbordat en sådan storstädning. Nu blev avhandlingen i högre grad ett dokument över en process där olika ingångar testades, bröts mot varandra, kanske övergavs men ändå fick lämna spår. Då har jag mer att återvända till – även om detta såklart inte är huvudsyftet i ett vetenskapligt arbete.

En hel del resonemang smusslades undan i fotnoter – totalt 1368 stycken – i stället för att städas bort. Det är jag särskilt nöjd med. När jag i efterhand bläddrar i min egen avhandling finns passager jag gärna glömmer, men fotnoterna förblir en favorit.

Därför fick jag idén att starta en blogg där jag lägger ut 100 lösryckta fotnoter ur Musikens politiska ekonomi. Jag väljer ut de som liknar marginalanteckningar eller återger citat från olika håll, men klipper bort de rena källhänvisningarna. Tänker att jag ska posta minst en fotnot i veckan på den nya bloggen 100fotnoter.tumblr.com. Först ut är #1071 med ett citat om “elitmusik”.

För ett år sedan hade Euromaidan-protesterna i Kiev just inletts. Ukrainas sönderfall har varit en snabbt eskalerande process, som bäddats in i ett förvirrande propagandakrig. Ryssland rättfärdigar sitt agerande med antifascistiska paroller, samtidigt som man bygger en allt tätare allians med fascistiska partier i Europa. Den ryska propagandan syftar inte i första hand till att skapa trovärdighet för Ryssland, utan till att sprida tvivel, en känsla av allt inget går att lita på, att all information har planterats i syfte att dölja någonting annat.

Where the Soviets once co-opted and repurposed concepts such as “democracy,” “human rights” and “sovereignty” to mask their opposites, the Putinists use them playfully to suggest that not even the West really believes in them.

Ur det “västliga” perspektivet framstår saken däremot som enkel: Ryssland är ensam orsak till Ukrainas sönderfall. Därmed rycks konflikten ut ur sitt globala sammanhang. Konflikten bottnar inte i ett maktspel mellan två block, utan i en krisprocess som rör sig över jordklotet i vissa mönster. Under 2014 har det uppstått en särskilt hård skuldpress mot ett antal “tröskelstater” (emerging markets) – en skara som involverar både Ryssland och Ukraina. Där utspelar sig statskollapsen med nationella förtecken; på andra håll fylls tomrummet av gäng vars inriktning kan vara religiös (Syrien) eller rent maffiakriminell (Mexiko).

Det är klart att vissa stater – globala eller regionala stormakter – på ett cyniskt sätt underblåser kollapsen i andra stater genom att ge stöd åt diverse gäng, i förhoppning om att det ska främja deras maktintressen. Men det betyder inte att alltsammans kan reduceras till en maktkamp mellan stater eller block av stater. Tendenserna till statskollaps är mer djupgående och går inte att skilja från den globala skuldkrisen, som fortsätter att studsa mellan kontinenter och regioner.

Redan innan Majdan rörde sig Ukrainas ekonomi i ett upplösningstillstånd, som gröpte ur statens suveränitet. Ukraina var av ekonomiska skäl tvingat att överlåta ett stort mått av suveränitet åt endera håll: västerut eller österut.
Och redan innan Ryssland blev föremål för sanktioner, befann sig dess ekonomi i en kräftgång, som ofrånkomligen skulle påverka hela Europa. Ett Europa som i sin tur blir allt mer lamslaget av sin alldeles egna skuldkris och av EU:s politiska kris. Sanktionerna mot Ryssland kan bli droppen som driver eurozonen in i en långdragen recession och deflation.

Ett bra svep över det geo-ekonomiska krisläget görs av Tomasz Konicz i den tyska månadstidningen Konkret.

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.
För ett år sedan började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget. Liknande utvecklingar utspelade sig i t.ex. Argentina och Ukraina.

Även Kina, som fortfarande uppvisar en stabil (om än minskad) tillväxt, har drabbats fullt ut av den globala skuldexplosionen. Enligt Financial Times låg nu “folkrepublikens” samlade skulder i slutet av juli på omkring 250 procent av BNP, efter att bara ha varit 147 procent i slutet av 2008. Kina har under de senaste åren uppenbarligen genomlevt en underskottskonjunktur – ett uppsving som byggt på ökad skuldsättning.

Fram till 2007–2008 hade Kinas våldsamma tillväxt byggt på export – export av varor som finansierades genom en ökad skuldsättning i köparländerna. När den skuldbubblan sprack, tvingades Kina svara med att blåsa upp en ny på hemmaplan. Kinas stimulansprogram som inleddes år 2008 var enormt: det omfattade omkring 12 procent av landets dåvarande BNP.

I början av hösten konstaterades i Geneve-rapporten att det globala skuldberget växer i ohejdad takt, som andel av den globala ekonomin. Skuldbergets tyngdpunkt flyttar sig dock. Nu växer det som mest i tröskel- och utvecklingsstaterna, samtidigt som det återvändande kapitalet flödar in i västvärldens finansmarknader, som kastas upp mot nya nivåer av eufori.

Det tycks omöjligt att säga vad nya planer på stimulansåtgärder kan få för effekter i denna krutdurk. Säkert är nog bara att vi kommer att få se nya kombinationer av inflation och deflation, återhämtningar och korta högkonjunkturer på vissa håll, men också allt snabbare sammanbrott för de stater som råkar dra nitlotten.